Om ett instrument till exempel är ”i B-dur” innebär det att när instrumentet spelar musik utan spetsar eller dalar (dvs. i C) så kommer musiken att låta i B-dur. För att uttrycka det enklare, om ett instrument ”i B-dur” spelar ett skrivet C, kommer det att låta som ett B-dur.

Transponeringsintervallet är en stor 2:a (intervallet mellan B-dur och C), och därför, om vi vill att detta instrument i B-dur ska spela tillsammans med andra instrument som inte transponerar (instrument ”i C”, med andra ord), måste vi transponera musiken för instrumentet i B-dur med en stor 2:a uppåt.

Också om vi vill spela musik som är skriven för ett B-dur-instrument (t.ex. en trumpet) på ett instrument som inte transponerar (t.ex. ett piano), måste vi transponera nedåt med en stor 2:a för att höra de rätta tonerna.

Uppåt eller nedåt?

Det kan vara förvirrande att komma ihåg på vilket sätt man transponerar: uppåt eller nedåt?

Ett enkelt sätt att komma ihåg är att föreställa sig att det transponerande instrumentet spelar en C-dur-tonskala som du har skrivit ut. Detta kommer att låta på samma sätt som den durskala som instrumentet är ”i”, t.ex. kommer det att låta som B-dur när det spelas av ett instrument ”i B-dur”. Genom att skriva ut en C-durskala har du därför i praktiken transponerat en B-durskala för ett instrument ”i B-dur”, genom att transponera den uppåt en dur 2:a (från B-dur till C). Om du vill veta vilken ton ett C som skrivs för ett instrument ”i b-moll” kommer att låta, är det samma som instrumentets namn: alltså b-moll i det här fallet.

På samma sätt kommer ett valthorn i F som spelar en skriven C-durskala att låta som F-durskalan en perfekt kvint under den C-durskala som du har skrivit: så du transponerar uppåt en perfekt kvint för att skriva för ett valthorn i F. Om du vill att valthornet ska spela F skriver du därför C; om du vill att de ska spela G skriver du D, och så vidare. Omvänt, för att hitta de tonhöjder som skulle låta i musik skriven för ett valthorn, skulle du transponera nedåt med en perfekt kvint: ett skrivet C låter som F, och ett skrivet D låter som G, och så vidare.

Bemärk att vi i exemplet ovan också har transponerat tonartssignaturen: det är mycket viktigt att komma ihåg att göra detta.

Men… varför?

Men varför använder vissa instrument detta system?

En viktig anledning är att en spelare kan använda samma fingersättning för att spela på ett instrument av olika storlek (och därför med olika tonhöjd).

En klarinettspelare kan därför plocka upp en klarinett i B-dur, i E-dur eller i A (alla vanliga typer av klarinetter!) och spela musik med samma fingersättning för alla instrument. Till exempel är en sopranoklarinett i Ess mycket mindre och ger ett högre ljud än en vanlig B-klarinett. Om vi inte använde ett transponeringssystem skulle det för att spela ett nedskrivet C (som utan att vara transponerat ska låta som ett C) krävas olika fingersättning beroende på instrument, och spelaren skulle behöva lära sig en helt ny uppsättning fingersättningar för varje storlek av klarinett. Att läsa från transponerade partier innebär att samma skrivna ton kommer att låta annorlunda på varje storlek av klarinett, så de behöver bara lära sig en uppsättning fingersättningar.

Skälet bakom valthornets transponering är likartat, i och med att det har att göra med storleken på instrumentet. Förr i tiden, före ventilerna, kunde valthornet bara spela ”i” en tonart (tekniskt sett kunde de bara spela toner i den harmoniska serien baserad på instrumentets grundtonhöjd). För att kunna spela en annan uppsättning toner skulle valthornsspelaren fysiskt öka eller minska instrumentets storlek genom att lägga till eller ta bort ”krökar”, eller små delar av rören, och på så sätt ändra instrumentets tonart från till exempel ”F” till ”D”. Detta komplicerade system har ersatts av moderna ventiler som mekaniskt ändrar rörlängden, men av dessa historiska skäl behåller vi den vanligaste ”längden” på valthornet: det spelar musik transponerad ”i F” (skrivet en perfekt femma uppåt från de klingande tonhöjderna).

Olyckligtvis för hornspelare har många gamla utgåvor av musik inte transponerats till F, och därför är det vanligt att de förväntas transponera vid synen från en annan tonart till F. Om du spelar valthorn är det bäst att du blir duktig på att transponera!

Snabbt frågetecken

Så du har fått grepp om hur man transponerar instrument? Då blir det här lätt för dig:

Q. Vad är det klingande intervallet mellan ett mellan C som skrivs för en klarinett i B och ett mellan C som skrivs för ett valthorn i F?

Nästa Clements Tips kommer snart – håll ett öga på din inkorg!

Är du inte prenumerant? Få din kostnadsfria e-postkurs i 40 delar här