Antipsykotisk medicinering är ett av de vanligaste sätten att behandla personer med psykiska problem som schizofreni. Faktum är att mer än 12,5 miljoner människor använder antipsykotika enbart i USA. Men även om dessa läkemedel är effektiva kan användningen av dem leda till andra hälsoproblem och en lägre förväntad livslängd.

För dem som tar denna typ av mediciner är de främsta dödsorsakerna för dem som tar denna typ av mediciner, fysiska sjukdomar som kan förebyggas, t.ex. hjärtsjukdomar, luftvägssjukdomar och typ 2-diabetes. Dessa sjukdomar verkar vara indirekta bieffekter av medicineringen, och de är också relaterade till fetma. En överväldigande mängd forskning har visat att övervikt ökar risken för sjukdomar som hjärtsjukdomar och diabetes.

I genomsnitt går psykiatriska slutenvårdspatienter upp tre till fem kilo i månaden under den inledande behandlingen. Alla går inte upp i vikt, men vissa andra går upp betydligt mer än andra. Med tanke på de sjukdomar som kan förebyggas och som anges ovan är det viktigt att förstå varför dessa patienter går upp i vikt. Orsakerna bakom viktökningen och de resulterande hälsoproblemen är för närvarande oklara – men det kan ha något att göra med att antipsykotika påverkar människors minne och kan fokusera deras uppmärksamhet på vissa saker, till exempel mat.

Atypisk medicinering

Det finns två olika typer av antipsykotiska läkemedel, som fungerar på olika sätt. Första generationens antipsykotika, även kallade ”typiska” antipsykotika, utvecklades ursprungligen på 1950-talet. Även om de var (och fortfarande är, i vissa allvarliga fall av psykos) effektiva för att behandla psykotiska symtom, är de förenade med hög risk och betydande biverkningar. Dessa ”extra pyramidala” biverkningar omfattar vanligtvis problem som skakningar och dystoni (okontrollerbara muskelrörelser).

Den andra generationens antipsykotika – även kallade ”atypiska” antipsykotika – godkändes för användning på 1990-talet, efter att ha visat sig ge färre av dessa extra pyramidala biverkningar. Av denna anledning är detta läkemedel det föredragna valet inom den moderna psykiatrin – även om det måste noteras att vissa patienter fortfarande upplever vissa biverkningar såsom muntorrhet, illamående och förstoppning.

En intressant effekt av atypiska antipsykotika är att de i viss mån återställer hanteringen av uppmärksamhetsunderskott som vanligen är förknippade med symtom på schizofreni (t.ex. oförmåga att fullfölja specifika uppgifter). Men återställandet av dessa brister kan leda till vad som kallas ”attentional bias” – en tendens att fokusera på viss information framför annan information.

Den andra generationens läkemedel stimulerar också vissa neurotransmittorer och hormoner som är relaterade till aptitkontroll. Man kan alltså anta att denna ökade aptit och ökade uppmärksamhet leder till att patienter som behandlas med atypiska antipsykotiska läkemedel fokuserar en större mängd uppmärksamhet på dragningen av vissa livsmedel. När allt kommer omkring vet vi från forskning att graden av uppmärksamhet som en person ägnar åt matindikationer i sin omgivning är en användbar förutsägelse för deras benägenhet att överäta.

Anticholinergika

Men varför går då inte alla användare av atypiska antipsykotiska läkemedel upp i överdriven vikt? Det kan bero på de behandlingsläkemedel som ofta används tillsammans med antipsykotika, så kallade antikolinergiska läkemedel. Dessa läkemedel används ofta eftersom de minskar de extra pyramidala biverkningarna – särskilt skakningar och dystoni – men de kan också påverka aspekter av hjärnans funktion negativt.

Antikolinergika fungerar genom att blockera utsöndringen av en neurotransmittor som kallas acetylkolin, som är ansvarig för aktiveringen av skelettmuskler som används för frivilliga rörelser. Den är också delvis ansvarig för aspekter av minne och kognitiv funktion. Orsaken till detta är inte helt klarlagd, men studier har visat att när överföringen av acetylkolin i hjärnan blockeras av antikolinerga läkemedel påverkas minnet och andra kognitiva mekanismer.

Så, baserat på denna information skulle vi kunna föreslå att patienter som inte får antikolinerga läkemedel tillsammans med antipsykotiska läkemedel har större sannolikhet att gå upp i vikt, eftersom deras uppmärksamhetsbias mot mat inte försämras.

Det är tidigt för forskningen – och vi har inga definitiva svar ännu. Men om vi lär oss mer om hur psykologiska faktorer som uppmärksamhetsbias påverkar viktökning kan det bidra till att minska de alarmerande nivåerna av viktökning som antipsykotiska läkemedelsanvändare upplever. Det finns potential för den här forskningen att gå vidare också. Den skulle också kunna användas för att informera forskningen om fetma och uppmärksamhetsbias för den allmänna befolkningen, och bidra till att skapa ett verktyg för att kontrollera vilka patienter som är mer sårbara för viktökning.