Bump Squad mama Audrey berättar om att vara lyhörd för alla skillnader.

”Varje graviditet är annorlunda.” Jag måste ha hört det en miljon gånger, men jag vet inte om jag inte trodde på det eller om jag bara inte lyssnade på varningen. Jag tänkte att det bara var en av de många klyschor som folk svamlar ut när de möter en babybuckla. I viss mån kan det vara just det. Men det är sant. Ungefär som aporna som förmodligen kan kopiera Shakespeare om de får tillräckligt med tid, måste vissa klichéer fastna någon gång. Jag trodde verkligen att jag hade koll på det här med graviditeten. Jag menar, det hade inte varit SÅ länge sedan jag senast var gravid. Det skulle väl inte vara så annorlunda, eller hur? Ha. Hahaha.

För det första vet jag inte hur det är med er alla, men jag har tydligen förträngt ALLT minne av min första graviditet. Visst finns det några höjdpunkter… som att jag minns att jag inte kunde sitta i någon slags ”kvinnlig ställning” under min mammaledighetssession, som om min kropp bara inte ville böja sig på det sättet, och jag var så frustrerad för att jag inte kunde få till ”söta” poser. Jag minns hur mitt matschema såg ut under min första trimester, för det fanns ett bestämt schema, och så länge jag följde det mådde jag i stort sett okej. Jag minns att jag hade det här konstiga symptomet att jag förlorade känslan för andras närvaro. Jag var verkligen lätt att smyga på under flera månader. Kombinera det med nedsatt blåskontroll/kapacitet och få dig massor av kul!

Dessa höjdpunkter var dock inte tillräckligt för att förbereda mig. De få saker som liknar varandra glömde jag helt och hållet. Jag hade till exempel glömt bort den känslomässiga berg- och dalbanan och preggo rage. Jag sa till min man: ”Jag minns inte att det var så här illa!”. Han sa: ”Skojar du? Du är så mycket bättre den här gången! Du var en enda röra förra gången!” Mellan honom och min flitiga dagboksskrivning från min första graviditet har jag lite av ett fönster till det förflutna. Men problemet är: det var DEN graviditeten och det här är DENNA graviditet.

Från dag ett… okej, alltså vecka fem, om vi följer boken har den här graviditeten varit helt annorlunda. Första gången visste jag att jag var gravid den dag jag inte kunde hålla ögonen öppna på jobbet. Den här gången hade jag en liten aning om att jag kanske var gravid på grund av ångestattacker. Ingenting känns bekant eller likadant. Utom halsbrännan. Den där känslan av att gurgla batterisyra kommer för alltid att etsas in i mitt minne. Men nu finns det nya benkramper, ny ischias och helt nya graviditetskläder, eftersom jag är så mycket större.

Så om alla graviditeter är olika, och jag inte ens är expert på min egen graviditet, varför påstår varje förbipasserande främling att han vet exakt när jag ska föda, vilket kön barnet har och hur många bebisar jag hyser i min gigantiska bula? Och kvinnor som redan har fått barn verkar vara de värsta brottslingarna! Om ni har mirakelkurer för mina åderbråck, fortsätt gärna att prata. Men snälla ni, om min förlossningsläkare inte vet exakt när jag ska föda, hur kan ni veta det?

Och hur gärna jag än skulle vilja ha ett schema med alla detaljer kring just den här förlossningen, så tror jag inte att Random Lady Pushing Shopping Cart Through Big Lots är rätt person att ge mig det. Hon håller inte med. Hon vet att jag kommer att släppa mitt barn ”vilken dag som helst”. Förresten är det fortfarande tre månader kvar till mitt förfallodatum, min bula är fortfarande fin och pigg och barnet mäter precis enligt tidtabellen. Jag har inget emot att min bula är ett samtalsämne. Jag har inte ens något emot oönskade magmassage. Allvarligt talat, jag har inget emot det. Det som irriterar mig är att medan det okända håller mig vaken om nätterna, kan alla dessa kvinnor bara kavaljera med förutsägelser med absolut säkerhet.

Det har inte gått mig ur händerna att mina blogginlägg verkar ha ett genomgående tema: alla andras reaktioner på min graviditet. På gott och ont påverkar andras kommentarer och reaktioner oss. Min slutsats av allt detta är att det jag säger i sin tur kan ha en positiv eller negativ inverkan på någon annan. Jag hoppas att även när jag väl har förträngt minnena av denna obekväma graviditet att jag åtminstone kommer ihåg att vara lyhörd mot framtida gravida mammor, oavsett om de går igenom sin första graviditet, kämpar med sin sjunde eller fortfarande försöker bli gravida.

”Varje graviditet är annorlunda” kan låta som en klyscha, men det är ungefär det ärligaste man kan säga till en blivande mamma. Att påminna henne om att oavsett vilka välmenande råd hon får eller hur många skräckhistorier hon hör, så är hennes graviditet hennes egen. Min graviditet är min egen. Jag kommer att stödja henne. Jag kommer att gråta och skratta med henne. Jag kommer till och med att ge råd när det efterfrågas med förbehållet att även om det fungerade för mig kanske hon inte tycker att det fungerar för henne. Men framför allt kommer jag att få henne att känna sig som den gudinna hon är för att hon har klarat graviditeten och föräldraskapet. Det innebär inga jämförelser, anmärkningar om hennes storlek eller förutsägelser. Om varje graviditet är annorlunda, även min egen, hur vågar jag då få henne att känna att hennes ska passa in i en viss box.