(dē″hī″drā′shŏn)

För att höra ljuduttalande av detta ämne, köp en prenumeration eller logga in.

1. Avlägsnande av vatten från en kemikalie, t.ex. genom avdunstning på ytan eller genom uppvärmning för att frigöra kristalliseringsvatten.
SYN: SEE: anhydration
2. De kliniska konsekvenserna av negativ vätskebalans, dvs. av vätskeintag som inte motsvarar vätskeförlusten. Dehydrering kännetecknas av törst, ortostatisk hypotension, takykardi, förhöjda plasmanatriumnivåer, hyperosmolalitet och, i allvarliga fall, cellrubbning, delirium, fall, hypertermi, läkemedelstoxicitet, njursvikt eller död.

DEHYDRATION SOM RESULTAT AV VATTNING
ETIOLOGI
I hela världen är diarré den vanligaste orsaken till dehydrering. I industrialiserade länder orsakas dehydrering också av kräkningar, feber, värmerelaterade sjukdomar, diabetes mellitus, användning av diuretika, tyreotoxikos och hyperkalcemi. Patienter som löper risk för uttorkning är bland annat patienter med nedsatt medvetandenivå och/eller oförmåga att inta orala vätskor, patienter som endast får enteral matning med högt proteininnehåll, äldre vuxna som inte dricker tillräckligt med vatten och patienter (särskilt spädbarn och barn) med vattnig diarré. Äldre vuxna (särskilt de som är över 85 år) läggs allt oftare in på sjukhus på grund av uttorkning. Dehydrering kan undvikas och förebyggas. Långvarig fasta före ett ingrepp, långa väntetider på akutmottagningar eller ökat fysiskt beroende, t.ex. att inte kunna hälla upp vatten från en behållare vid sängen, kan innebära en risk för patienterna. Vårdhemsboende löper större risk att drabbas av uttorkning än äldre vuxna som bor självständigt, delvis på grund av begränsad tillgång till oral vätska. Äldre vuxna är också i riskzonen på grund av minskad törstrespons, minskad mängd kroppsvätskor och minskad njurfunktion. Kliniska tillstånd som kan ge upphov till hypertonicitet och uttorkning är bland annat brist på syntes eller frisättning av antidiuretiskt hormon (ADH) från hypofysens bakre del (diabetes insipidus), minskad njurreaktion på ADH, osmotisk diures (hyperglykemiska tillstånd, administrering av osmotiska diuretika), överdriven vattenförlust från lungorna vid hög feber (särskilt vid hög feber). hos barn) och överdriven svettning utan vattenersättning.
Dehydrering bör inte förväxlas med vätskevolymunderskott. I det senare tillståndet förloras vatten och elektrolyter i samma proportion som de finns i normala kroppsvätskor; förhållandet mellan elektrolyter och vatten förblir således oförändrat. Vid dehydrering är vatten den primära bristen, vilket resulterar i ökade nivåer av elektrolyter eller hypertonicitet.
Patientvård
Patienten bedöms med avseende på minskad hudturgor, torra, klibbiga slemhinnor, grov, torr tunga, viktnedgång, feber, rastlöshet, agitation och svaghet. Kardiovaskulära fynd inkluderar ortostatisk hypotension, sänkt kardiovaskulärt tryck och en snabb, svag puls. Hård avföring uppstår om patientens problem inte i första hand är vattnig diarré. Urinfynden omfattar minskad urinvolym (oliguri), högre specifik vikt än 1,030 och ökad osmolalitet i urinen. Blodserumundersökningar avslöjar ökad natrium-, protein-, hematokrit- och serumosmolalitet.
Kontinuerlig vattenförlust förhindras, och vattenersättning ges enligt föreskrift, vanligen börjar man med en 5 % dextros i vattenlösning intravenöst om patienten inte kan inta orala vätskor. När adekvat njurfunktion föreligger kan elektrolyter tillsättas till infusionen baserat på periodisk utvärdering av serumelektrolytnivåerna. Hälso- och sjukvårdspersonal kan förebygga uttorkning genom att snabbt behandla orsaker som kräkningar och diarré, mäta vätskeintag (och om möjligt urinproduktion) hos riskpatienter, tillhandahålla glas och koppar som är lätta och lätthanterliga, lära certifierade sjuksköterskeassistenter och anhörigvårdare att registrera vätskeintag och observera urinkoncentrationen hos inkontinenta patienter, erbjuda vätska i små mängder varje gång de interagerar med en riskpatient, uppmuntra till ökade mängder vätska (med den temperatur som patienten föredrar) vid och mellan måltiderna och vid sänggåendet (till 50 oz eller 1 500 ml/dag om inte annat är begränsat), erbjuda föredragna vätskor och en mängd olika vätskor (inklusive frysta juicebarer, vattenrika frukter och grönsaker) och bedöma om det finns en överdriven vätskeförlust vid varmt väder och ersätta den.