AustralienRedigera
Valfångst var en viktig sjöfartsindustri i Australien från 1791 till dess slutliga upphörande 1978. Minst 45 valfångststationer var verksamma i Tasmanien under 1800-talet och vikvalfångst bedrevs från ett antal andra centra på fastlandet. Under 1900-talet bedrevs modern valfångst med harpunkanoner och fångstredskap med järnskrov från landbaserade stationer i Västaustralien, Sydaustralien, New South Wales och Queensland samt på Norfolk Island. Överfiske ledde till att vissa valfångststationer stängdes innan ett regeringsförbud mot industrin infördes 1978.
KanadaRedigera
Kanadensare avlivar cirka 600 narvalar per år. De dödar 100 belugor per år i Beauforthavet, 300 i norra Quebec (Nunavik) och ett okänt antal i Nunavut.Den totala årliga dödligheten i Beaufort- och Quebecområdena varierar mellan 300 och 400 belugor per år. Siffror finns inte tillgängliga för Nunavut sedan 2003, då Arviat-området, med ungefär hälften av Nunavuts jägare, dödade 200-300 belugor, även om författarna säger att jägarna motsätter sig att ge fullständiga siffror.
Det skördade köttet säljs i affärer och stormarknader i nordliga samhällen där valkött är en del av den traditionella kosten. Jägare i Hudson’s Bay äter sällan belugakött. De ger lite till hundar och lämnar resten till vilda djur. I andra områden kan köttet torkas för att senare konsumeras av människor. I genomsnitt en eller två ryggkotor och en eller två tänder per beluga eller narval styckas och säljs. En uppskattning av det årliga bruttovärdet från jakt på beluga i Hudsonbukten 2013 var 600 000 CA$ för 190 belugor, eller 3 000 CA$ per beluga, och 530 000 CA$ för 81 narvalar, eller 6 500 CA$ per narval. Nettoinkomsten, efter avdrag för kostnader för tid och utrustning, var dock en förlust på 60 CA$ per person för belugor och 7 CA$ per person för narvalar. Jakten får bidrag, men den fortsätter som en tradition, snarare än för pengarnas skull, och i den ekonomiska analysen noterades att valskådning kan vara en alternativ inkomstkälla. Av bruttointäkterna gick 550 000 CA$ till belugaskinn och -kött som ersättning för nötkött, griskött och kycklingar som annars skulle ha köpts. 50 000 CA$ erhölls för huggna ryggkotor och tänder. 370 000 CA$ var för skinn och kött från narvaler, 150 000 CA$ togs emot för betar och utskurna ryggkotor och tänder från hanar och 10 000 CA$ togs emot för utskurna ryggkotor och tänder från kvinnliga narvaler.
Två senatorer, som är medlemmar av First Nations, sade 2018,
- I min uppfostran hos aboriginerna har vi alltid fått lära oss att djur är våra bröder och systrar. De är levande varelser, precis som vi. De har sina egna andar. De har sina egna familjer. De har sitt eget språk. När jag tänker på det på det sättet ser jag valar som jämlikar. (Dan Christmas)
- I mitt samhälle erkänner Anishinaabe att vi alla är besläktade, inte bara du och jag, utan du och jag och alla livsformer i skapelsen. Som levande varelser är vi kopplade till varandra. Vi är beroende av varandra. (Murray Sinclair)
The Whale and Dolphin Conservation säger:
- ”Kanada har bedrivit en politik för förvaltning av marina däggdjur som verkar ha mer att göra med politisk opportunism än med bevarande.”
Kanada lämnade IWC 1982, och den enda IWC-reglerade arten som för närvarande skördas av de kanadensiska inuiterna är grönlandsvalen. Från och med 2004 tillåter begränsningen av jakten på valar en val vartannat år från populationen i Hudson Bay-Foxe Basin och en val vart trettonde år från populationen i Baffin Bay-Davis Strait. Detta motsvarar ungefär en femtiondel av gränserna för uttag av valar i Alaska (se nedan).
DanmarkEdit
FäröarnaEdit
Färöarna är juridiskt sett en del av Konungariket Danmark, men är geografiskt isolerade och kulturellt distinkta. Jakten, som kallas Grindadráp, regleras av färöiska myndigheter men inte av IWC, som inte gör anspråk på jurisdiktion över småvalar.
Omkring 800 långfenade grindvalar (Globicephala melaena) fångas varje år, främst under sommaren. Andra arter jagas inte, även om man ibland kan hitta atlantisk vitsippsdelfin bland grindvalarna.
De flesta färöer anser att jakten är en viktig del av deras kultur och historia och diskussioner om ämnet väcker starka känslor. Djurrättsgrupper kritiserar jakten som grym och onödig och ekonomiskt obetydlig. Jägarna hävdar att de flesta journalister saknar kunskap om de fångstmetoder som används för att fånga och döda valarna.
GrönlandRedigera
Grönländska inuitvalfångare fångar cirka 175 stora valar per år, mestadels minkvalar,samt 360 narvalar,200 belugor,190 grindvalar och 2300 tumlare.
IWC fastställer gränser för stora valar. Grönlands regering fastställer gränser för narvalar och vitvalar. Det finns inga gränser för grindvalar och tumlare.
IWC behandlar Grönlands väst- och östkust som två separata populationsområden och fastställer separata kvoter för varje kust. Den betydligt tätare befolkade västkusten står för över 90 procent av fångsterna. Genomsnittet per år från 2012 till 2016 var cirka 150 minke- och 17 fin- och knölvalar som togs från västkustens vatten och cirka 10 minke- och knölvalar från östkustens vatten. I april 2009 landade Grönland sin första grönländska grönlandsval på nästan 40 år. Under 2009 och 2010 landades tre valar varje år och 2011 och 2015 en vardera.
Inuiterna fångade valar runt Grönland redan sedan 1200-1300. De behärskade konsten att fånga valar runt år 1000 i Berings sund. Tekniken går ut på att spetsa en val med ett spjut som är kopplat till en uppblåst sälblåsa. Blåsan skulle flyta och utmatta valen när den dyker, och när den kommer upp till ytan skulle inuitjägarna spetsa den igen, vilket ytterligare utmattade djuret tills de kunde döda det.
Vikingar på Grönland åt också valkött, men arkeologer tror att de aldrig jagade dem till havs.
TysklandRedigera
Det var ursprungligen en av de mest framgångsrika valfångstnationerna, och de tyska valfångstfartygen utgick från Hamburg och andra, mindre städer vid floden Elbe och jagade valar runt Grönland och Spetsbergen. Även om 1770 enligt uppgift var det mest framgångsrika året för tysk valfångst, gick den tyska valfångsten in i en brant nedgång när Napoleonkrigen inleddes och återhämtade sig aldrig riktigt. Efter Napoleonkrigen försökte Tyskland att återupprätta en framgångsrik valfångstindustri, men lyckades aldrig. De tyska valfångstbåtarna i mitten och slutet av 1800-talet var i allmänhet inte bemannade med erfarna sjömän utan snarare med medlemmar av mer välbärgade jordbrukssamhällen som gjorde korta resor till Skandinavien i slutet av våren och början av sommaren, när deras arbete inte behövdes på fälten. Denna typ av valfångst var ineffektiv. Många resor ledde inte till att några valar fångades, i stället fördes säl- och isbjörnskinn tillbaka till land. Samhällena betalade ofta mer för att utrusta fartygen överhuvudtaget än de tjänade pengar på de varor som fördes tillbaka till land. I dag anser lokala historiker att den tyska valfångsten i slutet av 1800-talet snarare var en övergångsritual för sönerna till rika jordbrukare från de nordtyska öarna än en verksamhet som utfördes av verkliga kommersiella skäl. Den tyska valfångsten övergavs 1872.
För första världskriget försökte det nyetablerade tyska kejsardömet återupprätta storskalig tysk valfångst. Detta gjordes med fartyg som antingen gick från Tyskland till Island eller från de nyetablerade tyska kolonierna till afrikanska vatten. Dessa försök blev aldrig kommersiellt framgångsrika och gavs snabbt upp. Först på 1930-talet kunde Tyskland – med huvudsakligen norsk personal – återupprätta en stor och framgångsrik valfångstindustri. Mer än 15 000 valar fångades mellan 1930 och 1939. Med början av andra världskriget övergavs den tyska valfångsten helt.
I början av 1950-talet behöll Tyskland ett valfångstfartyg för teständamål då man övervägde att återupprätta en tysk valfångstflotta, men övergav dessa planer 1956. De sista kvarvarande tyska valfångarna arbetade för nederländska fartyg på 1950- och 1960-talen.
IslandRedigera
Island är ett av en handfull länder som fortfarande har en valfångstflotta. Ett företag koncentrerar sig på att jaga finvalar, främst för export till Japan, medan det enda andra företaget jagar minkevalar för inhemsk konsumtion, eftersom köttet är populärt bland turister. Island har nu sin egen sektor för valskådning, som existerar i en obehaglig spänning med valfångstindustrin.
Island motsatte sig inte IWC:s moratorium från 1986. Mellan 1986 och 1989 fångades omkring 60 djur per år enligt ett vetenskapligt tillstånd. Under starka påtryckningar från länder som är emot valfångst och som betraktade vetenskaplig valfångst som ett kringgående av moratoriet upphörde dock Island med valfångsten 1989. Efter IWC:s vägran 1991 att acceptera den vetenskapliga kommitténs rekommendation att tillåta hållbar kommersiell valfångst lämnade Island IWC 1992.
Island återinträdde i IWC 2002 med en reservation mot moratoriet. Island lade fram en genomförbarhetsstudie vid IWC:s möte 2003 för fångsterna 2003 och 2004. Det primära syftet med studien var att fördjupa förståelsen för samspelet mellan fisk och val. På grund av oenighet inom IWC:s vetenskapliga kommitté om forskningens värde och dess relevans för IWC:s mål fattades inget beslut om förslaget. I enlighet med konventionen utfärdade dock den isländska regeringen tillstånd för vetenskaplig fångst. År 2003 återupptog Island den vetenskapliga valfångsten som fortsatte 2004 och 2005.
Island återupptog den kommersiella valfångsten 2006. Dess årliga kvot var 30 minkvalar (av uppskattningsvis 174 000 djur i centrala och nordöstra Nordatlanten) och nio finvalar (av uppskattningsvis 30 000 djur i centrala och nordöstra Nordatlanten). För den kommersiella valfångstsäsongen 2012, som inleddes i april och pågick i sex månader, fastställdes kvoten till 216 minkvalar, varav 52 fångades.
Island jagade inga valar under 2019 och det rapporteras att efterfrågan på valkött minskade det året.
IndonesienRedigera
Lamalera, på Lembata-öns sydkust, och Lamakera på grannön Solor, är de två återstående indonesiska valjaktssamhällen. Jägarna följer religiösa tabun som garanterar att de använder alla delar av djuret. Ungefär hälften av fångsten behålls i byn, resten byts på lokala marknader.
År 1973 skickade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) ett valfångstfartyg och en norsk valfångare för att modernisera jakten. Detta försök varade i tre år och var inte framgångsrikt. Enligt FAO:s rapport har lamalerna ”utvecklat en metod för valfångst som passar deras naturresurser, kulturella principer och stil”. Lamaleranerna säger att de återlämnade fartyget eftersom de omedelbart fångade fem kaskelotter, för många för att slakta och äta utan kylning. Eftersom dessa samhällen endast jagar valar i icke-kommersiellt syfte kategoriseras det som ”aboriginal subsistence hunters” av Internationella valfångstkommissionen (IWC).
Lamakeranerna jagar flera arter av valar, men fångst av kaskeloter är att föredra, medan andra valar, till exempel skalvalar, anses vara tabu att jaga. De fångade fem kaskeloter 1973, i genomsnitt cirka 40 per år från 1960-talet till mitten av 1990-talet, 13 totalt från 2002 till 2006, 39 år 2007, i genomsnitt 20 per år 2008 till 2014 och fångade 3 år 2015.
Traditionell valfångst i Lamaleran använde sig av fiskebåtar av trä som byggdes av en grupp lokala hantverkare som kallas ata molã, och fiskarna kommer att sörja ”döden” av sina fartyg i två månader. Numera använder lamalerna en motor för att driva sina båtar, men enligt traditionen måste fiskarna, när en val har fångats, ro sina båtar och valen tillbaka till stranden. De traditionella metoderna gjorde valfångsten till en farlig jakt. I ett fall drogs en båt cirka 120 km bort mot Timor (se Nantucket sleighride), medan den jagade valen i ett annat fall kapsejsade båten och tvingade fiskarna att simma i 12 timmar tillbaka till stranden.
JapanRedigera
När moratoriet för kommersiell valfångst infördes av IWC 1982 gjorde Japan en officiell invändning. Som svar på USA:s hot om att minska Japans fiskekvot i USA:s territorialvatten enligt villkoren i Packwood-Magnuson-tillägget drog dock Japan tillbaka sin invändning 1987. Enligt BBC gick USA tillbaka på detta löfte, vilket i praktiken förstörde avtalet. Eftersom Japan inte kunde återuppta kommersiell valfångst började man fånga valar på en påstådd vetenskaplig och forskningsmässig grund. Australien, Greenpeace, Australian Marine Conservation Society, Sea Shepherd Conservation Society och andra grupper bestrider det japanska påståendet om forskning ”som en förklädnad för kommersiell valfångst, som är förbjuden”. Sea Shepherd Conservation Society har försökt störa den japanska valfångsten i Antarktis sedan 2003, men upphörde så småningom med denna verksamhet 2017 på grund av att man inte lyckades skapa någon förändring. Andra icke-statliga organisationer som Australian Marine Conservation Society och Humane Society International fortsatte att bedriva kampanjer mot Japans vetenskapliga valfångstprogram och blockera omröstningar i IWC för att återinföra kommersiell valfångst.
Det uttalade syftet med forskningsprogrammet är att fastställa storleken och dynamiken hos valpopulationer. Den japanska regeringen vill återuppta valfångsten på ett hållbart sätt under IWC:s tillsyn, både när det gäller valprodukter (kött osv.).) och för att bidra till att bevara fiskeresurserna genom att avliva valar. Antivalsorganisationer hävdar att forskningsprogrammet är en täckmantel för kommersiell valfångst, att urvalet är onödigt stort och att likvärdig information kan erhållas på ett icke-dödligt sätt, t.ex. genom att studera prover av valvävnad (t.ex. hud) eller avföring. Det av den japanska regeringen sponsrade Institute of Cetacean Research (ICR), som genomför forskningen, håller inte med och hävdar att den information som kan erhållas från vävnads- och/eller avföringsprover är otillräcklig och att provstorleken är nödvändig för att vara representativ.
Japans vetenskapliga valfångstprogram är kontroversiellt i länder som är emot valfångst. Länder som är emot valfångst har antagit icke-bindande resolutioner i IWC som uppmanar Japan att stoppa programmet. Japan hävdar att valbestånden för vissa arter är tillräckligt stora för att upprätthålla kommersiell jakt och skyller på filibustering från den sida som är emot valfångst för att den vetenskapliga valfångsten ska fortsätta. Joji Morishita, biträdande valfångstkommissionär, sade till BBC News:
Orsaken till moratoriet var den vetenskapliga osäkerheten om antalet valar. … Det var ett moratorium för att samla in data och det är därför vi började med vetenskaplig valfångst. Vi blev ombedda att samla in mer data.
Detta hemliga förhållande mellan valfångstindustrin och den japanska regeringen kritiseras ibland av valfångstvänliga aktivister som stöder lokal, småskalig kustvalfångst, som t.ex. jakten på delfiner i Taiji.
I september 2018 var Japan ordförande vid det 67:e IWC-mötet i Brasilien och försökte få igenom ett förslag om att häva moratoriet för kommersiell valfångst. Japan fick inte tillräckligt många röster och IWC förkastade motionen. Därefter, den 26 december 2018, meddelade Japan att man skulle dra tillbaka sitt medlemskap i IWC, eftersom IWC enligt Japans åsikt hade misslyckats med sin skyldighet att främja hållbar jakt när kulturen inom IWC rörde sig mot en agenda som var emot valfångst och för bevarande. Japanska tjänstemän meddelade också att de kommer att återuppta kommersiell jakt inom sina territorialvatten och sina exklusiva ekonomiska zoner på 200 sjömil från och med juli 2019, men att de kommer att upphöra med valfångstverksamheten i Antarktiska oceanen, nordvästra Stilla havet och det australiska valskyddsområdet.
Under 2019 beställde Australian Marine Conservation Society och International Fund for Animal Welfare ett rättsligt utlåtande där man drog slutsatsen att Japans kommersiella valfångstprogram inom dess territorialvatten bryter mot internationella konventioner och lagar och att Japan gör sig sårbart för potentiella internationella rättsliga åtgärder.
NorgeRedigera
Norge har registrerat en invändning mot Internationella valfångstkommissionens moratorium och är därmed inte bunden av det. Den kommersiella valfångsten upphörde under en femårsperiod för att möjliggöra en liten vetenskaplig fångst för att mäta beståndets hållbarhet; valfångsten återupptogs därefter 1993. Minkevalar är den enda art som jagas lagligt. Fångsterna har varierat mellan 487 djur år 2000 och 592 djur år 2007. För 2011 är kvoten fastställd till 1 286 minkvalar. Fångsten görs enbart från beståndet av minkevalar i nordöstra Atlanten, som uppskattas till 102 000.
FilippinernaRedigera
Valfiske i Filippinerna har varit olagligt sedan 1997 sedan Fisheries Administrative Order 185 från 1991 ändrades. Ordern gjorde ursprungligen endast fångst, försäljning eller transport av delfiner olaglig, men genom ändringen 1997 utvidgades förbudets räckvidd till att omfatta alla valar, inklusive valar. Kraven på ett förbud mot val- och delfinjakt i Filippinerna väcktes av både inhemska och internationella grupper efter att lokala traditioner för val- och delfinjakt hos invånarna i Pamilacan i Bohol presenterades i tidningar på 1990-talet. Som en kompromiss för invånarna i Pamilacan, som var beroende av val- och delfinjakt, främjas val- och delfinskådning på ön som en inkomstkälla för turism. Trots förbudet tror man att valfångstindustrin i Filippinerna inte upphörde att existera utan gick under jorden.
RysslandRedigera
Ryssland hade en betydande valjakt på orcher och delfiner tillsammans med Island och Japan. Sovjetunionens skörd av över 534 000 valar mellan 1930-talet och 1980-talet har kallats ett av 1900-talets mest meningslösa miljöbrott. I en studie som publicerades 1970 av Bigg M.A. efter fotografisk identifiering av orkaner konstaterades en betydande skillnad mellan valpopulationernas misstänkta ålder och deras faktiska ålder. Efter detta bevis fortsatte Sovjetunionen och därefter Ryssland en vetenskaplig valjakt, även om sanningshalten i jaktens intentioner under de senaste 40 åren ifrågasätts.
Sovjetunionens intensiva illegala valfångstprogram från 1948 till 1973 kontrollerades och leddes av centralregeringen. I det sovjetiska samhället uppfattades valfångst som ett glamoröst och välbetalt arbete. Valfångstmännen uppskattades som välresta äventyrare, och deras återkomst till land firades ofta påkostat, t.ex. med fanfarer och parader. När det gäller ekonomin förvandlades Sovjetunionen från en ”landsbygdsekonomi till en industriell jätte” genom att bortse från en resurs hållbarhet för att uppfylla höga produktionsmål. Regeringen hade kontrollerat alla industrier, inklusive fisket, och valfångsten begränsades inte av behovet av hållbarhet genom vinster. Chefernas och arbetarnas produktion stimulerades med lönebonusar på 25-60 procent och olika andra förmåner, utmärkelser och privilegier. Många industrier, däribland valfångsten, blev ett ”maniskt nummerspel”.
För närvarande får ursprungsbefolkningen Chukchi i Chukotka Autonomous Okrug i ryska Fjärran Östern enligt IWC:s reglering ta upp till 140 gråvalar från populationen i nordöstra Stilla havet varje år. Omkring 40 belugor fångas varje år i Okhotskiska havet, och det finns inga färska uppgifter om fångsterna i Norra ishavet eller Berings hav, där omkring 60 belugor per år fångades i början av 1980-talet.
Saint Vincent och GrenadinernaRedigera
Infödda i Saint Vincent och Grenadinerna på ön Bequia har en kvot från Internationella valfångstkommissionen på upp till fyra knölvalar per år med hjälp av traditionella jaktmetoder och traditionell utrustning.
SydkoreaRedigera
I början av juli 2012, under IWC-diskussionerna i Panama, sade Sydkorea att landet skulle bedriva vetenskaplig valfångst i enlighet med vad som är tillåtet trots det globala moratoriet för valfångst. Sydkoreas sändebud till toppmötet, Kang Joon-Suk, sade att konsumtionen av valkött ”går tillbaka till historiska tider” och att det hade skett en ökning av minkvalpopulationen sedan förbudet trädde i kraft 1986. ”Laglig valfångst har varit strängt förbjuden och föremål för stränga straff, även om de 26 åren har varit smärtsamma och frustrerande för de människor som traditionellt har tagit valar som föda”. Han sade att Sydkorea skulle genomföra valfångst i sina egna vatten. Nya Zeelands kommissionär Gerard van Bohemen anklagade Sydkorea för att utsätta valbeståndet för risker. Han nämnde också att Japan inte har bidragit till vetenskapen på flera år trots att landet bedriver vetenskaplig valfångst. Nya Zeelands uttalade ståndpunkt kan av medierna uppfattas som mindre solid än Australiens i frågan med tanke på att dess ursprungsbefolkning driver planer på att återuppta valfångsten i landet, utan att regeringen motsätter sig detta. Folket i Ulsan har också traditionellt och samtidigt ätit valkött. Sydkoreas företrädare vid IWC sade att ”detta är inte ett forum för moralisk debatt. Detta är ett forum för juridisk debatt. Som en ansvarsfull medlem av kommissionen accepterar vi inte något sådant kategoriskt, absolut förslag om att valar inte bör dödas eller fångas.”
Försäljning och köp av valkött är tillåtet om ett officiellt intyg utfärdas för bifångst, där valar dör när de fångas i nät som används för att fånga andra fiskar. Bifångsten av valar och delfiner uppgick till 2 751 under 2012 och 1 849 under 2014. Oh Yeong-ae, chef för Ulsan Environmental Education Institute, hävdade att ”politiken att tillåta försäljning av valar som fångas oavsiktligt kan uppmuntra olaglig valfångst”.
USARedigera
I USA bedrivs belugavaljakt i stor omfattning, med fångst av cirka 300 belugor per år, övervakad av Alaska Beluga Whale Committee. Den årliga fångsten varierar mellan 250 och 600 per år.
Subsistensjakt på grönlandsvalen bedrivs av nio olika inhemska samhällen i Alaska och förvaltas av Alaska Eskimo Whaling Commission som rapporterar till National Oceanic and Atmospheric Administration. Jakten tar cirka 50 bowheadvalar per år från en population på cirka 10 500 djur i Alaskas vatten. Naturvårdare befarar att jakten inte är hållbar, även om IWC:s vetenskapliga kommitté, som är samma grupp som har gjort den ovan nämnda uppskattningen av populationen, räknar med en befolkningstillväxt på 3,2 % per år. Jakten tog också i genomsnitt en eller två gråvalar varje år fram till 1996. Kvoten minskades till noll det året på grund av hållbarhetsfrågor. En framtida översyn kan leda till att jakten på gråval återupptas. Valar väger ungefär 5-10 gånger så mycket som minkvalar.
Makah-stammen i delstaten Washington återupptog också valjakten 1999, trots protester från djurrättsgrupper. De försöker för närvarande återuppta valfångsten av gråval, en rättighet som erkänns i fördraget om Neah Bay, inom vissa gränser (artikel 4 i fördraget).
| Säsong | Fångst |
|---|---|
| 2003 | 48 |
| 2004 | 43 |
| 2005 | 68 |
| 2006 | 39 |
| 2007 | 63 |
| Alla fångster under 2003-2007 var valar. | |