Nobelpriset är inte främmande för kontroverser; som New York Times skriver ”började Nobelpriset välja vinnare 1901, och under nästan lika lång tid har en del av dess val angripits som politiserade, trångsynta eller helt enkelt missriktade”.

En av de mest uppmärksammade kontroverserna var när Barack Obama fick Nobels fredspris 2009. För vissa verkade det vara ett självklart val. Som en förkroppsligande av hopp och jämlikhet representerade Obama mycket av det som Nobelpriset syftade till att framkalla hos andra.

Men även Vita huset var ljummet inför nyheten. Som kommunikationsforskaren Robert Terrill skriver: ”Obamas administration befann sig i den besvärliga positionen att försöka tona ner ett av planetens mest uppmärksammade utmärkelser… Som Lynn Sweet torrt noterade: ’Det var inget firande i Vita huset för Nobelpriset’.” Terrill fortsätter:

Under hela kampanjen hade Obamas motståndare hånat honom som en ”internationell superstjärna utan prestationer” och tilldelningen av priset baserat på erkänt små prestationer verkade sannolikt inbjuda till liknande bedömningar. Som en före detta medlem av George W. Bushs administration uttryckte det kunde priset lätt bli ”en gåva till högern”.

Fredspriset gav verkligen upphov till motreaktioner. Terrill rapporterar att högerkommentatorn Rush Limbaugh sade att Nobelkommittén just hade ”gjort en självmordsbombning” av sig själv och reducerat prisets trovärdighet till ”vilka priser som helst som de stoppar i Cracker Jacks nuförtiden.”

En del av Obamas kritiker hade en poäng. Nobels fredspris har givits till politiska dissidenter och frihetskämpar med långa historier av stora personliga uppoffringar mot brutalt förtryck. I jämförelse var Obamas meritlista, även om den var lovvärd, tunn. Och så fanns det en omedelbar ironi i att ge fredspriset till en president vars land var indraget i krig.

Terrill noterar att dessutom fann åtminstone en skribent konstitutionella grunder mot Nobelpriset: ”En debattartikel i Washington Post föreslog att det var konstitutionsvidrigt för Obama att ta emot Nobelpriset eftersom det stred mot artikel I, avsnitt 9, i U.USA:s konstitution, som förbjuder ämbetsinnehavare från ’emolument’ från en utländsk kung.”

Obamas tacktal var fint utformat och framfört, där han samtidigt tonade ner prestationen och betonade vikten av fred, samtidigt som han erkände krigstillståndet. Det var en text som speglade situationens känsliga natur.

I slutändan sade Obama själv öppet att han inte tyckte att han förtjänade utmärkelsen, men accepterade i andan av vad den kunde representera. Terrill rapporterar att Obama sade: ”… detta pris återspeglar den typ av värld som dessa män och kvinnor, och alla amerikaner, vill bygga – en värld som ger liv åt löftet i våra grundlagsdokument.”