Tecknen och underverken (eller ”plågorna”) som beskrivs i Parashat Vaera måste ha varit oerhört skrämmande både för egyptierna som drabbades och för israeliterna som för första gången fick bevittna Guds makt. Trettonhundratalets kabbalister trodde att när Israels barn trotsade slaveriets kval och de tio uppvisningarna av gudomlig makt som ödelade Egypten gjorde de det inte ensamma. Israeliterna visste snarare att shechinan, den framstående kvinnliga aspekten av Gud, bodde tillsammans med dem i Egypten. Medeltida kabbalister skildrade ofta den feminina shechinan som en kärleksfull mor som lider tillsammans med sina barn Israel i exil. Hon sliter med sina barn medan de är slavar i Egypten och skyddar dem i öknen efter att de befriats.

Denna association mellan Shechinah, den överjordiska modern, och mänskliga mödrar får en biologisk dimension i Zohar, det mest populära verket inom den medeltida kabbalan. Zohar förstår Gud som en kraft som är fullständigt transcendent och – på samma gång – helt immanent i vår värld. Gudomen består av Ein Sof (”utan slut”), som ligger bortom den mänskliga kunskapen, och tio lägre sefirot (aspekter) som emanerar ut i varandets värld. Kabbalisterna trodde att allt på jorden återspeglar detta gudomliga rike.

Zohar representerar sefirots rike på en myriad av olika sätt. Den jämför ofta sefirot med ett omvänt träd eller med veckodagarna.

Den kanske mest populära symbolen är dock gufa (kroppen). I 1 Mosebok 1:26 står det att Gud skapade människan till Guds avbild och efter Guds likhet. Kabbalisterna uppfattade denna vers bokstavligen. Om människan har formen av en anthropos (människokropp), och om människan skapades till Guds avbild och likhet, måste Gud också vara en anthropos. Den mänskliga anatomin och fysiologin återspeglar denna gudomliga verklighet. Därför har kvinnor och män samlag eftersom två sefirot – Tiferet (den sjätte sefira, symboliskt förstådd som kungen och brudgummen) och Shechinah (den tionde sefira, symboliskt förstådd som drottningen och bruden) – önskar harmoni och förening. Kvinnor blir gravida och föder barn eftersom shechinah tar emot de högre sefirots utflöden eller emanativa krafter. Och kvinnor har ett månatligt flöde eftersom shechinan menstruerar när hon kommer under inflytande av den demoniska ”andra sidan” (sitra achra).

Kabbalistisk niddah

Medietida halacha (judisk lag) krävde att kvinnor skulle separera sig från sina män i 12 till 14 dagar varje månad: den fem- till sjudagar långa menstruationsperioden plus ytterligare sju ”rena” dagar. Zohar spårar källan till denna halacha till myten om Shechinah. Zohar anser att Egypten är den ultimata symbolen för sitra achra. När shechinan bor med Israels barn i Gosen blir hon påverkad av ”den andra sidan” och börjar menstruera. Därför måste hon skilja sig från sin make, Tiftret, så länge som hennes blodflöde pågår; som en följd av detta blir hon förvisad eller bannlyst (bokstavligen niddah) från de heligas krafter. Även om hennes blodflöde upphör så snart Israels barn flyr Egypten, är shechinan inte rituellt ren ännu. I enlighet med halachas föreskrifter måste hon skilja sig från sin make i ytterligare sju rena dagar. Zohar uppfattar dessa sju ”dagar” som sju veckor – de sju veckorna i räkningen av Omer mellan påsk och shavuot.

LÄS: Varför vissa judiska kvinnor går till mikveh varje månad

Efter fyrtionio dagars resa vilar shechinan med sina barn vid foten av berget Sinai, där hon äntligen genomgår den sista reningsritualen: nedsänkning i en överjordisk mikveh (bassäng). Likt en nyutrustad brud möter den rituellt rena shechinan sin make, Tiferet, på toppen av berget Sinai. De ingår en gudomlig förening på kvällen före Shavuot. På Shavuot-dagen föder Shechinah de två förbundstavlorna. Som en hängiven mor ger shechinan dessa tavlor till Moses för sina barn Israel (Zohar 3:96b).

En feministisk läsning av Zohar

Shechinan har en framträdande roll i hela Zohar. Följaktligen förstår många judar kabbalah som den enda fristaden för jämställdhet mellan könen i den rabbinska judendomen. Tyvärr är detta inte fallet. Det skulle faktiskt vara utomordentligt om det var så. Zohar är en produkt av en världsåskådning från 1200-talet. Dess författare, Moses de Leon, och hans krets levde i en värld där kvinnors fysiska och intellektuella underlägsenhet ansågs ha bevisats vetenskapligt. Det skulle ha varit otänkbart för dem att utveckla en mytologi om Shechinah som trotsade samhällsnormerna. Därför framställs shechinan oftast som ett passivt kärl med ”inget eget”. När hon agerar rättfärdigt byter hon ibland kön och blir manlig; när hon hamnar under sitra achras inflytande förblir hon alltid kvinnlig.

Det finns dock passager som vi kan läsa som mer sympatiska för feministiska åsikter. När vi läser Zohar genom historiens prisma kan vi skilja mellan de olika nyanserna av fördomar för att skapa en ny innebörd. Den kabbalistiska berättelsen om shechinas uttåg ur Egypten är ett exempel på detta. Det finns många oroväckande föreställningar i detta avsnitt – associationen mellan menstruation och demonisk besatthet är en av de mest uppenbara. Icke desto mindre finns det värdefulla insikter som kan förbättra vår andlighet inbäddade i denna berättelse. Shechinah som vårdande mor, att basera Omer på en kvinnlig biologisk funktion och föreställningen om att ge Torah (matan Torah) som en födelse är föreställningar som vi kan återta och göra till våra egna. Föreställningen att shechinah födde Toratavlorna ger en helt ny innebörd åt begreppet ”Toran från Sinai”. Jag tror faktiskt att bruket att äta mjölkprodukter på Shavuot kan spåras till just denna myt. När allt kommer omkring symboliserar mjölkprodukter den lakterande Shechinah som ger näring åt sina barn Israel med Toran.