Nästan alla har hört talas om sabeltandskatter, eller som de kallas mer populärt men felaktigt, ”sabertooth tigers”, men inte alla är medvetna om att det finns många olika typer av fossila katter med förstorade hörntänder (sabeln). Hos många av dessa katter varierade sabelns storlek, så arter med kortare, dolkliknande hörntänder kallas dirk-tandade, katter med mellanstora hörntänder kallas scimitar-tandade, tillsammans med de större sabertoterna. Trots att det finns många olika typer av katter med förstorade hörntänder är det totala registret av dessa djur som fossil begränsat jämfört med många andra djur. De fossila uppgifterna om sabeltänder från Monumentet, liksom de flesta fossila faunor, är extremt sparsamma och ger endast en begränsad mängd information.

I 1933 beskrev C.L. Gazin från Smithsonian en partiell käke med en tand som en ny art av sabeltand som han kallade Machairodus (?) hesperus, numera kallad Megantereon hesperus. Förutom denna käke var det enda andra sabeltandben från Hagerman som Gazin hade tillgång till ett andra metatarsal (ett av benen i fotvalvet). Det är inte mycket att gå på, men så är ofta fallet när det gäller fossilregistret över stora rovdjur; det finns bara ett litet antal exemplar för en viss art att arbeta med.

Från en ekologisk synvinkel finns det två goda anledningar till att stora rovdjur som sabeltandskatter är sällsynta som fossil. I ett givet område kommer det alltid att finnas fler herbivorer eller växtätare än köttätare eller köttätare. Oavsett om vi talar om möss som föder hökar eller bison som föder vargar måste det finnas en större population av bytesdjur än rovdjur, annars skulle rovdjuren snart få slut på mat och svälta. Vanligtvis består endast fem procent eller mindre av de lokala djurpopulationerna av rovdjur. Eftersom det finns så många fler växtätare har de större chans att bevaras som fossil än köttätare. Den andra faktorn är rovdjurets kroppsstorlek. Ju större rovdjuret är, desto mer mat och utrymme behöver varje individ för sin överlevnad, och desto lägre blir befolkningstätheten. En låg populationstäthet innebär mindre chans till bevarande i fossilregistret om man inte har en ovanlig situation som tjärgropar. Om man lägger ihop dessa två faktorer, låg täthet i kombination med mindre populationer (jämfört med växtätare) är det inte konstigt att stora rovdjur som sabeltandskatten inte alls är vanliga som fossil. Så upptäckten av några som helst delar av ett stort rovdjur är en speciell händelse för en vertebratpaleontolog. Gazins två delar av sabeltandskatt hade slagit oddsen.

Sedan Gazins ursprungliga arbete har antalet ben av sabeltandskatter i Hagerman inte ökat särskilt mycket. Efter flera års fältarbete vid monumentet på 1960-talet av University of Michigan under ledning av C.W. Hibbard hittades endast ett annat exemplar, ett fragment av en nedre tand. I sin studie av köttätarna från Hagerman som publicerades 1970 beskrev P.R. Bjork också en fjärde metacarpal från Smithsonian-samlingarna för totalt fyra exemplar. Baserat på detta prov drog Bjork slutsatsen att det faktiskt fanns två typer av sabertoter vid Hagerman, den som beskrevs av Gazin och ett andra släkte kallat Ischyrosmilus. Det är uppenbart att alla ytterligare exemplar skulle vara till stor hjälp för vår förståelse av Hagerman-sabertoterna.

En del exemplar hittades av parkförvaltningens fältgrupper som utförde fältarbete på monumentet. Ett humerus från en sabeltandskatt hittades av en av våra volontärer, Hugh Harper. Ytterligare undersökningar i det område där humeruset hittades har visat på en del av kattens hörntand (sabel) och ett komplett handledsben som kallas scapholunar. Som jag redan har påpekat är varje liten bit viktig och bidrar till att fylla i ytterligare en pusselbit. Till exempel har den partiella hörntanden bevarat tandningar, liknande dem på en stekkniv, längs dess fram- och bakre kanter. Dessa tandsnitt, som gör det lättare att skära igenom huden på tjockskaliga byten, finns inte hos alla sabeltandskatter, och deras närvaro eller frånvaro används för att skilja olika sabeltandskatter åt. Till exempel saknar släktet Megantereon dessa tandsnitt på sina övre hörntänder, men de finns på hörntänderna hos Ischyrosmilus. Baserat på våra nya exemplar verkar det som om våra nya upptäckter är den sistnämnda sabeltanden. Vad som behövs är en närmare undersökning och jämförelse av våra nya ben med material från andra samlingar för att bekräfta deras identitet, eller ännu bättre, kanske fler ben kommer att hittas i samma område.

För att bättre förstå sabeltandskatterna från Hagerman behövs både arbete i fält och i andra samlingar.

Return to Chart