Jag tycker att det är lite magiskt att så många människor har välformulerade och sårbara samtal under denna pandemi. Men det finns ett ständigt föränderligt känslomässigt klimat att ta hänsyn till. Vi vet inte alltid hur våra lättsamma meningar kommer att få någon att känna sig. Detta är vad jag tänker på när folk slumpmässigt uttrycker sin sympati för det faktum att jag lever ensam just nu. ”OMG, jag kan inte tänka mig att vara ensam”, säger de. ”Du måste vara så ensam. Jag vet inte hur du klarar det.” (Mitt standardsvar: ”Meh. Jag tar det dag för dag.”)

Innan jag börjar med att offentligt kritisera folk som tar upp min ensamhet, bör jag påpeka att ensamstående människor ofta fick en rejäl del av granskningen före pandemin också. Det fanns klassiska frågor om när vi äntligen skulle hitta någon. Folk ifrågasatte öppet om vi hade ”lagt ut oss tillräckligt mycket”, och vår önskan om ett kompatibelt partnerskap reducerades ofta till att vi var ”för kräsna”. (Självklart fick även kopplade människor utstå granskning. Det fanns en press att gifta sig och frågor om barn. I grund och botten har folk alltid åsikter om ditt nästa steg, oavsett din relationsstatus.)

Under pandemin, dock, när vi sträcker ut handen för att upprätthålla våra band och förbindelser, är det absolut nödvändigt att vi tänker igenom vårt tillvägagångssätt. Precis som jag inte skulle anta att det är en fröjd (eller en katastrof) att tillbringa varje ögonblick med din sambo, älskar jag inte när någon säger att mina livsvillkor är, ja, outhärdliga. Det är verkligen konstigt att få sin vardagliga situation framhållen som ett oöverstigligt underskott.

Efter att ha varit ensam i nästan tre månader är jag faktiskt ensam. Det här är inte värt någon nyhet. Att känna sig ensam är inte längre en överväldigande svårighet för mig; det är en omständighet som jag måste navigera genom. De flesta dagar är det som att vara för kort för att nå en bra bok på en hög hylla: oerhört obekvämt men överkomligt. Jag är öppen med att det är en del av att leva ensam att känna sig ensam, men vänner och familj är friska för tillfället, så jag är mer medveten om min lycka. Att någon antyder att ensamhet är den centrala katastrofen i mitt liv är inte betryggande för någon av de inblandade parterna. Det slutar vanligtvis med att jag lugnar de välmenande personer som helt enkelt ”inte kan föreställa sig” hur jag ”klarar mig”.

Detta insisterande på att jag är olycklig ställer mig också inför en gåta: Om jag berättar hur ensam jag är, gör jag då avkall på en del av det fina som det innebär att leva ensam just nu? Jag behöver inte se på när de människor jag älskar undviker sociala distanseringsåtgärder (jag litar på att de inte gör det). Jag sover i mitten av min säng, går runt naken (eller i en av mina rockar) och konsumerar alla mina snacks (eller vin) i ett svep utan att någon dömer mig. Ingen luktar mig om jag hoppar över en dusch (även om jag luktar mig själv, vilket inte är idealiskt). Jag spelar samma låt om och om igen utan att få några förebråelser. Jag sjunger högt och fel. Jag öppnar mina gardiner alldeles för tidigt och bränner doftljus hela jävla dagen. Jag kan inte komma på något annat tillfälle i mitt liv då jag så oförbehållsamt har gett mig själv näring. Jag kan vara Virginia Woolfs vildaste dröm.

Men sedan, om jag betonar de sätt på vilka det är bra att vara ensam, underminerar det de stunder då ensamheten är överväldigande? Jag lever med en ständig oro för att coronaviruset kommer att tvinga mig att sörja en älskad persons död i isolering. Det finns en distinkt kroppslig känsla som kommer av att inte ha blivit rörd på nästan tre månader. Jag oroar mig för att vara ensam så länge kommer att förändra mig på ett oåterkalleligt sätt, eller att jag kommer att vara för rädd för att återigen introducera mig själv i omvärlden. Jag vet inte hur man lagar mat för en person, och ibland hånar mina rester mig. Under dåliga dagar finns det ingen axel att vila mitt huvud på. Jag kan inte bara hoppa på tåget och snylta på Costco-proviant från de människor som uppfostrade mig. Mobiltelefonljuset från mitt ängsliga googlande klockan tre på natten stör ingen (utom mig själv). Och slumpmässiga tankespiraler? Puh. De går av som en väckarklocka och blåser i timmar. Det är som att lyssna på en Spotify-spellista med bara de låtar du hatar.

Så, ja, jag lever ensam under denna pandemi, och ibland är det överväldigande. Men när någon bestämmer hur outhärdligt mitt liv är för mig är jag tvungen att försvara det. Varför det? För att det är komplicerat, vackert, skrämmande, modigt och tråkigt. Framför allt är det mitt.

Inte alla känner så här. Vissa människor spinner som glada kattungar när folk erkänner de svårigheter som det innebär att leva ensam. Andra ryggar inte tillbaka när man insisterar på att de är ensamma, men blir stela när någon säger: ”Jag är så avundsjuk på att du är ensam”. Allt är relativt, och det är omöjligt att veta hur dessa saker kommer fram. Så mitt råd? Fråga bara folk hur de har det just nu. Låt dina nära och kära berätta hur de känner sig. Fråga om utmaningarna (och triumferna), ta hänsyn till nyanser och motsägelser. Vet att vi alla bara försöker överleva.

Relaterat:

• Hur sörjer vi ens just nu?
• Nostalgin är min mest pålitliga form av egenvård just nu
• 17 små sätt att ta hand om sig själv när man sitter fast hemma