Beskrivning
En charmig handkolorerad version av den klassiska sagan om Lilla Rödluvan, daterad till 1810.
Vem skrev sagan?
Lilla Rödluvan är kanske en av de mest kända sagorna. Liksom de flesta europeiska sagor har den sitt ursprung i en omfattande folktradition av muntligt berättande. Ingen enskild författare kan krediteras. Den franske författaren Charles Perrault samlade ihop dessa sagor och publicerade dem för första gången 1697. På grund av detta anses han allmänt vara fadern till sagogänget.
I början av 1800-talet hade sagan om Rödluvan berättats och återberättats otaliga gånger och gett upphov till många bearbetningar. Denna senare version är från 1810 och publicerades i Moorfields i London. Den berättas i form av en versdikt med omväxlande orimade och rimmade koppler. Den tydliga texten, det enkla språket och de stora färgglada illustrationerna berättar att denna chapbook var avsedd för unga läsare.
Har sagan förändrats?
Den här sagan håller sig nära Perraults original och föregår bröderna Grimms version med två år. I moderna versioner är vi bekanta med det ”lyckliga slutet”, där Rödluvan och hennes mormor på ett hjältemodigt sätt räddas av en skogshuggare. På 1800-talet var dock sagor för barn mycket läskigare. I den här versionen slukar vargen mormor i all hast, ”utan senap eller bröd”, som om hon vore en ostbit! I den sista scenen skildras det grymt hur han gör samma sak med lilla Biddy.
Vad är meningen med sagan?
Som de flesta sagor har Lilla Rödluvan en moralisk eller varnande berättelse i sitt hjärta. Berättelsen kretsar kring ett rovdjur, ”så skickligt och starkt”, som låtsas vara någon han inte är, och en liten flicka som är alltför tillitsfull. Sensmoralen i berättelsen är att människor inte alltid är de de verkar vara, och att man inte kan lita på främlingar. Trots att Rödluvan märkte att hennes mormors armar var täckta av päls och att hennes öron var spetsiga, litade hon för mycket på vargens listiga ord:
’Mormor vilka fina armar,
och dina öron ser så vilda ut;
De är bättre att kela med,
och att höra mitt kära barn.’