Lyssna på den här berättelsen:

Kommunikationsproblem har alltid betraktats som ett centralt inslag i autism. Ändå finns det betydande och omfattande skillnader i hur personer med autism kommunicerar. Detta återspeglar inte bara tillståndets inneboende variabilitet, utan även själva kommunikationens komplexitet – som omfattar de ord vi använder, ordningen i vilken vi använder dem, ögonkontakt, ansiktsuttryck, gester och andra ickeverbala signaler.

Utmaningar inom något av dessa områden kan bidra till de sociala svårigheter som personer inom spektrumet upplever.

Vad är social kommunikation?
Social kommunikation kan tyckas vara en överflödig term. Kommunikation är till sin natur social: Den kräver förmågan att dela med sig – på ett lämpligt sätt – av vad man känner eller vill säga, och även att förstå och reagera på vad andra känner eller säger. Hos neurotypiska personer kan kommunikationsstörningar innefatta problem med språket, men inte med det sociala samspelet. Personer med autism har dock särskilt svårt att kommunicera i sociala sammanhang. Experter använder uttrycket ”social kommunikation” för att betona detta faktum.

När sociala kommunikationssvårigheter först erkändes som en del av autism?
När Leo Kanner skrev sin första artikel om autism 1943 innehöll hans beskrivningar av de barn han hade observerat många problem med social kommunikation. Han noterade till exempel att de inte lyckades få ögonkontakt eller svara på frågor och att de hade en tendens till tvångsmässig konversation. Sedan dess har språk- och kommunikationsstörningar konsekvent varit en del av begreppet autism, men inte alltid ett separat kriterium för diagnosen.

I takt med att forskarna har lärt sig mer om hur språket utvecklas hos personer med autism har perspektiven skiftat, mer än en gång, om hur och om man ska betrakta språket och det sociala samspelet som separata eller gemensamma problem. Under många decennier låg fokus på personer med svår autism, som kanske har få ord, sällan initierar interaktioner och knappt svarar. Följaktligen krävde en autismdiagnos en markant försämring av konversationsförmågan. Men kliniker började inse att personer med autism kan ha starka verbala färdigheter. Till en början verkade dessa personer inte heller ha några problem med den sociala kommunikationen, men det senaste decenniet har visat att de ofta betraktas som ”besvärliga” i sitt sätt att kommunicera och att de gör fler språkfel än sina typiska jämnåriga. Det senaste tänkandet erkänner att språket är en integrerad del av den sociala kommunikationen och att den sociala kommunikationen som helhet är ett bestående problem för många personer med autism.

Vilka typer av problem med den sociala kommunikationen är vanligast hos personer med autism?
Individen inom spektrumet har visat sig ha problem med en rad verbala och ickeverbala färdigheter, bland annat grammatik, korrekt användning av pronomen och att reagera när man talar till dem. Skillnader i vissa icke-verbala aspekter av kommunikationen, t.ex. ansiktsuttryck och taltempo, kan förklara vad andra uppfattar som ”tafatthet” hos personer med autism.

Som med så många autismegenskaper finns det enorma variationer från en person till en annan. Ändå sticker problem med två aspekter av kommunikationen ut: pragmatik och prosodi.

Vad är pragmatik och prosodi?
Pragmatik är lämplig användning av språket i sociala situationer. Exempel på detta är att kunna hålla sig till ämnet och turas om i en konversation, ställa lämpliga frågor och använda ett tonfall som passar miljön (t.ex. en tystare röst i ett klassrum jämfört med en lekplats). Många autismterapier innehåller uttrycklig träning av dessa färdigheter.

Prosodi är talets rytm och omfattar aspekter av både verbal och icke-verbal kommunikation. Prosodin bärs med i de talade orden och pauserna däremellan och har flera funktioner. För det första förmedlar den pragmatisk information. En stigande ton indikerar till exempel en fråga. Prosodi förmedlar också känslor. Frågan ”Vad menar du?” kan vara positiv, negativ eller neutral beroende på hur den uttalas; prosodi är det som uppmärksammar lyssnaren på skillnaden.

Problem med prosodi kan variera. Vissa personer talar monotont, medan andra överdriver höga och låga tonlägen så dramatiskt att lyssnarna tycker att deras tal är onaturligt.

Kan problem med social kommunikation existera utanför autism?
2013 lades en ny diagnos till i ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM-5): Social Communication Disorder (SCD). Detta tillstånd delar många av de drag som är vanliga bland personer med autism, t.ex. svårigheter att svara andra, använda gester, hålla sig till ämnet och få och behålla vänner. Men personer med diagnosen SCD uppvisar inte repetitiva beteenden eller begränsade intressen. Alla forskare är dock inte överens om att SCD bör vara en separat diagnos: De hävdar att det inte finns tillräckligt med bevis för att SCD är ett giltigt och tillförlitligt distinkt tillstånd skilt från autism.

Vart leder forskningen om social kommunikation?
Kliniker arbetar för att förbättra terapin för pragmatik eftersom det är allmänt relevant för de flesta personer inom spektrumet. Några forskare fokuserar på att identifiera subtilare problem med social kommunikation som gör interaktioner utmanande även för personer med starka språkliga och kognitiva färdigheter. Nya tekniker för akustisk analys och rörelsefångst gör det möjligt att göra detaljerade mätningar av bland annat stämningsläget och av de små rörelser som utgör ansiktsuttryck.

Kommunikation mellan personer med och utan autism är ett dubbelriktat problem. Individer inom spektrumet kan ha kommunikationsutmaningar att ta itu med, men deras typiska kamrater och samtalspartners skulle kunna göra mer för att möta dem på halva vägen genom att acceptera skillnader i deras sätt att uttrycka sig.