Beskrivning

Termerna transferrinmättnad och järnbindande kapacitet, mättnad, är utbytbara, men under de senaste åren har detta värde oftast benämnts som transferrinmättnad. Detta minimerar också förvirring med ett annat ofta använt värde, järnbindningskapaciteten, när man fastställer en patients järnstatus.

Järnbindningskapacitet

För att mäta järnbindningskapaciteten (IBC) tillsätts en standardmängd exogent järn till patientens serum i laboratoriet. Detta järn upptar alla tillgängliga bindningsställen och kan ge ett överskott av obundet järn. Därefter tillsätts en standardmängd magnesiumkarbonat som binder till det obundna järnet och bildar järnkarbonatkomplex.

Provet centrifugeras, varvid järnkarbonatkomplex avlägsnas och det obundna järnet lämnas kvar i supernatanten. Mätning av denna obundna supernatant ger värdet för IBC. Detta IBC-värde är därför ett indirekt mått på proteintransferrin, som binder järn i serum.

Andra metoder för IBC-bestämning bygger på samma princip som adsorbentmetoder, med träkol, kolonner av aluminiumoxid eller jonbyteshartser.

Transferrinmättnad

Transferrinmättnaden beräknas med nedanstående formel:

(Järnnivå i serum X 100) / total järnbindningskapacitet

Transferrinmättnad på mindre än 20 % tyder på järnbrist, medan transferrinmättnad på mer än 50 % tyder på järnövervikt.

Järntester som ofta utförs tillsammans för att diagnostisera järnbrist eller överbelastning inkluderar serumjärn-, ferritin-, IBC- och transferrinnivåer.

Indikationer/tillämpningar

Den vanligaste indikationen för att erhålla en transferrinmättnadsnivå är att bestämma patientens järnstatus, antingen brist eller överbelastning.

IBC-värdet och transferrinmättnaden tolkas bäst i samband med ytterligare järnundersökningar (vanligtvis serumjärn, ferritin, transferrin) och i det kliniska sammanhanget av patientens grundläggande hälsotillstånd.

Efter järnreplementering kan IBC-värdet ritas om tillsammans med andra järnprover för att utvärdera behandlingen.

IBC-värdet är ett användbart test för att bestämma stadiet av järnbrist. De tidigaste markörerna för järnbrist är till exempel ferritin, järn i märgen och IBC. Dessa följs av serumjärn, procentuell transferrinmättnad och minskningar av hemoglobin och hematokrit.

I pediatriska populationer med anemi är en transferrinmättnad på mindre än 16 % diagnostisk för järnbristanemi. Den begränsas av dygnsvariation i serumjärnnivåerna.

Bedömningar

Läkemedel som kan öka IBC-värdena är bland annat fluorider och p-piller. Mediciner som kan sänka IBC-värdena inkluderar adrenokortikotropt hormon (ACTH) och kloramfenikol.

I tillstånd av järnöverbelastning, med resulterande överskott av järndeposition i vävnader, kan överskott av fritt järn resultera i cirros, diabetes, kardiomyopati, artrit och andra endokrina störningar; därför är det viktigt att övervaka järntester, inklusive IBC- och transferrinmättnadsvärden.

Exempel finns i hela litteraturen på försök att korrelera ett TIBC- eller transferrinmättnadsvärde med en viss sjukdom. I en nyligen genomförd retrospektiv studie konstaterades till exempel att män med anemi bör genomgå en grundlig endoskopisk utvärdering för att bedöma om de har gastrointestinala neoplasmer när transferrinmättnadsvärdet är 9 % eller lägre. Ytterligare studier behövs för att fastställa om IBC- och transferrinmättnadsvärden kan vara diagnostiska vid andra sjukdomar.

Fortfarande har utredare också försökt fastställa målvärden för transferrinmättnad vid särskilda sjukdomar. Hos patienter med kronisk njursjukdom rekommenderas till exempel i KDOQI-riktlinjerna (Kidney Disease Outcomes Quality Initiative) från 2006 bedömning av järntest för att fastställa järnbristens bidrag till anemi. KDOQI rekommenderar att man upprätthåller en transferrinmättnad på 20 % eller mer för att säkerställa tillräcklig tillförsel av järn för erytropoesin hos patienter som får stimulerande medel.