Om vi tittar på en karta ser världen ut att vara snyggt organiserad i ett lapptäcke av stater. De är tydligt namngivna och har tydliga gränser. Men en närmare titt avslöjar en mycket mer komplicerad bild. Över hela världen befinner sig grupper i olika stadier av att göra anspråk på och vinna självständighet och erkännande. Som den senaste kontroversen kring Palestinas plats i Googles och Apples navigeringsverktyg visar är kartan långt ifrån färdig.
Tag Kosovo, som förklarade sig självständigt 2008 efter att ha separerat från Serbien efter ett förödande krig i slutet av 1990-talet och Jugoslaviens upplösning. Mer än 20 år efter kriget – och ett decennium efter förklaringen – fortsätter Kosovos självständighet att splittra både politiker och allmänheten. Nyligen väckte Dua Lipa, den berömda sångerskan som är född i London av föräldrar som lämnade Kosovo under 1990-talet, kontroverser när hon twittrade en karta över ”storalbanien” som inkluderade Kosovo.
Avskiljning från en annan suverän stat är det vanliga sättet som stater föds på. Detta är vad självständighetsrörelsen i Skottland försöker göra. Det är också så som Förenta staterna blev självständiga 1776 och, enligt deras deklaration, ”befriade sig från all trohet mot den brittiska kronan”. Bougainville, en ö i Stilla havet, röstade förra året för en separation från Papua Nya Guinea och banade därmed väg för vad som förutspås bli en lång väg mot självständighet.
Som det är viktigt att lyckas hävda kontrollen över ett territorium och dess folk från en tidigare suverän, är det också avgörande för att kunna fungera som andra stater att vara internationellt erkänd som suverän i det området.
Värdet av erkännande blir tydligt när vi tittar på hur staternas status ofta baseras på deras deltagande i internationellt erkända familjer av stater, såsom FN. Sydsudan, som förklarade sig självständigt 2011, ses av många som den yngsta staten i världen, eftersom det är den senaste staten som accepterats i FN. Andra självständighetsförklaringar sedan dess, t.ex. deklarationerna av Donetsk och Lugansk i östra Ukraina 2014 eller Katalonien 2017, har ignorerats internationellt och anses därför inte ha resulterat i nya stater.
Men allt är inte svart eller vitt. Till skillnad från vad många kanske tror erkänns Kosovos självständighetsförklaring 2008 inte av nästan hälften av FN:s medlemmar. Avgörande är att dessa länder inkluderar Kina och Ryssland, som sitter i FN:s säkerhetsråd och i praktiken kan lägga in ett veto mot varje medlemskap. Ändå är Kosovo medlem i Världsbanken, IMF, UEFA och FIFA. Landet gjorde också en glädjande debut vid de olympiska spelen i Rio. I åratal – och för att stärka sin status som stat – har Kosovo försökt gå med i Eurovision Song Contest, men det blockeras av Serbien, som redan är medlem i Europeiska radio- och tv-unionen – arrangören av evenemanget.
Kosovo är inte den enda staten som verkar befinna sig i ett tillstånd av limbo. Palestina är också bara observatör i FN, trots att det erkänns av majoriteten av medlemmarna, och ingår även i andra internationella organisationer som Arabförbundet. Taiwan erkänns inte fullt ut, trots att det är en av världens ledande ekonomier. Denna brist på erkännande skapar ofta stora problem. Det faktum att Taiwan inte är medlem i Världshälsoorganisationen på grund av sitt bristande erkännande innebar till exempel att ön inte kunde dela med sig av potentiellt värdefull kunskap till andra i pandemins tidiga skeden.
Kosovo har också tvingats möta den senaste trenden med stater som drar tillbaka sitt erkännande, efter en orkestrerad insats av Serbien som fortfarande vägrar att erkänna sin tidigare provins som en självständig stat. Det uppstod en kort diplomatisk kris när Tjeckiens president Milos Zeman föreslog att hans land skulle kunna göra detsamma. Serbien har också framgångsrikt lobbat mot Kosovos medlemskap i Unesco och Interpol.
Denna taktik används av flera stater som anser att självständighetsrörelser undergräver deras suveränitet. Kina har använt sitt diplomatiska inflytande för att övertyga stater om att erkänna Taiwan. Marocko ingår handelsavtal med andra stater på villkor att de avregistrerar Sahrawis arabiska demokratiska republik i Västsahara, som Marocko betraktar som en del av sitt territorium.
Denna tendens till avregistrering illustrerar mycket väl att det som vi betraktar som suveränitet varken är statiskt eller absolut. Människor på platser som Palestina är halvvägs till att ha kontroll över sina territorier. Vissa, som Kosovo, har en fot i det internationella systemet och en fot utanför. Men samtidigt visar självständighetsstrider – som i Skottland eller Bougainville – eller tävlingar om vem som har det största erkännandet – som mellan Kosovo och Serbien eller Taiwan och Kina – att suveränitet, som är ett modeord för politiker, fortfarande är ett pris som är värt att kämpa för. Det är den som definierar vår värld av stater och vem som får vara medlem i den.