Twill är en gammal vävteknik som används för att tillverka slitstarka tyger som har karakteristiska diagonala mönster som kallas ”wales”. Twillvävnader vävs på vävstolar med tre eller (mer typiskt) fyra selar – ramar med ”häckar” (slingor av snöre eller tråd) som håller enskilda varpgarn på plats och som används för att lyfta upp vart tredje eller fjärde varpgarn i ett upprepat mönster. På en vävstol med fyra slingor kan vävaren alternativt lyfta upp två slingor samtidigt (1+2, 2+3, 3+4, …). Detta skapar en ännu kraftigare och mer balanserad kypertväv.

Eftersom fyllnads- och varpgarnerna i en kypertväv inte flätas samman så många gånger som de gör i en vanlig väv, kan garnerna packas tätare. Detta gör tyget starkare, tjockare och bättre på att dölja smuts än en vanlig väv gjord av samma material. Det ger också tyget ett bättre fall och bättre motståndskraft mot rynkor. Lätta twillvävnader används ofta till klänningar, halsdukar och slipsar. Tyngre väger används för blå jeans, jackor och ytterkläder för arbeten som t.ex. snickeri och byggnadsarbete. Eleganta varianter av twillvävningen, inklusive sengång och fiskbensväv, används för högkvalitativa yrkeskläder.

Basic Twills

Lättviktiga twilltyger för herrslipsar kallas vanligen foulard eller surah. Foulard är bokstavligen det franska ordet för en slips eller halsduk. Dessa tyger är tillverkade av silke eller ett tillverkat material som till exempel polyester. De kan också användas till underkläder, underklänningar eller foder i andra plagg. Även om tyget är tunt gör styrkan i en kypertbindning att slutprodukten är ganska hållbar. Challis är en lätt till medelviktig twillväv av ull eller rayon. Detta tyg har ett lyxigt fall, är motståndskraftigt mot skrynklor och används ofta för damkläder.

En tyngre twill som kallas serge har en slät yta och används ofta för eleganta ytterkläder som trenchcoats. Tjockare versioner av ull och bomull används för arbetskläder. Serge de Nîmes (serge från staden Nîmes i södra Frankrike) var, enligt vissa, det ursprungliga namnet på denim, den tunga bomullskvillingen som nu används för blå jeans. Levi Strauss, uppfinnaren av blå jeans, använde ursprungligen tältduk (en vanlig väv), men övergick till denim på grund av dess överlägsna styrka. Av liknande skäl började den amerikanska armén 1908 ge soldater arbetsuniformer i denim. Dessa var populära och användes i stor utsträckning tills de fasades ut under andra världskriget.

Denim har i allmänhet blå bomullsgarner (färgade med indigo) i ena riktningen och vita bomullsgarner i den andra riktningen. En billigare version kan tillverkas genom att ersätta de vita garnerna med polyester). Denna färgskillnad framhäver tygets diagonala vägar och ger denim sitt karakteristiska slitna utseende. Trendigare versioner av denim kan vävas med andra färger på tråden eller färgas senare som ett helt plagg. Denimens styrka gör att plagget kan genomgå hårda efterbehandlingar som syra- och stentvätt, nötning och slitage. Ett lättare tyg som ser mycket likadant ut kallas jean och används ofta för avslappnade skjortor med knäppning, barnkläder och heminredning.

Andra twillvävnader som ofta tillverkas till arbetskläder är drill (ett tungt bomullstyg), cavalry twill (ett slätt ulltyg med tydliga diagonala linjer) och chino (ett relativt lätt bomullstyg). Chino hade sitt ursprung som ett material för sommarviktiga militäruniformer under första världskriget. Chino blev populärt genom ”casual fridays” och Gap-reklam i slutet av 1990-talet och blev ett populärt tygval för casual byxor, capris och kjolar. Det var också en del av ”Ivy League-looken” på 1950-talet och det tidiga 1960-talet. Gabardine, ett elegant material tillverkat av ull i stället för bomull, är ett vanligt val för professionella kostymer och klädbyxor. Detta tyg har tydliga diagonala vägar som skapas genom att man använder många fler varptrådar per tum än fyllningstrådar. Olika färger på tråden i varpen och fyllningen, till exempel brun och kamel, kan framhäva dessa linjer ytterligare.

Variationer

Precis som för vanlig väv finns det många sätt att ändra strukturen och utseendet på en kypertväv. Houndstooth är ett klassiskt kypertväv med ett litet, distinkt mönster som ser ut som en fyrkantig stjärna. Detta skapas genom att växla två olika färger på varp- och fyllningstrådar, ofta svart och vit för att framhäva mönstret. Fiskbenskill har diagonala linjer som med jämna mellanrum ändrar riktning, vilket skapar sicksackmönster som på avstånd ser ut som subtila ränder. Mönstret skapas genom att man ändrar antingen hur slingorna är trådade eller i vilken ordning de lyfts upp. Fiskbenskillingar tillverkas i allmänhet av släta, medelviktiga ullgarner och används för yrkeskläder.

Andra dekorativa kvillingar som inte har några specifika namn kallas för brutna kvillingar, spetsiga kvillingar eller böljande kvillingar. Dessa mönster skapas genom att man använder fler selar och mer komplicerade system för trådning och för att lyfta selarna. Textildesigners har ett nästan obegränsat antal sätt att förändra ett kypertmönster. Dessa tjocka twills är inte särskilt vanliga och används i allmänhet för antingen dyra heminredningar eller couturekläder.

Se även Bomull; Denim; Gabardine; Indigo; Jeans; Levi Strauss & Co.; Halsdukar och halsdukar; Polyester; Rayon; Silke; Enkel väv; Satinväv; Ull.

Bibliografi

Amerikanska tyger och moderedaktörer. Encyclopedia of Textiles, 3rd ed. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, Inc. 1980.

Emerson, William K. Encyclopedia of United States Army Insignia and Uniforms. Norman: University of Oklahoma Press, 1996.

Finlayson, Iain. Denim: En amerikansk legend. New York: Simon and Schuster, Inc., 1990.

Kadolph, Sara J. och Anna L. Langford. Textiles. 9th ed. Upper Saddle River, N.J.: Prentice-Hall, Inc. 2001.

Oelsner, G. Hermann och Samuel S. Dale, red. A Handbook of Weaves. Mineola, N.Y.: Dover Publications, 1990. Originalutgåva publicerad 1875.