Diagnosen utgångsdysfunktion förstoppning hos patienter med idiopatisk förstoppning som svarar dåligt eller inte alls på konservativa åtgärder, t.ex. fibertillskott, vätska och stimulerande laxermedel, baseras på diagnostisk testning. Dessa tester omfattar kolonialt transit av radioopaka markörer, anorektal manometri eller elektromyografi, bariumdefekografi och utdrivning av en vattenfylld ballong. Litteraturen tyder på att tillstånd som t.ex. dyssynergi i bäckenbotten existerar, men att de kan överdiagnostiseras som en laboratorieartefakt. I vårt laboratorium undersöker vi patienterna med ballongutdrivningsundersökningar och testar sedan för dyssynergi endast om resultatet av ballongutdrivningsundersökningen är onormalt. Enligt min åsikt är elektromyogram och manometri av analsfinktern likvärdiga när det gäller att fastställa diagnosen. Bariumdefekografi är till hjälp för att ställa diagnosen rektocele, men jag föredrar att dokumentera att vaginalt tryck på rektocelen avsevärt förbättrar rektal evakuering. Manometri hjälper också till att fastställa förekomsten av megarectum, hypotoni och svaga utdrivningsförsök. Konceptuellt sett är biofeedbackträning, som innefattar simulerad avföring, det mest logiska tillvägagångssättet vid dyssynergier i bäckenbotten. Den är riskfri och gynnar 60-80 % av patienterna. Nackdelarna är att behandlingen är tidskrävande och att kostnaderna är kortsiktiga, men de uppvägs av att det finns bestående fördelar. Det finns inga bevis för att biofeedback är till hjälp för barn med förstoppning. Träning av vanor har etablerade fördelar, men återfall är vanligt förekommande och långsiktig förstärkning är till hjälp för att bibehålla framgång. Laxermedel och lavemang är kompletterande terapier för både vaneträning och biofeedback. Kirurgi är effektivt hos de ovanliga patienterna med fysiologiskt betydande rektoceles, men kirurgisk delning av puborectalismuskeln är riskabel och obeprövad. Likaså är botulinumtoxininjektion i puborectalis obeprövad, men effekterna är sällan permanenta om inkontinens skulle uppstå. Diagnostiska åtgärder och terapeutisk framgång förbättras om patienterna tas emot på centra som har erfarenhet av att utvärdera dessa störningar.