Små hus får mycket uppmärksamhet i dag. De fångar vår fantasi, retar upp vår boendedrift och lockar oss att överväga möjligheten att leva med ett mindre lån eller en lägre hyra. Tvingade av ekonomin och en monokulturell bostadsmarknad tänker millennieungdomar, singlar, tomtboende och äldre att småhus är lösningen – eller åtminstone att ”inte så stort” är nyckeln. Förespråkarna för småhus hjälper oss att finslipa hur vi kan leva stort i små utrymmen, med smarta hopfällbara sängar, förvaringsutrymmen under trappan, nischer och nischer.

Det räcker dock inte med att fullända det lilla huset.

Ben Brown från PlaceMakers, som bodde i en Katrina Cottage på 308 kvadratmeter, drog slutsatsen att det krävs en stad för att leva i småhus. Han säger att ”ju mindre boet är, desto större är det balanserande behovet av gemenskap”. Med lite mysiga hus kan stugfeber sätta in utan verandor och trädgårdar att kliva ut på, eller parken i slutet av kvarteret, eller det lokala kaféet – platser där man kan umgås med andra utan någon större ansträngning.

Med en Katrina Cottage skulle man tycka att den är absurd, om den låg mitt i ett område med McMansions, som är kopplade till omvärlden med hjälp av förbindelsegator. Det skulle finnas få grannar att prata med, eftersom de flesta av deras behov tillgodoses bakom deras stora dörrar.

Sammanhanget är allt: ett litet hus är bättre om det har sällskap av andra grannhus (som de med verandor) inom räckhåll för bra offentliga platser att gå till – helst till fots eller på cykel.