Vad är silkesvägen?
Silkestråket var en historisk handelsväg som gick från det andra århundradet f.Kr. till det fjortonde århundradet e.Kr. Den sträckte sig från Asien till Medelhavet och gick genom Kina, Indien, Persien, Arabien, Grekland och Italien.
Silkestråket kallades för Sidenvägen på grund av den omfattande handeln med silke som ägde rum under den perioden. Detta värdefulla tyg har sitt ursprung i Kina, som till en början hade monopol på silkesproduktion tills hemligheterna om hur det skapades spreds. Förutom silke underlättade vägen handeln med andra tyger, kryddor, spannmål, frukt och grönsaker, djurhudar, trä- och metallarbeten, ädelstenar och andra värdeföremål.
2013 tillkännagav Kina planer på att återuppliva sidenvägen och förbinda den med mer än 60 länder i Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern.
Förståelse för Sidenvägen
Sidenvägen var en serie antika handelsnätverk som förband Kina och Fjärran Östern med länder i Europa och Mellanöstern. Rutten omfattade en grupp handelsplatser och marknader som användes för att hjälpa till med lagring, transport och utbyte av varor. Den var också känd som Sidenvägen.
Resenärerna använde sig av kamel- eller hästkaravaner och bodde i gästhus eller värdshus som vanligtvis låg med en dags reseavstånd. Resenärer längs Sidenvägens sjövägar kunde stanna vid hamnar för att få färskt dricksvatten och handelsmöjligheter. Arkeologer och geografer som forskar om forntida platser har varit Sidenvägens modernaste resenärer.
Oppnandet av Sidenvägen förde med sig många produkter som skulle få stor betydelse för västvärlden. Många av dessa varor hade sina rötter i Kina och omfattade bland annat krut och papper. Dessa blev några av de mest handlade varorna mellan Kina och dess västerländska handelspartner. Papper var särskilt viktigt eftersom det så småningom ledde till uppfinningen av tryckpressen, vilket gav upphov till tidningar och böcker.
Det har funnits en påtryckning från Kinas sida om att återuppta Sidenvägen för att förbättra samarbetet mellan länder i Asien, Afrika och Europa.
Sidenvägens historia
Den ursprungliga Sidenvägen upprättades under Han-dynastin av Zhang Quian, en kinesisk tjänsteman och diplomat. Under ett diplomatiskt uppdrag blev Quian tillfångatagen och fängslad i 13 år på sin första expedition innan han flydde och följde andra vägar från Kina till Centralasien.
Silkestråket var populärt under Tangdynastin, från 618 till 907 e.Kr. Resenärerna kunde välja mellan ett antal land- och sjövägar för att nå sin destination. Rutterna utvecklades tillsammans med territoriella gränser och förändringar i det nationella ledarskapet.
Silkesrutten var ett sätt att utbyta varor och kulturer. Den tjänade också till utvecklingen av vetenskap, teknik, litteratur, konst och andra studieområden.
Silkesvägen bidrog också till uppdrag av buddhistiska och europeiska munkar och bidrog till att sprida buddhism, kristendom, islam, hinduism och andra religioner i de regioner som betjänades av vägarna.
Att återuppliva sidenvägen
2013 började Kina under president Xi Jinping officiellt återupprätta den historiska sidenvägen med en strategi på 900 miljarder dollar kallad ”Ett bälte, en väg” (OBOR). Projektet var ett sätt att förbättra Kinas sammankoppling med mer än 60 andra länder i Asien, Europa och Östafrika.
Också känt som Bältes- och väginitiativet (BRI) går det genom ett flertal land- och sjövägar. Silkesvägens ekonomiska bälte är främst landbaserat för att förbinda Kina med Centralasien, Östeuropa och Västeuropa, medan 2000-talets maritima sidenväg är havsbaserad och förbinder Kinas sydkust med Medelhavet, Afrika, Sydostasien och Centralasien.
Kina ser satsningen som ett viktigt sätt att förbättra sin inhemska tillväxt. Det fungerar också som ett sätt att öppna nya handelsmarknader för kinesiska varor och ger landet det billigaste och enklaste sättet att exportera material och varor.
Kritiker – däribland Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad – menar att Kina använder BRI för att låna ut pengar till länder som kan komma att ställa in sina betalningar som ett sätt att få ekonomiska eller politiska eftergifter.
Kina har passerat flera milstolpar relaterade till OBOR, bland annat har hundratals avtal undertecknats sedan 2016. I januari 2017 infördes en ny järnvägstjänst med godståget East Wind från Peking till London längs den historiska rutten, som passerar under Engelska kanalen för att nå London. Den 16- till 18-dagars resa, reser nästan 7 500 miles och ger fraktföretagen ett alternativ till långsamma men relativt billiga vattenvägar och snabba men relativt dyra flygvägar. Andra viktiga OBOR-rutter går från Kina till 14 europeiska storstäder.