Jag noterar med intresse att Journal of the Medical Library Association (JMLA) använder sig av en särskild referensstil för de artiklar som publiceras. Varje referens i en artikel får ett nytt nummer varje gång den nämns i texten. Detta innebär att om författarna hänvisar till samma referenser något längre fram i sina artiklar får dessa referenser nya, olika nummer. Den latinska förkortningen ”ibid.” visas i referenslistan om författarna hänvisar till samma artikel som de just har citerat eller ”op. cit.” om de hänvisar läsaren tillbaka till ett tidigare citat. Detta förfarande kanske inte spelar någon större roll för läsaren när referenserna är få. Det kan dock ha stor betydelse när författarna hänvisar till samma referenser flera gånger.

Minst två svårigheter uppstår med långa referenslistor som presenteras i denna stil. För det första blir listan mycket längre än vad den behöver vara. I en artikel som jag skickade in till JMLA ökade till exempel antalet referenser från 46 till 102 genom att förse varje referens med ett nytt nummer.

För det andra blir förfarandet komplicerat för läsarna. En läsare som är intresserad av en viss referens måste till exempel först gå från det nummer som anges i texten (låt oss säga 27) till det numret i listan och sedan, om denna referens har citerats tidigare, söka tillbaka uppåt i den icke-alfabetiska listan för att hitta namnet/namnen på författaren/författarna till just denna artikel (t.ex. kanske nu nummer 3). När det dessutom finns flera hänvisningar till olika artiklar skrivna av samma författare måste varje efterföljande ”op. cit.”-hänvisning förtydligas ytterligare genom att man anger titeln på just den artikel som det hänvisas till – ett tyst medgivande att systemet är otillräckligt.