Topp 10 fakta om Aristoteles

Topp 10 fakta om Aristoteles

Aristoteles föddes 384 f.Kr. i Stagira, Chalcidice, cirka 30 km öster om dagens Thessaloniki. Han är tveklöst en av de mest kända personerna i det antika Greklands historia. Han var en beundrad elev till den berömda gamla grekiska filosofen Platon. Men till skillnad från Platon och Sokrates hade Aristoteles den egenskapen att han använde sig av vetenskapliga och sakliga resonemang när han studerade naturen, en egenskap som hans föregångare ofta åsidosatte till förmån för sina filosofiska åsikter. Kanske var det på grund av hans starka fascination för naturen, logiken och förnuftet som han kom att göra några avgörande bidrag. Dessa bidrag återspeglas fortfarande i dagens matematik, metafysik, fysik, biologi, botanik, politik, medicin och många fler. Han förtjänade äran att kallas den förste läraren. För att fördjupa oss ytterligare i detaljerna kring hans prestationer finns här en lista över de tio viktigaste fakta om Aristoteles.

1. Aristoteles blev föräldralös vid ung ålder

Båda Aristoteles föräldrar dog när han var omkring tretton år, och Proxenus av Atarneus blev hans förmyndare. Proxenus utbildade Aristoteles i ett par år innan han skickade honom till Aten till Platons akademi. Han bodde på Atarneus, en stad i Mindre Asien. Aristoteles stannade i Aten i nästan tjugo år innan han lämnade staden 348/47 f.Kr. Det är möjligt att han fruktade de antimakedonska stämningarna i Aten vid denna tid och reste innan Platon dog.

2. Han är grundare av zoologin

När Platon dog reste Aristoteles vidare till hovet hos sin vän Hermias av Atarneus i Mindre Asien, tillsammans med Xenokrates. Efter Hermias död reste Aristoteles med sin elev Theofrastos till ön Lesbos, där de tillsammans undersökte botaniken och zoologin på ön och dess skyddade lagun. Aristoteles var en man som var före sin tid. Han hade nya idéer om hur man skulle studera världen. Han brukade göra detaljerade observationer av världen och antecknade vad han såg. I sin strävan att lära sig mer om djurens anatomi började han dissekera dem, vilket var en ny metod. Grekiska filosofer och pedagoger på den tiden brukade göra allt sitt arbete i huvudet, de tänkte på världen utan att observera den.

3. Han var handledare åt kungligheter

I år 343 f.Kr. bjöds Aristoteles in av Filip II av Makedonien för att bli handledare åt hans son Alexander den store. Han tog emot många råd från sin lärare. Aristoteles undervisade även Ptolemaios och Kassander, som båda så småningom kröntes till kungar.

3. Aristoteles romantiska liv

Aristoteles gifte sig med Pythias och fick en dotter som han också döpte till Pythias, efter sin mor. Efter sin första hustrus olyckliga bortgång blev Aristoteles förälskad i Herpyllis. Herpyllis var Pythias tidigare slav. Hans nya hustru fortsatte att föda honom en son som han döpte till Nikomachus.

4. Aristoteles bidrog till klassificeringen av djur

Aristoteles var den första personen som vågade sig på klassificeringen av olika djur. Han använde egenskaper som är gemensamma för vissa djur för att kategorisera dem i jämförbara grupper. Baserat på förekomsten av blod skapade han till exempel två olika grupper såsom djur med blod och djur utan blod. På samma sätt klassificerade han djur utifrån deras livsmiljö som djur som lever i vatten och djur som lever på land. Enligt hans uppfattning hade livet en hierarkisk uppbyggnad och alla levande varelser kunde grupperas i denna hierarki utifrån deras position från lägst till högst. Han placerade den mänskliga arten högst i denna hackordning.

5. Hans bidrag till fysiken

Det är sant att medan Aristoteles var grundaren av nya gränser inom biovetenskaperna, föll hans satsningar på fysiken till korta i jämförelse. Hans studier i fysik verkar ha varit starkt påverkade av redan etablerade idéer från moderna och tidigare grekiska tänkare. I sina avhandlingar om generation och fördärv och om himlen hade den världsuppbyggnad som han beskrev till exempel många likheter med förslag som lagts fram av vissa teoretiker från den för-sokratiska eran. Han anammade Empedokles uppfattning om universums uppbyggnad att allting skapades av olika sammansättningar av de fyra grundläggande elementen: jord, vatten, luft och eld.

På samma sätt antog Aristoteles att varje form av förändring innebar att något var i rörelse. På ett ganska självmotsägande sätt (åtminstone tyckte de första tolkarna att det var så) definierade han rörelsen hos något som aktualiteten hos en potentialitet. I sin helhet uppfattade Aristoteles fysiken som en del av den teoretiska vetenskapen som var i samklang med naturfilosofin. Kanske skulle en mer identisk term att fästa vid Aristoteles tolkning helt enkelt vara studiet av naturen.

6. Hans tankar om psykologi

Aristoteles var den förste som skrev en bok som handlade om psykologins särdrag: De Anima eller Om själen. I denna bok föreslår han idén om den abstraktion som råder över människans kropp och sinne. Kroppen och sinnet existerar inom samma varelse och är sammanflätade på ett sådant sätt att sinnet är en av kroppens många grundläggande funktioner.

I en mer detaljerad psykologisk analys delade han in det mänskliga intellektet i två väsentliga kategorier: det passiva intellektet och det aktiva intellektet. Enligt Aristoteles ligger det i människans natur att imitera något som, även om det bara är på en ytlig nivå, ger oss en känsla av lycka och tillfredsställelse. Hans bidrag var ett jättesprång framåt från den förvetenskapliga epokens psykologi som föregick honom och ledde oss in i en tidsålder av mycket mer precisa kvalitativa och kvantitativa analyser.

7. Aristoteles åsikter om etik

Det skulle vara en orättvisa mot Aristoteles verk om man försökte sammanfatta de rika detaljerna i den aristoteliska etiken inom ramen för ett par stycken. Vi kan dock inte skygga för att dela med oss av hans storslagna bidrag. Den nikomachiska etiken framstår som en viktig höjdpunkt i Aristoteles tolkningar. Den utgör Aristoteles mest kända arbete om etik: en samling av tio böcker som bygger på anteckningar från hans olika föreläsningar vid Lyceum. Den nikomachiska etiken lägger fram Aristoteles tankar om olika moraliska dygder och deras respektive detaljer.

Aristotelisk etik skisserar de olika sociala och beteendemässiga dygderna hos en idealmänniska. Till exempel, det självförtroende man bär på inför rädsla och nederlag staplas upp som mod, förmågan att motstå de fysiska njutningarnas frestelser framstår som en persons måttfullhet, frikostighet och storslagenhet talar om de volymer av rikedomar man kan ge bort för andras välbefinnande, och en ambition kan aldrig vara verkligt storsint om den inte uppnår en oklanderlig balans mellan den ära den utlovar och de avgifter den betalar. Dessa, tillsammans med andra centrala utdrag, utgör grunden för Aristoteles etiska strävanden. I denna etiska essens ansåg Aristoteles att ”oavsett de olika influenserna från våra föräldrar, samhället och naturen är vi de enda berättarna av våra själar och deras aktiva tillstånd.”

8. Aristoteles om politik

”Politik” är ett ord som härstammar från det grekiska ordet polis som i det antika Grekland representerade varje stadsstat. Aristoteles menade att ”polis” återspeglade det högsta skiktet av politiska sammanslutningar. Att vara medborgare i en polis var avgörande för att en person skulle kunna leva ett liv av god kvalitet. Att uppnå denna status innebar att en medborgare behövde knyta nödvändiga politiska kontakter för att säkra permanent uppehållstillstånd. Enligt Aristoteles pekade just denna strävan på det faktum att ”människan är ett politiskt djur.”

Och utan tvekan bidrog de olika satsningarna i Aristoteles liv till att forma hans politiska skarpsinne på ett sätt som hans föregångare och samtida inte kunde göra. Hans progressiva äventyr i biologin om den naturliga floran och faunan är fullt synliga i naturalismen i hans politik. Han delar in polisen och dess respektive konstitutioner i sex kategorier, av vilka han bedömer tre som goda och de övriga tre som dåliga. De goda är enligt honom konstitutionellt styre, aristokrati och kungadöme, och de dåliga är demokrati, oligarki och tyranni. Han anser att en individs politiska värdering direkt beror på deras bidrag till att göra livet i deras polis bättre.

9. Aristoteles har många smeknamn

Aristoteles namn betyder grovt översatt ”det bästa syftet”. När Aristoteles blev berömd samlade han dock på sig flera smeknamn. Medan han fortfarande levde var han känd som ”mannen som visste allt”. Senare kallade Tomas av Aquino honom helt enkelt för ”filosofen”, eftersom han ansåg att Aristoteles var den enda filosof man någonsin skulle behöva. Under senmedeltiden kallade Dante Alighieri honom för ”Mästaren” i sitt mästerverk Den gudomliga komedin.

10. Aristoteles startade en skola

Aristoteles startade en skola i Lyceum känd som den peripatetiska skolan. Många tillskriver namnet till Aristoteles påstådda vana att gå när han föreläste, det kommer från ordet peripatêtikos (grekiska som betyder ”att gå”), det är mer troligt att namnet kom från peripatoi, kolonnaderna som omgav Lyceum.

Nu känner du till de 10 viktigaste fakta om Aristoteles. Jag hoppas att du tyckte om att läsa den här artikeln.