Tack vare ett överväldigande förtroende från ungefär tre fjärdedelar av de ryska väljarna kan Vladimir Putin nu förbli Rysslands president till 2036. Han kommer att vara 84 år gammal när han fullföljer den andra av de två ytterligare sexåriga mandatperioder som de ryska väljarna tilldelade honom i en folkomröstning som avslutades den 30 juni. Det slutliga resultatet av folkomröstningen har ännu inte kommit in, men det råder ingen tvekan om resultatet.
Omröstningen som garanterade Putins mandat – förutsatt att han förblir den bild av hälsa som han ständigt visar upp inför de som är beundrande anhängare – behandlade i själva verket 205 ändringar av den ryska konstitutionen, bortsett från frågan om hans förlängda mandatperiod. Bland dessa fanns populära sådana som äktenskap som en heterosexuell förening, indexeringsgarantier för pensioner och en rad andra sociala förmåner. Förslaget om mandatperioden begravdes bland de många ändringsförslagen, vilket gjorde det nästan omöjligt för Putins förlängning att förkastas.
I 2036 kommer Putin att ha överlevt minst tre amerikanska presidenter, och minst fyra om Donald Trump inte blir omvald i år. Hans tid vid makten – om man inkluderar hans fyra år som premiärminister, då han var den verkliga makten bakom den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev – kommer att uppgå till nästan 37 år. Den förlängda mandatperioden skulle göra honom till den ryska (eller sovjetiska) ledare som suttit längst sedan Peter den store, vars porträtt pryder Putins kontor i Kreml.
Putins offentligt uttalade mål är att återupprätta Rysslands storhet, åtminstone till den som rådde under sovjettiden. Även om han inte har de ideologiska impulser som drev Lenin, Stalin och deras efterföljare, delar Putin samma geopolitiska oro som motiverade alla hans kommunistiska och tsaristiska föregångare. Han har också tagit till sig den taktik som var central i den sovjetiska spelplanen. Som den amerikanske diplomaten George Kennan konstaterade i sitt ”långa telegram från Moskva” den 22 februari 1946, i början av det som blev det kalla kriget:
”I botten av Kremls neurotiska syn på världsangelägenheter finns en traditionell och instinktiv rysk känsla av osäkerhet. … Ryska härskare har undantagslöst känt att deras styre var relativt ålderdomligt till formen. … Ursprungligen handlade det om osäkerhet hos ett fredligt jordbruksfolk som försökte leva på en vidsträckt utsatt slätt i närheten av våldsamma nomadiska folk. När Ryssland kom i kontakt med det ekonomiskt avancerade västvärlden tillkom dessutom en rädsla för mer kompetenta, mäktigare och mer välorganiserade samhällen. … Av denna anledning har Ryssland alltid varit rädd för utländsk penetration. … Ryssarna kommer att delta officiellt i internationella organisationer där de ser möjligheter att utöka … makt, eller att hämma eller späda ut andras makt. … Ansträngningar kommer att göras … för att störa det nationella självförtroendet, för att hindra åtgärder för det nationella försvaret, för att öka den sociala och industriella oron, för att stimulera alla former av splittring. … Fattiga kommer att ställas mot rika, svarta mot vita, unga mot gamla, nykomlingar mot etablerade invånare.”
Det hela verkar sjukt bekant.
Putin har dock en klar fördel jämfört med sina tsaristiska och kommunistiska föregångare. Ingen av dem kunde åtnjuta det stöd som han har fått från Trump från den dag då den amerikanske presidenten tillträdde, och till och med innan dess. Ingen av Rysslands andra ledare har någonsin haft någon allvarlig inverkan på de amerikanska valen. Ingen av dem fick USA:s president att tro på deras ord framför sina egna underrättelseexperter, inte ens när det visade sig att ryska irreguljärer möjligen hade dödat amerikanska trupper. Redan 2014 kunde Putin annektera Krim och skicka sina ”små gröna män” till Ukraina – utan ett pip från Vita huset sedan Trump tillträdde.
Putin kan bara dra nytta av Vita husets smicker i några månader till. Kanske kommer Putin, när Trumps opinionssiffror fortsätter att sjunka, att bestämma sig för att han måste utnyttja det fönster av möjligheter som han nu har för att flytta sina styrkor in i Vitryssland och därmed placera Polen i ett ryskt skruvstäd. Även om han inte gör det innebär Putins förlängda mandatperiod att Ryssland inte längre enbart kan ses som ett kortsiktigt hot mot amerikanska intressen. Tvärtom kommer de kommande presidenterna att få brottas med en man vars livsuppgift är, som Kennan så elegant uttryckte det i sitt långa telegram, ”att söka säkerhet endast i en tålmodig men dödlig kamp för total förstörelse av den rivaliserande makten.”
Dov S. Zakheim är senior rådgivare vid Center for Strategic and International Studies och vice styrelseordförande för Foreign Policy Research Institute. Han var biträdande försvarsminister (ekonomichef) och ekonomichef för försvarsdepartementet 2001-2004 och biträdande försvarsminister 1985-1987.