Neurovetare har länge delat in hjärnan i fyra olika lober. Ursprungligen baserades denna indelning enbart på lobernas placering i kraniet, men vi vet nu att varje lopp utför ett antal mycket specialiserade funktioner. Den parietala loben ligger precis under skallebenet i skallen. Denna viktiga hjärnlob hjälper till att integrera sensorisk input och bearbeta språk.

Var ligger parietalloben?

Hjärnan är uppdelad i ett antal regioner, men det område som de flesta människor hänvisar till när de diskuterar hjärnan är hjärnbarken, eller cerebrum. Denna evolutionärt nya region i hjärnan finns hos alla däggdjur och är det som möjliggör komplexa tankar snarare än bara automatiska och omedvetna processer.

Neurovetare delar in storhjärnan i fyra olika lober: parietal-, frontal-, temporal- och occipitalloben. Eftersom hjärnan också är indelad i höger och vänster hjärnhalva har varje lopp två separata regioner. Således kan parietalloben delas in ytterligare i vänster och höger parietallob.

Parietalloben ligger nära toppen och mitten av hjärnbarken, strax bakom frontalloben och ovanför occipitalloben och temporalloben. Sulcus parieto-occipito skiljer den från frontalloben, medan sulcus lateralis – som ibland kallas Sylviaklyftan – skiljer den från tinningloben. Parietallobens två hemisfärer delas av den mediala längsgående klyftan.

Vad är parietallobens funktion?

Parietalloben är viktig för sinnesuppfattning och integrering, inklusive hanteringen av smak, hörsel, syn, känsel och lukt. Den är hemvist för hjärnans primära sensoriska område, en region där hjärnan tolkar input från andra delar av kroppen. Forskning tyder på att ju mer sensorisk input ett område av kroppen ger, desto större yta av parietalloben ägnas åt det området. Till exempel är fingrarna och händerna en primär plats för sensoriska data, så en stor del av parietalloben är dedikerad till att ta emot och bearbeta deras input.

Några av parietallobens andra funktioner är bland annat:

• Skillnad mellan två punkter, även utan visuell input.
• Lokalisering av beröring: När du rör vid något föremål med någon del av din kropp gör parietalloben det möjligt för dig att känna känslan på platsen för beröringen och inte, till exempel, i hjärnan eller i hela kroppen.
• Integrera sensorisk information från de flesta regioner i kroppen.
• Visuospatial navigering och resonemang: När du läser en karta, följer anvisningar eller förhindrar att du snubblar över ett oväntat hinder är parietalloben inblandad. Parietalloben är också viktig för proprioception – förmågan att avgöra var din kropp befinner sig i rummet, även i förhållande till sig själv. Att till exempel röra fingret mot näsan utan hjälp av en spegel är en funktion av parietalloben.
• Vissa visuella funktioner, tillsammans med occipitalloben.
• Bedömning av numeriska förhållanden, inklusive antalet objekt du ser.
• Bedömning av storlek, form och orientering i rummet av både synliga stimuli och föremål som du minns att du stött på.
• Kartläggning av den visuella världen: Ett antal nyligen genomförda studier tyder på att specifika regioner i den parietala loben fungerar som kartor för den visuella världen.
• Koordinering av hand-, arm- och ögonrörelser.
• Bearbetning av språk.
• Koordinering av uppmärksamhet.

Som alla andra regioner i hjärnan är parietalloben inte helt klarlagd. Forskare gör ständigt nya upptäckter om hur denna hjärnregion fungerar, och det är osannolikt att vi har identifierat alla dess funktioner.

Vad är några viktiga strukturer i parietalloben?

Förutom att vara uppdelad i en vänster och en höger hjärnhalva har parietalloben ett antal olika strukturer, var och en med sitt eget unika bidrag till hjärnans funktion. Dessa strukturer omfattar:

• Postcentral gyrus: Denna region är hjärnans primära somatosensoriska cortex och kartlägger sensorisk information på en så kallad sensorisk homonculus. Vissa forskare hänvisar också till denna region som Brodmann area 3.
• Bakre parietala cortex: Denna region anses spela en viktig roll för att samordna rörelser och rumsliga resonemang. Den spelar också en roll för uppmärksamhet, särskilt uppmärksamhet som styrs av nya stimuli, t.ex. när ett djur hoppar in på vägen medan du kör bil.
• Superior parietal lobule: Denna region hjälper dig att bestämma din egen orientering i rummet samt andra objekts orientering. Den får också betydande input från handen, vilket tyder på att den hjälper till att samordna finmotorik och sensorisk input från händerna.
• Inferior parietal lobule: Denna region, som ibland kallas Gerschwind’s territorium, hjälper till att bedöma ansiktsuttryck med avseende på känslomässigt innehåll. Viss forskning tyder på att den spelar en roll för andra funktioner, inklusive språkbehandling, grundläggande matematiska operationer och till och med kroppsuppfattning. Den innehåller ett antal underregioner, bland annat den vinklade och supramarginala gyrus.

Hur samverkar parietalloben med andra delar av kroppen?

Det är en myt att någon enskild hjärnregion styr någon funktion. Snarare arbetar varje region i hjärnan i samverkan med kroppen. Utan miljön skulle hjärnan kunna göra lite eller ingenting, och parietalloben är inget undantag. Dess roll i sensorisk bearbetning innebär att parietalloben är beroende av en kaskad av sensorisk input från hela kroppen, inklusive ögon, händer, tunga och hud. Dessa disparata regioner kan inte fungera utan input från parietalloben, som tilldelar mening åt den sensoriska input som du möter varje dag.

Parietalloben sänder också signaler till och tar emot signaler från andra hjärnregioner, framför allt occipitalloben. Okcipitalloben hjälper parietalloben vid visuell uppfattning och bearbetning samt vid rumslig navigering och resonemang.

Tyvärr har varje hjärnregion en specifik uppsättning funktioner, men många av dessa funktioner är utbytbara och går över hjärnregioner. Varje hjärnregion är till exempel viktig för språkbehandling. Viss forskning har också visat att när en hjärnregion skadas kan närliggande regioner kompensera, särskilt om en skadad person får omedelbar och omfattande arbetsterapi och sjukgymnastik.

Hur påverkar skador på parietalloben funktionen?

På grund av parietallobens roll i sensorisk integration, rumsligt resonemang och språkkunskaper kan en skada på parietalloben få ett brett spektrum av konsekvenser. Den specifika prognosen beror till stor del på var skadan är placerad, hur allvarlig skadan är och om skadan kan behandlas. Till exempel kommer en skada som trycker på parietalloben att ha en bättre prognos med förbättrad funktion om skadan kan avlägsnas.

Kvalitativ medicinsk vård är otroligt viktig, särskilt när den vården omfattar omfattande sjukgymnastik, arbetsterapi och talterapi. Lämplig behandling kan hjälpa din hjärna att lära sig att arbeta runt skadorna och kan till och med hjälpa andra hjärnregioner att kompensera för dessa skador. Din ålder, din näringsstatus, din allmänna hälsa vid tidpunkten för skadan och ditt engagemang för en hälsosam livsstil är också viktiga. En frisk person som fortsätter att träna och pröva nya strategier har mycket större chans att återhämta sig än en person med pågående kardiovaskulära problem som är ovillig att pröva nya strategier eller omfamna livsstilsanpassningar.

Tre specifika syndrom är särskilt vanliga hos personer med skador på parietalloben:

• Skador på höger parietallob kan hindra din förmåga att ta hand om din kropp eftersom de undergräver din förmåga att lägga märke till eller ta hand om minst en sida av kroppen. Detta fenomen är känt som contralateral neglect. Personer med skador på den högra parietaloben kan också vara oförmögna att göra eller rita saker.
• Gerstmanns syndrom är ett kluster av symtom till följd av skador på den vänstra parietalloben. Personer med Gerstmanns syndrom kämpar ofta med skrivning, aritmetik, språk och förmågan att uppfatta föremål, även om graden och omfattningen av skadan varierar från person till person och från skada till skada.
• Skador som korsar båda parietalloberna leder till ett tillstånd som kallas Balints syndrom, vilket försämrar motoriken och den visuella uppmärksamheten. Personer med Balints syndrom kanske inte kan styra ögonen frivilligt. De kämpar med att integrera komponenterna i en visuell scen och kan vara oförmögna att sträcka sig efter eller manipulera ett föremål utan att titta på det.