Tänk om det var den som kom undan som var det, och du nu inte har något annat val än att leva resten av livet och fundera på vad som hänt.”

Vid olika tillfällen i mitt liv måste jag ha tillbringat sammanlagt fem år med att tänka på denna enda fråga. Naturligtvis kommer dessa stunder när du håller på att förlora någon eller när de håller på att förlora dig. Vad jag dock först nyligen insåg är att jag tänker på dem även när jag inte är förlorad eller förlorar.

Vi alla, eller åtminstone de flesta av oss, tror vid något tillfälle att vi har hittat sin person. Den som gör oss bättre än den vi var tidigare, inte för att de fulländar oss, utan för att de får oss att vilja vara det bästa vi kan vara. Personer som kommer in i våra liv och påverkar oss på ett sätt som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.

En person som får dig att känna en del av dig som du bara drömt om. Någon du aldrig trodde skulle kunna existera, men precis framför dina ögon finns de där.

En person som känns så otroligt bekväm att det är skrämmande. Den bekvämlighet som du inte kan beskriva. Den tröst som finns där. Minns du när du först kände dig rädd för något och sedan såg din mamma eller din pappa som en liten människa? Den trösten. Att veta att den här personen alltid kommer att få dig att känna dig trygg på ett sätt som du inte ens kan formulera.

Den där personen som får dig fysiskt upphetsad bara genom att titta på dig. När du hör deras röst, ser deras namn, känner deras närvaro, den där personen som finns inom dig utan att vara nära dig. Lukten av deras hud, deras röst, de små håren på deras kropp, lukten av deras mun. Allt med dem upphetsar dig.

Den person som du inte kan vänta på att få träffa. Inte av någon särskild anledning, bara för att. Personen som du sträcker ut din hand till i höga och låga tider utan att ens inse att du gör det.

Personen som du desperat vill göra bättre eller åtminstone få dem att inse hur bra de är.

Personen, som när du sitter ensam i mörkret, inser att säga att du älskar honom eller henne inte ens kommer i närheten av hur du känner.

Personen som får dig att riskera allt för att vara med. Det här är svårt eftersom det låter illa, men det är det inte. Alltför många människor idag låter sina vänner eller sin familj lägga sig i vad som är rätt för dem. Även om jag tycker att åsikterna från människor som du bryr dig om är viktiga, måste du fatta ett beslut för dig själv. Jag har tre pojkar och jag har aldrig någonsin sagt till dem att de ska vara eller inte vara med den person de är med. De har sagt till mig att om jag gjorde det skulle jag visa att jag inte litar på dem och att jag inte tror att de är tillräckligt smarta för att klara av livet på egen hand. Jag ser till att de vet att de kan komma till mig när som helst om vad som helst. Det finns en skillnad.

Din person!

Så, vad gör vi då, efter att vi har upplevt den här personen, när den inte längre är med oss? Hur ersätter vi dem i våra liv? Hur inser vi att det finns andra för oss och att vi måste gå vidare?

Här kommer det svåraste; när du känner att du har älskat någon som inte liknar någon annan du någonsin kommer att träffa, tar du bort en del av varje person som du ännu inte har träffat. Du kommer för alltid att jämföra människorna i ditt liv med någon del av det som du kände var ”perfekt”.

Tänk om problemet du har när du möter fantastiska människor och inte kan få kontakt med dem är samma nyans av den känslan? Tänk om de människor du kommer i kontakt med är fantastiska, men om skuggan fortfarande finns kvar hos dig? Jag tänker hela tiden på min första kärlek. Jag kände henne när jag var barn och även om vi försökte vara tillsammans som vuxna fungerade det aldrig. Jag minns den sista gången vi pratade ansikte mot ansikte om det, jag var gift och hon ville att jag skulle komma och vara med henne. Jag hade just fått mitt första barn och jag älskade verkligen min fru. Inte en chans att jag skulle förstöra det livet för någon som aldrig, fram till detta ögonblick, kämpade för mig, men jag tänker på henne än i dag. Det har jag alltid gjort.

Jag träffade min fru efter att mitt livs kärlek och jag hade gjort slut. Det var ganska lätt. Jag är inte riktigt säker på varför eller hur det var, men det var det. Jag blev tagen av henne på så många sätt. Jag saknar den personen. Den personen lämnade mitt liv många år innan den fysiska varelse som var min fru gjorde det. Jag kom förbi min kärlek, men tänk om jag inte kunde det? Skulle jag kunna ge mitt hjärta till en annan?

Nu när jag är äldre och skild hade jag turen att bli förälskad i någon i princip precis efter att min ex-fru och jag gjorde slut. Jag föll hårt. Hon var alla de saker som beskrivs ovan, med den extra fördelen att hon inte kände dem. När det förhållandet tog slut stod jag inför att försöka ta reda på hur man ska älska igen. Jag kan inte berätta svaret för jag har fortfarande ingen aning. Efter henne gjorde jag misstag, fattade bra beslut och kom att umgås med fantastiska människor. Man hjälpte mig att ta mig igenom vad jag nu kan säga var den svåraste tiden i mitt liv, men att engagera sig i en långsiktig sak med någon efter allt detta verkar svårare den här gången.

Kanske är det därför vi har svårt att gifta oss en andra eller tredje gång som människor. Skilsmässofrekvensen ökar för varje äktenskap och jag inser att jag för min del kommer att ha svårt att ta mig till altaret igen. Detta beror inte på att jag hänger upp mig på någon, utan mer på att jag hänger upp mig på att jag inte vill att det som hände i det förflutna ska hända igen. Jag älskar annorlunda nu och jag tror att jag alltid kommer att göra det. Hur orättvist är inte det för de människor som kommer in i våra liv efter ”den rätte”?

Kärlek är något som vi människor verkar behöva. Jag älskar att vara med någon och jag har gjort det riktigt, riktigt bra och jag har varit enormt dålig på det, men en sak är säker, jag älskar att göra det. Det som oroar mig mest är dock att jag älskar nu baserat på vad jag har upplevt i det förflutna och om den person jag försöker älska inte har haft den typen av hjärtesorg, kommer den att ta emot det på samma sätt?

Är de som har blivit knäckta kapabla att älska de som inte har blivit det?

Med Thomas Shelbys odödliga ord: ”Du kan inte bryta sönder det som har blivit brutet”. Du kan inte ens reparera det för att bryta det igen, så gör det. Försök att älska mig”.