Det finns två huvudtyper av tumörmarkörer som har olika användningsområden inom cancervården: cirkulerande tumörmarkörer och tumörvävnadsmarkörer.

Cirkulerande tumörmarkörer kan hittas i blodet, urinen, avföringen eller andra kroppsvätskor hos vissa patienter med cancer. Cirkulerande tumörmarkörer används för att:

• skatta prognos
• upptäcka cancer som kvarstår efter behandling (restsjukdom) eller som har återkommit efter behandling
• bedöma responsen på behandling
• övervaka om en cancer har blivit resistent mot behandling

Och även om en förhöjd nivå av en cirkulerande tumörmarkör kan tyda på förekomst av cancer, räcker detta i sig självt inte till för att diagnosticera cancer. Till exempel kan icke-cancerlika tillstånd ibland leda till att nivåerna av vissa tumörmarkörer ökar. Dessutom kommer inte alla med en viss typ av cancer att ha en högre nivå av en tumörmarkör som förknippas med den cancern. Därför kombineras mätningar av cirkulerande tumörmarkörer vanligtvis med resultaten av andra tester, t.ex. biopsier eller bilddiagnostik, för att diagnostisera cancer.

Tumörmarkörer kan också mätas med jämna mellanrum under cancerbehandling. Till exempel kan en minskning av nivån av en cirkulerande tumörmarkör indikera att cancern svarar på behandlingen, medan en ökande eller oförändrad nivå kan indikera att cancern inte svarar.

Cirkulerande tumörmarkörer kan också mätas efter avslutad behandling för att kontrollera om det finns återfall (återkomst av cancer).

Exempel på vanligt förekommande cirkulerande tumörmarkörer är kalcitonin (mätt i blod), som används för att bedöma behandlingssvaret, undersöka om det finns återfall och uppskatta prognosen vid medullär sköldkörtelcancer; CA-125 (mätt i blod), för att övervaka hur väl cancerbehandlingarna fungerar och om cancern har kommit tillbaka vid äggstockscancer, och beta-2-mikroglobulin (mätt i blod, urin eller cerebrospinalvätska), för att uppskatta prognosen och följa svaret på behandling vid multipelt myelom, kronisk lymfatisk leukemi och vissa lymfom.

Tumörvävnadsmarkörer finns i själva tumörerna, vanligtvis i ett prov av tumören som avlägsnas under en biopsi. Tumörvävnadsmarkörer används för att:

• diagnostisera, stadiebestämma och/eller klassificera cancer
• skatta prognos
• välja lämplig behandling (t.ex. behandling med en riktad terapi)

I vissa typer av cancer avspeglar nivån av en tumörmarkör sjukdomsstadiet (omfattningen av sjukdomen) och/eller patientens prognos (sannolikt resultat eller sjukdomsförlopp). Ett exempel är alfa-fetoprotein, som mäts i blodet för att bedöma stadium, uppskatta prognos och följa svaret på behandling av könscellstumörer. Mer information om cancerstadiering finns på sidan Staging.

Tumörmarkörer kan mätas före behandling för att hjälpa läkarna att planera lämplig behandling. Till exempel används vissa tester, så kallade companion diagnostics, som har utvecklats tillsammans med respektive läkemedel för riktad terapi, för att avgöra om behandling med en viss riktad terapi är lämplig. Vissa av dessa tester mäter hur mycket av tumörmarkören som finns, andra upptäcker förekomsten av en specifik markör, t.ex. en genmutation.

Vissa tumörvävnadsmarkörer är måltavlor för specifika riktade terapier. Det är dock inte alla mål för riktade terapier som är tumörmarkörer som testas hos patienter. Mer information om terapier som är utformade för att störa specifika mål som är involverade i cancercellers tillväxt och överlevnad finns i faktabladet om riktade cancerterapier.

Exempel på vanligt förekommande tumörvävnadsmarkörer är östrogenreceptor och progesteronreceptor (bröstcancer), som används för att avgöra om behandling med hormonbehandling och vissa riktade terapier är lämplig, analys av EGFR-genmutationer (icke-småcellig lungcancer), för att hjälpa till att bestämma behandling och uppskatta prognos, och PD-L1 (många cancertyper), för att avgöra om behandling med en typ av riktad terapi som kallas immunkontrollpunktshämmare är lämplig.