Jag kan inte göra rättvisa åt rosens långa historia av symbolik i världens kulturer. Jag kommer att välja och vraka och nämna några som fångade min uppmärksamhet.

För mig är rosen en symbol för själen. Själens säte är hjärtat som inte är ett organ utan det subtila centret i vårt väsen. Rosen symboliserar den livgivande kärnan i vårt väsen – själen.

Gudomlig kärlek

Kärlekens källa är det gudomliga centret. Det finns många andra namn på det gudomliga centret: Det finns många andra namn för det centrala centret: kosmisk själ, kosmiskt medvetande, Parama Purusha, Jaget, Ett, Källan, Atman. Vår själ har denna fantastiska förmåga att reflektera den oändliga kärlek som emanerar från det gudomliga centret. Denna reflektion orsakar en oemotståndlig attraktion. Detta är den gudomliga kärleken. Rosen symboliserar indirekt den gudomliga kärleken eftersom rosen är symbolen för hjärtat som är själen.

Hemligheternas hemlighet

Kosmiskt medvetande finns i kärnan av varje varelse i sin helhet. Enheterna har sin existens att tacka för denna kärna – själen. Vi kan säga det och kanske delvis förstå det intellektuellt, men det fullständiga förverkligandet av denna hemlighet är föremål för andlig praktik. Vi kan tala om det men hemligheten förblir hemlig. Rosen symboliserar den rätta vägen för att nå hemligheten. Den rätta vägen är den gudomliga kärlekens väg.

Ros- och näktergalssymbolik i persisk litteratur

Ros-symboliken i Rumis poesi är hisnande. Rumi skrev på persiska och använde den persiska litteraturens ”ros- och näktergalssymbolik” för att förklara sufismens centrala tema: Gudomlig kärlek. I den persiska litteraturen symboliserar rosen skönhet och näktergalen är skönhetens älskare. Sufi älskar Gud som en näktergal älskar en ros. Den älskade vill vara ett med den älskade. Själen längtar efter den ultimata föreningen med Gud.

Encyclopaedia Iranica förklarar att ”I mystisk poesi fungerade näktergalens längtan efter rosen som en metafor för själens längtan efter förening med Gud (Schimmel, 1994, s. 163-89). Att persiska poeter i episka och romantiska, lyriska och mystiska verk under nästan tusen år har använt detta tema som en metafor för andlig och jordisk kärlek vittnar om dess djupa betydelse i den persiska kulturen. Temat med rosen i persisk mystisk poesi har varit föremål för detaljerade undersökningar sedan början av orientalistiska studier i Europa i slutet av 1700-talet, och poeter som Goethe (se t.ex.) och Rilke har inspirerats av sina persiska motsvarigheter.”

Jean C. Cooper

Jag citerar ibland från J.C. Cooper. Hennes bok ”An Illustrated Encyclopaedia of Traditional Symbols” är en av mina favoritböcker. Du kan läsa mer om henne här och här.

”I hjärtats symbolik intar rosen den centrala punkten på korset, enhetens punkt. Som blomma för de feminina gudarna är den kärlek, liv, skapande, fruktbarhet, skönhet och även jungfrulighet.”

”Rosen är också typiskt för tystnad och hemlighet, sub rosa, en ros som hängs upp, eller avbildas, i rådssalar för att symbolisera hemlighet och diskretion.”

”Den gyllene rosen betecknar perfektion; den röda rosen begär, passion, glädje, skönhet, fulländning; den är Venus’ blomma och Adonis’ och Kristi blod; den vita rosen är ’ljusets blomma’, oskuld, oskuld, oskuld, jungfrulighet, andlig utbredning, förtjusning; den röda och den vita rosen representerar tillsammans föreningen av eld och vatten, föreningen av motsatser; den blå rosen är det ouppnåeliga, det omöjliga.”

”Rosenträdgården är en paradissymbol och är platsen för det mystiska äktenskapet, motsatsernas förening.”

Författarens artiklar om fysik och filosofi: sureshemre.wordpress.com

Författarens artiklar på Medium