Jag satt på en matematiklektion när skolsköterskan ringde och bad mig komma tillbaka och träffa henne. Jag minns att jag tänkte: Om en sjuksköterska ber dig komma tillbaka kan det inte vara bra. Det hade gått en vecka sedan jag gick in för min årliga paputstrykning – jag hade täckning för undersökningen genom sjukförsäkringen på min högskola. Jag kände en fruktansvärd rädsla när jag gick in på kliniken. Låten ”World on Fire” av Sarah Mclachlan spelades mjukt i bakgrunden. Mina prover hade alltid kommit tillbaka normalt tidigare.

”Ditt paputstryk kom tillbaka onormalt”, sa sjuksköterskan till mig. Jag skulle behöva genomgå en kolposkopi, ett förfarande där man noggrant undersöker livmoderhalsen, slidan och vulvan efter tecken på sjukdomar som cancer. Högskolan hade inte den medicinska utrustningen för att utföra det, så hon sa att jag skulle ringa Planned Parenthood och boka en tid där.

Jag grät när jag gick tillbaka till mitt studentrum – inte bara över nyheten, utan också över det faktum att jag skulle behöva gå till Planned Parenthood. Det fanns ett rykte om att endast promiskuösa tjejer gick till Planned Parenthood för saker som aborter och preventivmedel. Jag stod inte på god fot med mina systrar eller min mamma vid den här tiden och kände mig generad när jag pratade med mina vänner, men några av mina professorer hade berättat för mig att deras dörrar alltid stod öppna. När jag pratade med några av mina lärare försäkrade de mig om att jag var i goda händer hos Planned Parenthood. När min oro för organisationen försvann, blev jag kvar och oroade mig för det verkliga problemet: att de kanske skulle hitta cancer.

Jag var också fylld av oro för hur jag skulle betala för ingreppet. Jag var studentarbetare och skrapade redan med nöd och näppe för att betala för college. Jag ringde Planned Parenthood och fick veta att deras glidande avgift var baserad på inkomst. Jag kunde få ingreppet gjort gratis.

När jag gick till Planned Parenthood för min kolposkopi satt jag på undersökningsbordet, klädd i en tunn sjukhusrock. Ångesten tog över och jag började gråta. Jag bad högt till min avlidna mormor, något jag ofta gjorde när jag var livrädd. Tänk om jag hade livmoderhalscancer?

Det var då läkaren på Planned Parenthood kom in. Hon såg att jag var nervös och tog sig tid att förklara proceduren för mig. Ett kolposkop – ett instrument som ser ut som en kikare med ett starkt ljus monterat på ett stativ – skulle föras in i min vagina. Hon berättade för mig att ett prov av det drabbade området av livmoderhalsen skulle tas bort för en biopsi. Ingreppet skulle inte ta lång tid och skulle kännas ungefär som en menskramp. Hon berättade också att hon ville testa något som jag aldrig hade hört talas om tidigare: Humant papillomvirus (HPV). Hon berättade att HPV var en vanlig sexuellt överförbar infektion som, om den inte behandlas, kan leda till genitala vårtor och cancer. Även om din sexpartner använde kondom kunde du bli utsatt för den. Hon tog sig tid att svara på alla mina frågor och lugnade mig. Tack vare henne klarade jag mig igenom det.

Just nu finns det en annan ung flicka där ute precis som jag – och hon är rädd att hon inte kommer att ha råd med just det ingrepp som skulle kunna rädda hennes liv. Utan Planned Parenthood kommer hennes rädsla inte att vara ogrundad.

En bit efter ingreppet ringde Planned Parenthood upp min mobil medan jag satt på matematiklektionen igen: biopsin hade kommit tillbaka med precancerceller, och jag hade testat positivt för högrisk-HPV. Den här gången berättade läkaren att jag var tvungen att boka in ett LEEP-förfarande för att ta bort den onormala vävnaden på ett lokalt sjukhus där hon också arbetade, eftersom Planned Parenthood inte hade faciliteterna för det. Läkaren stannade kvar i telefonen med mig ganska länge. Jag kände att hon brydde sig om mig. Hon berättade att LEEP-förfarandet inte skulle ta lång tid och att ett nytt pap-test kunde göras tre månader senare på Planned Parenthood, för att se om jag fortfarande hade HPV.

Efter min behandling visade det sig att jag inte hade det.

Det har gått sju år sedan jag gjorde mitt LEEP-förfarande, och jag är glad att kunna säga att jag fortfarande är frisk. Tack vare Planned Parenthood blev jag mer engagerad i min hälsa och har alltid sett till att hålla mig till de årliga paputstrykningarna. Genom Planned Parenthood upptäckte jag också vad jag ville ha hos en läkare; en person som inte var dömande eller brådskande, någon som lyssnade på mina bekymmer och agerade med omtanke. Jag är tacksam för att Planned Parenthood fanns där för mig när jag inte hade möjlighet att betala för andra alternativ. Om de inte hade funnits där hade jag mycket väl kunnat utveckla livmoderhalscancer.

Som en kvinna som har fått så stor hjälp av Planned Parenthood skrämmer det mig att det finns politiker som vill ta bort deras tjänster. Husets talman Paul Ryan vill avveckla Planned Parenthood på grund av sin och andra republikaners ställningstaganden mot abort. Jag blir orolig av hans och andras brist på utbildning om vad Planned Parenthood egentligen handlar om.

Avgiftstjänsterna står bara för en bråkdel av vad organisationen gör. Enligt Planned Parenthoods årsrapport för 2014-2015 utförde organisationen 323 999 abortprocedurer, 682 208 cancerscreeningar, mer än 270 000 Pap-test och mer än 360 000 bröstundersökningar det året. Dessa tjänster behövs för att upptäcka cancer och andra sjukdomar. Som du kan se i deras infografik ovan är den största andelen av vad Planned Parenthood gör att hjälpa kvinnor med preventivmedel och testning och behandling av könssjukdomar. Dessa tjänster har inget med abort att göra – de gör bara sjukvården överkomlig för kvinnor som jag som annars inte skulle ha haft råd med den.

Jag är bara en av tusentals kvinnor vars liv kan ha räddats av Planned Parenthood. Mitt råd till talman Ryan och de som vill avveckla Planned Parenthood är att lyssna på protesterna från sina väljare och ompröva att ta bort denna livlina. Just nu finns det en annan ung flicka där ute precis som jag – och hon är rädd att hon inte kommer att ha råd med just det ingrepp som skulle kunna rädda hennes liv. Utan Planned Parenthood kommer hennes rädsla inte att vara ogrundad.

Bilder: Bilder: Karen Pilarski; Planned Parenthood