För närvarande är virusinfektioner fortfarande ett vanligt hot mot folkhälsan i utvecklingsländerna (Liu et al., 2013; Mao et al., 2013; Zhang och Wang, 2014). Rabies hos människor är fortfarande ett stort globalt problem med en falldödlighet på nästan 100 % (Willoughby et al., 2005; Takayama, 2008). Rabiesviruset tillhör den neurotropa typen av virus av släktet Lyssavirus, och sjukdomen visar sig som en försämrad encefalomyelit och är endemisk i stora delar av världen, särskilt i Afrika och Asien (Fooks et al., 2014). Tidigare uppgifter har visat att globalt sett orsakas cirka 59 000 dödsfall hos människor av rabies per år (Hampson et al., 2011). Lyckligtvis kan rabies hos människor behandlas genom att i rätt tid ge profylax efter exponering (PEP). I dag har immunisering med rabiesvaccin blivit standardpraxis för personer som har blivit bitit eller kliat av ett djur, eller som har exponerats för kroppsvätskor från ett infekterat djur (Willoughby et al., 2005; Johnson et al., 2014). Vi har dock nyligen stött på ett fall av rabies hos människor som uppstod genom en sällsynt överföringsmetod, och vi anser att lärdomar kan och bör dras av denna händelse.

Den 22 juni 2014 fick en manlig arbetare i medelåldern en sårskada på sin högra tumme från en styckningskniv. Såret var 1,5 cm långt och åtföljdes av minimal blödning. När såret hade rengjorts, desinficerats och suturerats förbands det med gasbinda. Som en del av behandlingen fick patienten en administrering av tetanusantitoxin. Den 6 juli avlägsnades suturerna, och man konstaterade att såret läkte bra och att det därefter återförbands med gasbinda. Den 7 juli blev en släkting till mannen biten i högra vaden av en herrelös hund vid en bensinstation. När han hjälpte sin släkting blev mannens gasbinda förorenad av släktingens blod. Mannen kastade genast gasbindan, men han sökte inte ytterligare vård och fick ingen rabiesvaccinering. Den 1 september började han känna sig orolig på natten och få sömnstörningar. Den 9 september drabbades han av parastesi i höger övre extremitet i form av krypande och stickande känslor. Den 10 september fick han allvarligare symtom, bland annat fotofobi, hydrofobi, anemofobi, muskelspasmer i svalget, överdriven svettning, salivering, trängsel i bröstet, irritabilitet och delirium. Han överfördes till vårt sjukhus och rabies misstänktes på grund av den kliniska presentationen. Patienten isolerades i ett lugnt enkelrum och uppmanades att undvika ljus och stimulans. Salivprover från patienten samlades in och testades av State Key Lab of Diagnosis and Treatment of Infectious Diseases (Hangzhou, Kina), och en nested reverse transcription-polymerase chain reaction (RT-PCR) bekräftade förekomsten av rabiesvirus-RNA (Fig. (Fig.1).1). Kitet för omvänd transkription-polymeraskedjereaktion (RT-PCR) för påvisande av rabiesvirus-RNA köptes från TaKaRa Biotechnology Co., Ltd. (Dalian, Kina). Patienten försämrades markant efter intagningen och drabbades av medvetandesvårigheter och kramper. Vid 13.00 på eftermiddagen den 11 september drabbades han av hjärt- och andningsstillestånd och avled sedan efter att återupplivningsförsök misslyckats. Den släkting som blev biten av den rabiessmittade hunden fick däremot rabiesvaccin i tid och drabbades inte av några komplikationer.

Agarosgelelektrofores av nested RT-PCR som identifierar rabiesvirusets RNA vid målfragmentet på 255 bp

M: DL2000-markör; 1-5: salivprover

För närvarande har de flesta utvecklade länder effektivt eliminerat rabies från sina hundpopulationer (Coleman et al., 2004). Som utvecklingsland är dock rabies hos människor fortfarande en betydande hälsorisk i vissa områden i Kina. De fattigaste länderna eller regionerna är mest sårbara för hotet om en rabiesepidemi, eftersom administreringen av vaccinationer mot tamhundar inte är utbredd eller konsekvent (Hampson et al., 2015).

Generellt sett har rabies hos människor unika kliniska manifestationer som lätt kan särskiljas från andra tillstånd, och döden är vanligen oundviklig efter det kliniska insjuknandet. Information om huruvida den avlidna patienten hade en tidigare historia av djurbett eller exponering för kroppsvätskor från djur är vanligtvis avgörande för att styra diagnosen bort från rabies. Det ovan nämnda fallet var dock ovanligt på grund av metoden för överföring av viruset, nämligen att det är möjligt att rabiesviruset indirekt överfördes från en person till en annan genom att skadad hud utsattes för salivkontaminerat blod från en person som blivit biten av en rabiessmittad hund.

En viktig lärdom som det aktuella fallet avslöjar är därför att i fall där skadad hud eller slemhinnor har exponerats för salivkontaminerat blod från en person som har blivit biten av ett djur, bör han/hon få snabb sårbehandling och omedelbar administrering av rabiesvaccin och/eller immunglobulin mot rabies hos människa.