Jag hör många dåliga saker om Paul Rudd, och jag hör (och säger min beskärda del av) dåliga saker om Sean William Scott. Den här filmen fungerar perfekt för båda två. Deras karaktärer är båda roliga, men inte överdrivna eller bara dumma. Egentligen är de dumma på en nivå, men den typ av dumhet som vi tycker om, den typ som vi kan relatera till mer. De säger vad som faller dem in utan att ta hänsyn till vem som lyssnar. Detta gör dem potentiellt till historiens sämsta förebilder. Detta är huvudpremissen för den här filmen. Dessa två killar måste göra samhällstjänst efter att en av dem har gått lite för långt när han gjorde reklam för en av de där Monster-liknande sportdryckerna. De måste vakta/vägleda två barn, annars hamnar de i fängelse. Ett av våra barn är en fantasitönt, men när man ser den fantasivärld som han får leva i ser det ut att vara roligt. Det andra barnet är ett av de roligaste barn jag någonsin sett. Han svär som ett av barnen i Superbad, och allt han säger är rent komiskt guld. Han är som en sjuårig Martin Lawrence med material från Dave Chapelle. Killarna har problem och frågor genom näsan och mindre mognad än de flesta av barnen, men när barnen börjar öppna sig för dem öppnar de sig också. Det är inte heller det typiska ”Jag vet hur du måste känna dig”. Det är mer som hur människor faktiskt möts och skapar relationer, och underhållande dessutom. Hoppas att du gillar Sex and Rock and Roll. När det gäller birollsskådespelarna/figurerna: de är alla roliga också. Jane Lynch är rolig som chefen för samhällsservicecentret, den ”ideala” förebilden Gary är perfekt för att få oss att se dessa två idioter i ett bättre ljus, och Ken Jeong är perfekt som kungen av riket (titta på filmen för full förståelse). Sammantaget är den grov, men den är rolig. Den är absolut värd att se om du gillar att skratta. Jag rekommenderar dock inte att du tar med dina barn.