Första gången Schoolboy Q träffade sin skivbolagskamrat Kendrick Lamar säger han att han ”inte kunde tro att han inte var stor än”. Det var 2006, och Q hade precis börjat arbeta med det nybildade Top Dawg Entertainment. Åtta år senare har Kendricks framgång gjort TDE till det hetaste teamet inom hiphop – och Q står på tur.
De 50 bästa hiphoplåtarna genom tiderna
Natten innan hans debut på ett stort bolag, Oxymoron, certifieras som det främsta albumet i landet, sitter Q och slappnar av i ett flott hotellrum på Manhattans Lower East Side och dödar tiden innan han ska göra en utsåld show. Den 27-årige rapparen från Los Angeles har köpt upp hela våningen för sitt gäng, men just nu är han ensam förutom en livvakt som presenterar sig som Bear. ”Allting är så ljust nu”, säger Q och puffar på en doftande blunt. ”Jag ville att mitt album skulle låta mörkt. Det är mitt tidigare, nuvarande och framtida liv, allt.”
Oxymoron är packad med adrenalindränkta berättelser om Q:s uppkomst i South Central L.A., där han blev medlem i 52 Hoover Crips. ”När du är barn är alla snälla mot dig – du vet inte vem som är en Crip och vem som är en Blood”, säger Q. ”Sedan blir du sju eller åtta år gammal och börjar märka att de behandlar dig lite annorlunda nu. Man anpassar sig bara till det och lever.”
Q var en smart grabb, men utbildning intresserade honom inte. ”Jag visste att skolan var dum sedan femte klass”, säger han. ”Det offentliga skolsystemet i L.A. är helt åt helvete. Jag fuskade hela vägen igenom, från grundskolan till gymnasiet. Jag lärde mig ingenting som var viktigt. Berättar du för mig om Christopher Columbus? Vad i helvete kommer det att göra? Hur kan jag överleva i morgon?”
Populär på Rolling Stone
Han satsade mer på sport, drog till sig intresse från collegescouter under fyra år i high school varsity baseball (shortstop och second base) och spelade så småningom en del collegefotboll. Han var också ett seriöst hiphop-fan och föredrog östkustens artister som Nas, Jay Z, Cam’ron och State Property. ”Jag skulle skolka från skolan om min cd-skiva var repad eller om jag inte kunde få tag på batterier”, säger han. ”Jag försökte inte sätta mig på bussen utan att lyssna på musik.”
Det var inte förrän senare som Q på allvar började göra egen musik. Under tiden var dragningskraften från gatulivet starkare. ”Fan, man föds in i det”, säger han. ”Vare sig man vet att man är i det eller inte.” Även efter att ha anslutit sig till TDE tjänade han bra med pengar på att sälja Oxycontin-piller och kämpade samtidigt mot sina egna missbruksproblem – ett splittrat liv som han berättar om på det nya albumets gripande känslomässiga mittpunkt, ”Prescription/Oxymoron”. ”Jag gick igenom mina upp- och nedgångar”, säger han nu. ”Skolidrottare, drogmissbrukare, gängmedlem, jobba ett bra jobb – jag har gjort allt. Rap var den sista utvägen för mig.”
Q var den sista medlemmen i TDE:s centrala fyrmannagrupp och anslöt sig till Kendrick, den trippade konspirationsbuffeln Ab-Soul och den hårda Blood-anslutna Jay Rock. Efter en tid som Kendricks hypeman följde Q honom till ett gemensamt avtal med Interscope Records runt 2012. ”Sedan var jag med i spelet, och skiten bara fortsatte att gå bra”, säger han. ”Upp, upp, upp, upp och upp.”
Nu när han har gjort det planerar han inte att sakta ner någon gång inom den närmaste tiden. ”Kendrick är liksom en popstjärna”, säger han. ”Jag vill spränga mig upp till nästa, nästa nivå.” Q säger att han först nu nått den typ av berömmelse som gör att folk känner igen honom på gatan. ”Folk tittar på mig och fortsätter att gå – men man kan se att de vet vem jag är”, säger han och askar sitt gräs på ett soffbord när han reser sig upp och går iväg till kvällens spelning. ”Jag vill att de ska störa mig. Det kommer att bli en sorglig dag när de inte gör det.”