Serena Williams hade det klart för sig. Den största mästaren i tennishistorien dominerade tillräckligt länge för att vinna fler Grand Slams än någon annan spelare i den öppna tennishistorien. Hon vann en major medan hon var gravid, tog ledigt för att föda barnet, blev en symbol för kvinnlig styrka och moderskap, var drivkraften för diskussioner om mammaledighet och andra viktiga kvinnofrågor och tog sig till final i Wimbledon och U.S. Open. Hon var nästan allmänt vördad och hade fått allmänheten att för länge sedan glömma kontroverserna och det osportsliga beteendet i hennes förflutna.
Och sedan kunde hon inte låta bli. Lördagens utbrott i U.S. Open, hennes tredje i turneringen på nio år, drog upp all negativitet från det förflutna med en kuslig känsla av tennis déjà vu. De som mindes de två första Serenas sammanbrott tittade säkert på lördagskvällen, när Serena fortsatte att gräva sitt hål djupare och djupare, och tänkte ”Hur kan hon göra det här igen!”
Varje explosion har skett i samma situation: Serena låg efter i en match i slutet av rundan och använde ett negativt domarbeslut som katalysator för ett sammanbrott i en match som hon med största sannolikhet ändå skulle förlora. Täckning? Ursäkt? Byte av ämne? Vad sägs om allt detta.
Under lördagen fick Serena förstås inte en, inte två, utan tre överträdelser som till slut ledde till ett matchstraff som tilldelades 20-åriga Naomi Osaka, som sedan vann turneringen. I efterdyningarna har Ramos anklagats för sexism och för att tillämpa dubbelmoral på kvinnor, vilket, förutom att det är att ifrågasätta integriteten hos en av de mest respekterade ordförande-ombuden i spelet (till och med Serena sa det), är en enkel ursäkt som underskattar Serena Williams beteende under den största tennisturneringen i världen.
(Getty Images)
Händelsen ledde till världsomspännande upprördhet och otaliga försvarare av Serena, varav många finns utanför tennisvärlden. De sa att situationen var utan motstycke, och om de pratar om en spelare som får ett matchstraff medan hon är några poäng från att förlora en Grand Slam för att nämnda spelare inte kunde komma över ett rättvist domslut från 30 minuter tidigare, ja, då antar jag att det är utan motstycke. Men i verkligheten är detta något som tennisfans har sett förut och, ännu viktigare, sett från Serena förut.
I U.S. Open 2009 blev hon kallad för ett fotfel och hotade sedan, utan vidare provokation, att trycka ner en boll i ”halsen” på linjekvinnan som dömde. Serena fick så småningom en poängstraff för utbrottet, ett faktum som har ignorerats fullständigt under de senaste 48 timmarna och som på sätt och vis förstör hela argumentet om ”oöverträffad”. När Serena 2011 blev kallad för hindrande för att hon tydligt skrek under Sam Stosurs backswing i deras U.S. Open-final förlorade hon återigen greppet, skrek åt stolen och frågade vid ett tillfälle om det var hon som ”blåste mig förut”, och förväxlade Eva Asderaki med en annan europeisk kvinna, Louise Engzell, som satt i stolen under matchen 2009.
(Getty Images)
Tanken att män inte har drabbats av samma straff som Serena är antingen okunskap eller påhitt. Nuvarande tennisspelare, däribland Nick Kyrgios, Fabio Fognini, har alla fått poängstraff under det senaste året. Fognini blev till och med avstängd från två Slams för ”beteende som strider mot spelets integritet”. Serena fick ingen avstängning, endast prövotid, för att ha hotat linjekvinnan för nio år sedan. Lördagen gav en örfil på 17 000 dollar.
Spelstraff och diskvalificeringar är sällsynta, men de förekommer. Grigor Dimitrov fick en i finalen i Istanbul 2016 (den avslutade matchen). David Nalbandian diskvalificerades från finalen i en prestigefylld grästurnering för att ha sparkat på en skylt. Och John McEnroe, mannen som har använts i så många argument för Serena den här veckan (”McEnroe var så mycket värre, varför blev han aldrig straffad”), blev själv avstängd från Australian Open 1990 efter att ha svurit åt en domare och hade otaliga andra förseelser under sin karriär, bland annat ett matchstraff under sin berömda ”svara på frågan, idiot”-ramp.
Ramos har också drabbats av konflikter med några av de stora namnkunniga herrspelarna också. Han gav Rafael Nadal två varningar för långsamt spel i Franska öppna, utfärdade en varning för racketmissbruk till Novak Djokovic i Wimbledon samtidigt som han ignorerade en liknande handling från hans motståndare och gjorde Andy Murray förbannad vid OS när han gav honom en kodöverträdelse för en relativt godartad kommentar om ”dumma domare”.
Inget av dessa exempel betyder att Ramos hade rätt att ge Serena matchstraffet. Och det är inte sagt att Serenas humör är större än McEnroes eller att det är värre att kalla någon för ”tjuv” än att kalla en domare för en andraklassare (vilket Andy Roddick en gång gjorde), men de är viktiga sammanhang för dem som säger att lördagen var makalös.
Dessa saker händer och även när domarna är för skjutglada (vilket Ramos var) så är det alltid spelarens fel. Och i allmänhet är det så att när en spelare får en strike så får han inte strike två. Och när de får en strike två får de nästan aldrig en strike tre. De har självkontroll.
(Getty Images)
Och det har Serena också, för det mesta. Hon har fått kränkningar under hela sin karriär som inte har slutat med poäng/spelsstraff eller raseriutbrott, så vad är det med U.S. Open och i synnerhet sena omgångar i U.S. Open och, för att vara ännu mer specifik, sena omgångar i U.S. Open när hon ligger under i ett set, som lockar fram demonerna?
I fyra av hennes senaste fem förluster i tävlingen som sträcker sig tio år tillbaka i tiden har hon antingen smält ihop på banan eller blåst av pressen efteråt, ett klasslöst beteende från en stor mästare.
Det kan inte vara så att hon känner sig pressad i stora ögonblick och måste agera ut. Serena är den bästa avslutaren någonsin, hon har vunnit 23 av 31 majorfinaler hon spelat i och har en häpnadsväckande 31-5 i semifinaler. Att ligga under i ett set verkar aldrig påverka henne. Och även om det vore sant har Serena förlorat stora matcher i varje Grand Slam men har bara tappat lugnet i sin hemmanations Slam.
Kanske känner hon pressen när hon spelar inför den mest beundrande publik hon ser på hela året? Kanske vill hon vinna så mycket att hon måste skapa en avledning när hon förlorar så att ingen pratar om att Naomi Osaka krossade henne? Eller så går det tillbaka mycket längre tillbaka än så.
År 2004 spelade Serena en kvartsfinal i U.S. Open mot Jennifer Capriati och fick fyra tveksamma domslut av ordförandemannen Maria Alves som gick emot henne i tredje set, varav tre i det avgörande spelet. Avslagen var så allvarliga att USTA bad USTA om ursäkt och ledde till införandet av det videoåterspelningssystem som numera är den gyllene standarden inom idrotten. Serena var lugn under hela händelsen, vilket är ironiskt eftersom om det någonsin funnits en tid för att göra ett högljutt ställningstagande så var det då.
Från kryptikerns armstolsperspektiv är det logiskt att 04 satte Serena på defensiven i US Open. Även om man erkände att Alves hade fel och att Serena hade blivit lurad, så var det tydligt att händelsen stannade kvar hos henne. Hon förlorade en match i New York på grund av stolen. Hon protesterade inte tillräckligt mycket. Hennes agerande under de senaste nio åren är det av en spelare som är fast besluten att inte låta någotdera hända igen.
År 2009, när det fotfelet dömdes ut vid en olämplig tidpunkt, var det tvunget att minnena kom tillbaka. Samma sak med hindret 2011 och poängstraffet 2018. Det är flashback som försvarsmekanism.
Serena verkar förstå detta, till viss del. I sina två senaste Open-utbrott har hon tagit upp sina tidigare incidenter, som om de var i förgrunden i hennes sinne. Direkt efter tränarförseelsen som startade allt i lördags sa Serena till Ramos: ”Varje gång jag spelar här har jag problem.”
Inte varje gång. Serena Williams har spelat över 100 U.S. Open-matcher utan att skapa internationella incidenter. Men i de tre matcher där hon har skickat sig själv i raseri, skrikit åt funktionärer och hävdat att hon blivit orättvist behandlad, har det funnits en viktig likhet: Hon har förlorat varje gång.