Området omfattar cirka 185,180 kvadratkilometer av öknar, slätter och berg. Det är uppdelat i en kustzon – med ett smalt, dubbelt bergsbälte som omsluter en sänka i väster – och en mycket större östlig platå. Klimatet är huvudsakligen torrt; ungefär tre femtedelar av landet får mindre än 250 millimeter regn per år. Bördig mark är delstatens viktigaste naturresurs, och ansträngningar har gjorts för att öka mängden odlingsbar mark genom bevattningsprojekt.
KustslättenRedigera
Längs Medelhavet sträcker sig en smal kustslätt söderut från den turkiska gränsen till Libanon. Den platta kusten, som är täckt av sanddyner, bryts endast av sidoförtoppar som löper ner från bergen till havet. De viktigaste hamnarna är Latakia och Tartous. Syrien gjorde anspråk på en territoriell gräns på 35 nautiska mil (64,8 km) utanför sin Medelhavskust. År 2003 deklarerade dock Syrien ensidigt sina maritima zoner och höll sig till de 12 sjömil som är tillåtna enligt FN:s havsrätt.
UpplandsområdenRedigera
Jabal an Nusayriyah, en bergskedja som löper parallellt med kustslätten, har en genomsnittlig höjd på drygt 1 212 meter över havet; den högsta toppen, Nabi Yunis, ligger på cirka 1 575 meter över havet. De västra sluttningarna fångar upp fuktiga västliga havsvindar och är därför mer bördiga och tätbefolkade än de östra sluttningarna, som endast tar emot varma, torra vindar som blåser över öknen. Innan man når den libanesiska gränsen och Anti-Libanonbergen slutar bergskedjan Jabal an Nusayriyah och lämnar en korridor – Homsgapet – genom vilken motorvägen och järnvägen går från Homs till den libanesiska hamnen Tripoli. I århundraden har Homsgapet varit en populär handels- och invasionsväg från kusten till landets inre och till andra delar av Asien. Österut skiljs al-Ansariyahbergen från Jabal az Zawiyah och platåregionen av Al Ghab-dalen, ett bördigt, bevattnat dike som genomkorsas av den slingrande Orontesfloden.
Inåt landet och längre söderut reser sig Anti-Libanonbergen till toppar på mer än 2 700 meter över havet vid den syrisk-libanesiska gränsen och breder ut sig i utlöpare österut mot platåregionen. De östra sluttningarna har lite nederbörd och vegetation och smälter så småningom samman med öknen.
I sydväst sjunker det höga berget Hermon (Jabal ash Shaykh), som också ligger på gränsen mellan Syrien och Libanon, ner mot Hawranplatån som får regnande vindar från Medelhavet. Alla utom de nedersta sluttningarna av Mount Hermon är dock obebodda. Vulkaniska kottar, varav vissa når över 900 meter, genomsyrar den öppna, böljande och en gång så bördiga Hawranplatån söder om Damaskus och öster om Anti-Libanonbergen. Sydväst om Hawran ligger den höga vulkaniska regionen Jabal al-Druze, som är hemvist för landets drusiska befolkning. Detta är en del av vulkanfältet Harrat ash Shaam som sträcker sig ända till Saudiarabien. Nordost om Jabal al-Druze finns ett stort lavafält kallat Al-Safa som sticker ut på satellitbilder.
Östra platånRedigera
Hela den östra platåregionen genomkorsas av en låg bergskedja, Jabal ar Ruwaq, Jabal Abu Rujmayn och Jebel Bishri, som sträcker sig nordost från Jabal Al Arab till Eufrat. Söder om dessa berg ligger ett kargt ökenområde som kallas Hamad. Norr om Jabal ar Ruwaq och öster om staden Homs ligger ett annat kargt område som kallas Homsöknen, som har en hårt packad jordyta.
Nordost om Eufrat, som har sitt ursprung i de turkiska bergen och rinner diagonalt genom Syrien in i Irak, ligger den bördiga Jazira-regionen. Denna region vattnas av två bifloder till Eufrat, Balikh och Khabur. Området genomgick förbättringar av bevattningen under 1960- och 1970-talen och ger betydande spannmåls- och bomullsodlingar. Olje- och naturgasfyndigheter i den yttersta nordöstra delen av Jazira har avsevärt ökat regionens ekonomiska potential.