Denna vecka är ”Vad händer om…?”-veckan på SB Nation. Det är en tid för att ta en titt på dagar som gått och undra hur saker och ting kunde ha gått annorlunda.

Säsongen 2005-2006 var en konstig tid för alla NHL-lag. Efter en inställd säsong försökte lagen göra stora insatser för att förbereda sig för en ny kampanj.

Bruins var inget undantag och försökte sudda ut minnena av en ny klatschig slutspelsutgång under säsongen 2003-2004.

Ryktena gick då ut på att B:s siktade stort under free agency, men dessa stora ambitioner blev inte riktigt verklighet. Istället fylldes sommaren före säsongen av rykten om huruvida Bruins bästa spelare, Joe Thornton, skulle vara i svart och guld när säsongen började. Efter en insats med 101 poäng under säsongen 2002-2003 såg Thornton en liten dipp i sin produktion under 2003-2004. Han noterade 73 poäng på 77 matcher, men hade en stor måltavla på ryggen på grund av en o-fer i sju slutspelsmatcher mot Montreal.

Att säga att relationerna mellan Thornton, laget brass och lokala medier var ansträngda skulle vara en liten underdrift. Thornton fick dock ett nytt avtal innan säsongen började och skrev under en treårig förlängning och det såg ut som om kaoset var avvärjt.

Ja…om det.

Svårigheter som bryggs och ett mål på ryggen

Joe Thornton var överlägset den bästa spelaren i Bruins laguppställning inför säsongen 2005-2006. Det var inte riktigt nära. Detta betyder naturligtvis inte att Bruins inte hade några bra spelare, bara att Thornton stod med huvudet och axlarna över resten.

Hur som helst hade det inte gått så bra för Thornton i Boston, och medierna var en av huvudanledningarna till detta.

Tornton gjorde en dålig insats under slutspelet 2003-2004, vilket ledde till att det skrevs kolumner och tankesmedjor om huruvida han hade ”det”, vad det nu kan vara. Det innebar förstås att Thornton inte kunde klara sig som ledare eller som ”killen” i ett lag. Det hjälper oss inte att nämna namn här, men det verkade som om många i media tyckte att det var bäst för Thornton att skickas ut ur stan.

(Det är värt att notera att Thornton påstods ha haft några betydande skador under den slutspelsrundan, och även om det inte helt och hållet ursäktar en o-fer, så tillför det säkert en viss kontext.)

Mediernas raseri behöver dock inte nödvändigtvis betyda att en bytesaffär måste ske. Och visst, efter det att bytet verkligen skedde gjorde Thornton en kommentar om att laget var nöjda med sin GM och nöjda med sin tränare, så han stod på tur.

En skakig vapenvila

Sedan inför säsongen 2005-2006 var saker och ting ändå okej. Thornton hade ett nytt avtal, och även om Bruins inte fick de stora namn de var ute efter i free agency, fanns det ingen anledning att tro att de skulle bli riktigt hemska.

Hur som helst gick det ganska illa. I början av november var Bruins bara 5-5-4, sist i sin division. Två veckor senare var de 7-7-5, inte mycket bättre.

Med knappt vattenstånd letade Bruins GM Mike O’Connell efter sätt att skaka om saker och ting inför december. Den sista droppen kom tydligen i en förlust för Bruins mot New Jersey, när Devils gjorde ett mål i den sista minuten av den tredje perioden för att vinna matchen med 3-2.

O’Connell bestämde sig för att skulden föll på Thornton, som förlorade ett faceoff i d-zonen till John Madden precis före målet, och bestämde sig för att trycka på avtryckaren för att göra en bytesaffär.

I samband med bytesaffären gjorde Thornton sitt bästa för att bära Bruins. På 23 matcher (och kom ihåg, för ett lag som inte precis var någon offensiv dynamo) hade Thornton 33 poäng. Det är en takt på 117 poäng under hela 82 matcher. Ett roligt faktum är att Thornton faktiskt överträffade den takten och avslutade säsongen i San Jose med 125 poäng på 81 matcher.

Och O’Connell bestämde sig för att det som gjorde hans sist placerade lag så illa var kaptenen och den bästa spelaren, och han skickade Thornton till San Jose i utbyte mot Brad Stuart, Wayne Primeau och Marco Sturm.

Affären blev allmänt kritiserad, och då menar jag allmänt. Till och med när det gäller Tyler Seguin-affären fanns det folk som hävdade att det inte var den värsta affären, att det fanns en ljusning osv. Så är det inte här. Stuart påstods vara kronjuvelen i bytet, och han var inte ens i närheten av att fungera. Sturm slutade med att vara den kronjuvelen och en fantastisk Bruin, men… ja. Inte ens i närheten av Thorntons nivå.

De omedelbara efterdyningarna

Detta var ungefär så ensidigt som ett byte kan vara.

Thornton fortsatte att vinna Art Ross- och Hart-trofén för Sharks. Faktum är att Thorntons insats på 125 poäng skulle vara den högsta för en Ross-vinnare fram till förra året, då Nikita Kucherov fick 128 poäng. Bruins var fruktansvärda. De slutade sist i divisionen, 16 poäng bakom det närmaste laget. Säsongen var en styggelse. O’Connell fick sparken i mars. Mike Sullivan fick sparken efter säsongens slut.

Katastrof.

De mer långsiktiga effekterna

Med Thornton ur bokföringen gick Bruins på shopping och landade äntligen det par stora fiskar som de letade efter under offseason: Zdeno Chara och Marc Savard. På grund av sin hemska avslutning gjorde Bruins en hög draft i första rundan och valde Phil Kessel.

(De valde också Milan Lucic och Brad Marchand i senare rundor, så… bra draft!)

Du kan se på dessa händelser på två sätt:

• Om Bruins inte byter Thornton, skriver de inte kontrakt med Chara och Savard. I stället satsar de troligen på Chara och låter Thornton förbli deras första center; jag kan inte hitta takbelopp för den tiden, men det hade förmodligen varit genomförbart.
• Om Bruins behåller Thornton väljer de troligen i mitten av den första rundan, i stället för i topp 5.

För att uttrycka det enkelt, om Bruins behåller Thornton, slutar de inte med Chara, Savard och Kessel. Man kan hävda att de inte ens får Chara, eftersom ryktena säger att kaptensrollen var en av de saker som lockade Chara att skriva på här.

Så… skulle de ha fått det bättre?

Om Thornton hade stannat hos Bruins skulle de troligen ändå ha gått på shopping under lågsäsongen 2006. Andra ”stora fiskar” där ute den sommaren var bland annat en kille som Brendan Shanahan, men det var ungefär allt. Chara och Savard, skulle man kunna hävda, var de stora killarna.

Thornton förblev naturligtvis produktiv för Sharks under de kommande åren och noterade 114, 96, 86 respektive 89 poäng. Bruins borde absolut inte ha bytt Joe Thornton. Man byter inte sin bästa spelare för småpengar på grund av en dålig slutspelsserie eller en förlorad faceoff.

Det faktum att man fick Savard och Chara omedelbart efteråt mildrade dock slaget ganska mycket. I stället för att ha, låt oss säga, Thornton, Shanahan, Jaroslav Spacek och ett val i mitten av rundan (Chris Stewart? Bryan Little?), fick B’s Chara, Savard och Kessel.

Affären var dålig. De omedelbara efterdyningarna var dåliga. Men vändningen var snabb. Handeln med Thornton banade väg för den vändningen, och ett par år senare var båda lagen i ganska god form.

Det kan vara ett sällsynt fall av win-win.