An Act To provide for the performance of the duties of the office of the President in case of the removal, resignation, death, or inability both of the President and Vice President.

den 80:e amerikanska kongressen

Den 18 juli 1947

Pub.L. 80-199

61 Stat. 380

Presidential Succession Act of 1886 (Pub.L. 49-4, Session 1; 24 Stat. 1)

U.S. Code: Titel 3 – Presidenten

§ 24; nu 3 U.S.C. § 19 genom kongresslag 25 juni 1948 (62 Stat. 672)

§§ 21 and 22 (1940 edition)

Ändring av § 19 (d)(1):

I juni 1945, två månader efter att ha blivit president efter Franklin D. Roosevelts död, skickade Harry S. Truman ett budskap till kongressen där han uppmanade till en revidering av Presidential Succession Act of 1886. Han rekommenderade att talmannen i representanthuset och senatens president pro tempore skulle återinföras och prioriteras i presidentens tronföljd framför kabinettsmedlemmar. Arrangemanget återspeglade Trumans uppfattning att presidenten inte borde ha befogenhet att utse ”den person som skulle bli min omedelbara efterträdare i händelse av min egen död eller oförmåga att agera”, och att presidentämbetet, när det är möjligt, borde ”fyllas av en valbar tjänsteman”. Kabinettstjänstemännen utses av presidenten, medan talmannen och president pro tempore är valda tjänstemän. Han rekommenderade också att en bestämmelse om val av en ny president och vicepresident skulle införas om vakanser i båda dessa ämbeten skulle uppstå mer än tre månader före kongressvalet i mitten av mandatperioden.

Ett lagförslag som innefattade presidentens förslag lades fram i representanthuset den 25 juni 1945 av Hatton W. Sumners och godkändes – med undantag för bestämmelsen om särskilda val – fyra dagar senare med bred marginal. Åtgärden vidarebefordrades till senaten, som inte vidtog några åtgärder under återstoden av den 79:e kongressen. Truman förnyade sin begäran 1947, när den 80:e kongressen sammanträdde efter mellanårsvalet 1946. I början av 1947 lade senator Kenneth S. Wherry fram ett lagförslag i senaten som, i likhet med den tidigare versionen från 1945, placerade talmannen och presidenten pro tempore på andra respektive tredje plats i successionsordningen och som inte innehöll någon bestämmelse om ett särskilt val. Efter en omfattande debatt godkändes åtgärden den 27 juni 1947 med 50 röster mot 35. Lagstiftningen skickades vidare till kammaren, där den inte gav upphov till någon större debatt och antogs den 10 juli med röstsiffrorna 365 mot 11. President Truman undertecknade lagförslaget den 18 juli.

Presidential Succession Act of 1947 (Fulltext

) återinförde representanthusets talman och senatens president pro tempore i successionsordningen – i omvänd ordning jämfört med deras positioner i 1792 års lag – och placerade dem före kabinettsmedlemmarna, som återigen placerades i den ordning som gällde för inrättandet av deras departement: Utrikesministern, finansministern, krigsministern, justitieministern, postministern, marinministern och inrikesministern. Tre kabinettssekreterare lades till, vilket återspeglar skapandet av tre avdelningar på kabinettsnivå efter 1886: Jordbruksminister, handelsminister och arbetsminister. I lagen fastställs att för att antingen talmannen eller presidenten pro tempore ska kunna bli tillförordnad president måste han eller hon uppfylla kraven för att bli president och måste, innan han eller hon blir president, avgå från sitt ämbete, inklusive från kongressen.

I likhet med 1886 års lag anges i denna lag att endast kabinettsmedlemmar som enligt konstitutionen är berättigade till presidentämbetet och som inte är föremål för anklagelse från kammaren vid den tidpunkt då presidentämbetets befogenheter och plikter övergår på dem, kan bli tillförordnad president. Till skillnad från 1886 års lag föreskriver dock denna lag att varje kabinettsmedlem som övertar presidentens befogenheter och uppgifter måste avgå från sin kabinettspost. Den innehåller också en klausul som föreskriver att varje kabinettstjänsteman som agerar som president kan ”avskedas” från sitt ämbete (ersättas) av en kvalificerad person högre upp i successionsordningen, en bestämmelse som inte fanns med i någon av de tidigare successionslagarna.

Lagarna från 1886 och 1947 skiljer sig åt på ett annat sätt. I 1886 års lag beskrivs ”sådana tjänstemän som har utsetts med senatens råd och samtycke till de tjänster som anges i lagen” som berättigade att tjänstgöra som tillförordnad president, medan 1947 års lag beskriver ”tjänstemän som utsetts av och med senatens råd och samtycke” som berättigade. Det mindre uttryckliga språket från 1947 väcker frågan om huruvida tillförordnade sekreterare ingår i successionsordningen. Den opartiska kommissionen för kontinuitet i regeringsarbetet sade i en rapport från 2009 att ”bokstavligen betyder detta att den nuvarande lagen tillåter att tillförordnade sekreterare ingår i successionsordningen så länge som de bekräftas av senaten för en post (t.ex. även som andra eller tredje befälhavare inom ett departement)”. Även om det går att argumentera för att de ska ingå, är det inte klart om tillförordnade sekreterare verkligen ingår i successionsordningen.

I 1947 års lag fastställs att en person som blir tillförordnad president enligt lagen ska få samma ersättning som presidenten. Dessutom, baserat på den befogenhet som ges i avsnitt 3 i det tjugonde tillägget, är lagen tillämplig på situationer där den tillträdande presidenten, ensam eller tillsammans med den tillträdande vicepresidenten, inte uppfyller kvalifikationerna för presidentämbetet. På grundval av samma befogenhet är lagen också tillämplig på situationer där det varken finns en vald president eller en vald vicepresident på invigningsdagen.

RevideringarRedigera

Lagen från 1947 har ändrats genom en rad tillfälliga ändringar för att återspegla skapandet av nya federala avdelningar. Mindre än två veckor efter det att lagen antagits undertecknade Truman 1947 års lag om nationell säkerhet (National Security Act of 1947). Genom denna lag slogs (delvis) krigsdepartementet (omdöpt till armédepartementet) och flottdepartementet samman till National Military Establishment (omdöpt till försvarsdepartementet 1949), som leddes av försvarsministern. Den innehöll också en bestämmelse som ersatte försvarsministern med krigsministern i successionsordningen och strök marinministern.

1965 skapades två nya kabinettsavdelningar; detta ledde till att det skapades två befattningar bakom arbetsministern i successionsordningen: sekreterare för hälsa, utbildning och välfärd och sekreterare för bostäder och stadsutveckling. En tredje, transportministern, tillkom året därpå. År 1970 respektive 1977 togs generalpostmästaren bort till följd av Postal Reorganization Act, och energiministern infogades i slutet av listan. År 1979, när ministeriet för hälsa, utbildning och välfärd delades upp genom Department of Education Organization Act, ersattes dess sekreterare i successionsordningen av sekreteraren för hälsa och mänskliga tjänster, och den nya utbildningsministern lades till på sista plats. År 1988 respektive 2006 tillkom sekreteraren för veteranfrågor och därefter sekreteraren för inrikes säkerhet, vilket innebar att de blev den 16:e och 17:e lagstadgade efterträdaren (utöver vicepresidenten) till presidentens befogenheter och skyldigheter.

När det sistnämnda departementet skapades 2002 innehöll lagen om inrättande av det inte någon bestämmelse om att lägga till det nya departementets sekreterare i presidentens successionsordning. Sekreterare för nybildade avdelningar på kabinettsnivå ingår inte automatiskt, utan måste uttryckligen införlivas. Motsvarande lagförslag om att inkludera ministern för inrikes säkerhet (SHS) i successionsordningen lades fram i den 108:e kongressen (2003) och återigen i den 109:e kongressen (2005) av senator Mike DeWine och representant Tom Davis. Båda lagförslagen avvek dock från traditionen genom att föreslå att SHS skulle placeras i successionsordningen direkt efter justitieministern (i stället för i slutet av ordningen). Förespråkarna för att placera SHS högt upp i successionsordningen (åttonde totalt sett, i motsats till artonde) hävdade att med tanke på departementets många ansvarsområden när det gäller säkerhet och nationell beredskap kan man förvänta sig att den tjänsteman som ansvarar för katastrofhjälp och säkerhet har den relevanta kunskapen och expertisen för att på ett kompetent sätt kunna fungera som president efter en katastrofal händelse; detsamma kan inte sägas om alla kabinettssekreterare. Förslagen hänvisades till utskottet, men inga åtgärder vidtogs. Frågan förblev olöst fram till mars 2006, då USA PATRIOT Improvement and Reauthorization Act lade till ministern för inrikes säkerhet i presidentens tronföljd, i slutet.

Potentiella åberopandenRedigera

Och även om det inte har blivit nödvändigt att åberopa 1947 års lag, var vicepresidentposten vakant när lagen antogs, och har varit vakant ytterligare tre gånger sedan dess:

• 22 november 1963 – 20 januari 1965 (1 år, 59 dagar) efter Lyndon B. Johnson som tillträdde som president
• 10 oktober 1973 – 6 december 1973 (57 dagar) efter att Spiro Agnew avgått som vicepresident
• 9 augusti 1974 – 19 december 1974 (132 dagar) efter att Gerald Ford tillträdde som president

Om presidenten hade avlidit, avgått, avsatts från sitt ämbete eller blivit invaliderad under en av dessa vakanser skulle parlamentets talman ha blivit tillförordnad president. Nationen stod inför utsikten av en sådan dubbel vakans hösten 1973. Eftersom Richard Nixons presidentskap var osäkert på grund av Watergate-skandalen och vicepresidentposten var vakant efter Spiro Agnews avgång, fanns det en möjlighet att parlamentets talman Carl Albert skulle bli tillförordnad president. I detta fall var det inte nödvändigt att använda 1947 års lag, eftersom avsnitt 2 i det 25:e tillägget, som ratificerats endast sex år tidigare, fastställde en mekanism för att fylla en vakant vicepresidentpost under en mandatperiod. Som en följd av detta blev inte Carl Albert tillförordnad president när Richard Nixon avgick den 9 augusti 1974, utan vicepresident Gerald Ford blev president den dagen.

Det tjugofemte tillägget fastställde också ett förfarande för att reagera på presidentens förhinder där en vicepresident kunde överta presidentens befogenheter och plikter som tillförordnad president; två presidenter har vid tre tillfällen följt detta förfarande för att förklara tillfällig oförmåga:

• 13 juli 1985 – Ronald Reagan, innan han genomgick en operation; George H. W. Bush var tillförordnad president i cirka åtta timmar.
• Den 29 juni 2002 och den 21 juli 2007 – George W. Bush, innan han genomgick medicinska ingrepp som gjordes under sedering; Dick Cheney var tillförordnad president i ungefär två timmar vid varje tillfälle.

Under terroristattackerna den 11 september 2001 genomförde Secret Service sin plan för att säkerställa regeringens kontinuitet, som delvis gick ut på att samla personer i presidentens tronföljd och föra dem till en säker plats, för att garantera att minst en tjänsteman i tronföljden skulle överleva attackerna. Representanthusets talman Dennis Hastert och flera andra kongressledare åkte dit; senatens ordförande Robert Byrd åkte inte dit, utan valde istället att föras till sitt hem på Capitol Hill. Vicepresident Dick Cheney och transportminister Norman Mineta åkte till en underjordisk bunker i Vita huset; några kabinettsmedlemmar var utomlands den dagen.

Utpekad efterträdareRedigera

Det finns en lång historia, som sträcker sig tillbaka till det kalla krigets tid, av att hålla en utpekad efterträdare borta från evenemang där ett stort antal höga federala tjänstemän, inklusive presidenten, vicepresidenten, kongressledare och kabinettsmedlemmar, är samlade. Detta görs för att se till att det alltid finns någon tillgänglig som kan ta över regeringsmakten om alla de andra tjänstemännen dödas vid evenemanget. Till exempel var jordbruksminister Sonny Perdue den kabinettsmedlem som utsågs på detta sätt när president Donald Trump höll sitt State of the Union-tal 2018. Perdue fördes till en säker plats flera timmar i förväg och stannade där under hela evenemanget. Även om vilken kabinettssekreterare som helst skulle kunna väljas ut har den person som utsetts vanligtvis kommit från ett av de nyare departementen som ligger lägst i successionsordningen. Den person som väljs måste också uppfylla de konstitutionella kraven för att få tjänstgöra som president.

KonstitutionalitetEdit

Lagen från 1947 har under årens lopp kritiserats i stor utsträckning för att vara konstitutionsstridig. Akhil Amar, som är jurist i konstitutionell rätt, har kallat den ”en katastrofal lag, en olycka som väntar på att hända”. Det finns två huvudområden där det finns farhågor.

Betydelse av ”officer ”Redigera

Det finns farhågor om att det är konstitutionellt att ha kongressledamöter i tronföljd. I konstitutionens successionsklausul – artikel II, avsnitt 1, klausul 6 – anges att endast en ”tjänsteman” kan utses till presidentens efterträdare. Konstitutionsforskare från James Madison fram till idag har hävdat att termen ”Officer” avser en ”Officer of the United States”, en term som utesluter kongressledamöter. Under en gemensam utfrågning i september 2003 inför den amerikanska senatens utskott för regler och administration och justitieutskott sade M. Miller Baker:

Lagen från 1947 är troligen grundlagsstridig eftersom det verkar som om talmannen i representanthuset och senatens ordförande pro tempore inte är ”tjänstemän” som är berättigade att agera som president i den mening som avses i successionsklausulen. Detta beror på att successionsklausulen, när den hänvisar till en ”tjänsteman”, i sitt sammanhang i avsnitt 1 i artikel II, troligen hänvisar till en ”tjänsteman i Förenta staterna”, en konstterm enligt konstitutionen, snarare än till vilken tjänsteman som helst, vilket skulle inbegripa lagstiftande tjänstemän och tjänstemän i delstaterna som det hänvisas till i konstitutionen (t.ex. hänvisningen till tjänstemän i delstaternas milis som återfinns i artikel I, avsnitt 8). I nästa avsnitt av artikel II får presidenten befogenhet att ”begära ett skriftligt yttrande från den främsta tjänstemannen i vart och ett av de verkställande departementen” och att genom och med senatens råd och samtycke utnämna ”tjänstemän i Förenta staterna”. Det är dessa ”tjänstemän” som troligen avses i successionsklausulen. Denna kontextuella tolkning bekräftas av Madisons anteckningar från det konstitutionella konventet, som avslöjar att konventets stilkommitté, som inte hade någon befogenhet att göra materiella ändringar, ersatte ”Officer” i successionsklausulen med ”Officer of the United States”, troligen för att kommittén ansåg att den fullständiga frasen var överflödig.

I ”Is the Presidential Succession Law Constitutional?” hänvisar Akhil Amar och Vikram Amar till Incompatibility Clause (Article I, Section 6, Clause 2) – som förbjuder tjänstemän i den federala regeringens verkställande gren att samtidigt tjänstgöra i antingen USA:s representanthus eller senat – som bevis för att kongressledamöter inte kan ingå i presidentens tronföljd.

BumpingEdit

Den nuvarande lagen är också kontroversiell eftersom den föreskriver att en tjänsteman som agerar som president på grund av att en tjänsteman högre upp i successionsordningen har ett funktionshinder eller inte har kvalificerat sig, gör det endast tills den andra tjänstemannens funktionshinder eller diskvalificering har undanröjts. Om detta inträffar kan den tidigare berättigade officeren ”knuffa” den person som då agerar som ordförande. Under ett vittnesmål 2004 inför Förenta staternas House Judiciary Subcommittee on the Constitution and Civil Justice, förklarade Akhil Reed Amar att denna bestämmelse strider mot ”successionsklausulen, som säger att en tjänsteman som utsetts av kongressen ska ’agera som president … tills dess att funktionshindret avlägsnas eller en president väljs'”.

I sin rapport från 2009 hävdade Continuity of Government Commission att bumping, förutom att det strider mot språket i konstitutionen, bryter mot doktrinen om maktdelning genom att undergräva den verkställande maktens oberoende från kongressen:

Konstitutionen tycks till sin framsida föreskriva att när en person väl anses vara tillförordnad president enligt lagen om presidentens tronföljd, så kan han eller hon inte ersättas av en annan person. Denna tolkning är i viss mån logisk eftersom bestämmelsen förmodligen skulle förhindra den förvirring som skulle uppstå om presidentämbetet skulle överföras till flera olika personer under en kort tidsperiod. Den skulle också till synes förhindra att kongressen utövar inflytande på den verkställande makten genom att hota med att ersätta en kabinettsmedlem som agerar som president med en nyvald talman i representanthuset.

På ett praktiskt plan hävdas det att denna bestämmelse skulle kunna resultera i att det finns flera tillförordnade presidenter under en kort tidsperiod under en nationell kris och att efterträdares offentliga legitimitet försvagas. I en debattartikel i Roll Call i januari 2011 skrev kongressledamoten Brad Sherman följande:

Skapar en lek med musikstolar med presidentämbetet och skulle leda till stor instabilitet. I en tid av nationell kris måste nationen veta vem som är dess president.