Har du någonsin undrat över den vackra kvinnan i Michelangelos målning i taket i Sixtinska kapellet – hon som Gud har sin arm lindad runt medan hans andra arm sträcker sig ut för att röra Adams hand?

En del konsthistoriker tror att den lilla blonda kvinnan var Jehovas mormor, gudinnan Sophia. I den judisk-kristna traditionen är gudinnan Sophia början, källan till visdom och väktaren av kunskapen om allt som är rättfärdigt och rättvist. Med hennes sunda visdom och vägledning leder härskare sina riken till framgång. I det mörker och den okunnighet som frodas i hennes frånvaro, äter den ordspråksmässiga ödemarken upp själen och nationer går under.

Känd som allas moder eller helt enkelt som visdom, föddes Sophia av tystnad enligt gnostiska skapelsemyter. Hon födde både man och kvinna som tillsammans skapade alla element i vår materiella värld.

Kvinnan födde sedan Jehova i alla hans emanationer. Men hon födde också Ialdabaoth som var känd som mörkrets son. När människorna skapades älskade Sophia dem alla innerligt.

Olyckligtvis väckte hennes tillgivenhet för människorna svartsjuka hos både Ialdabaoth och Jehova. I hopp om att hålla människorna svaga och maktlösa förbjöd bröderna människorna att äta frukten från kunskapens träd. Kvinnan skickade sedan sin ande i form av ormen för att lära människorna att inte lyda de avundsjuka gudarna.

Sofia älskade människorna så desperat att hon bestämde sig för att hon skulle leva bland dem. Till hennes förskräckelse ignorerade de henne mestadels. Hon försökte tala till dem. När de vände dövörat örat mot henne skrek hon från toppen av de högsta väggarna. Fortfarande hördes hon inte.

I sin ångest över att vara så försummad lämnade hon människorna med en sista tanke: Ni har förnekat och ignorerat mig, så kommer jag att göra när olyckan är framme och ni ropar på min hjälp. Endast de som allvarligt söker efter mig och älskar mig kommer att förtjäna min kärlek och hjälp.

Det finns de som tror att Sophia, som var så desperat i sin önskan att få en relation, senare återvände till människorna i ett nytt försök att knyta band med dem. Sophia symboliseras ofta av Afrodites duva, som senare blev den duva som representerar den helige Ande.

Duvan visade sig för Jungfru Maria i form av Ljusets jungfru, gick in i henne och avlade Jesus. I denna mening försökte Sophia återigen, i form av en man, att förenas med de dödliga som hon älskade så mycket.

Sophias egenskaper är bland annat: rättfärdig, klok, kärleksfull, kommunikativ, kunnig, kreativ, beskyddande, givmild och sanningsenlig.

En Sophia-kvinna ser och berättar som det är, hon är inte rädd för sanningen.

Hon ger mening åt den mänskliga erfarenheten med sin gåva att förstå ”den större bilden”. Det är först när man tar ett steg tillbaka och får en viss känslomässig distans som man kan se att även de mest traumatiska erfarenheterna kan vara födelseplatsen för ens mest värdefulla styrkor. Det är bara i tider av stor stress som heroiska prestationer verkligen uppskattas.

Sofia var också mor till tro, hopp och välgörenhet. De är Sofias gåvor till oss, gåvor som kan övervinna den förtvivlan, förvirring och det lidande som inramar det mänskliga livet. Sofia påminner dig om att en klar vision och förståelse linjerar den väg som leder till upptäckten av meningen med ditt liv.