Vinland (fornnordiska Vínland, ”Vinland”) är namnet på de områden som utforskades och kortvarigt beboddes av nordiska vikingar i Nordamerika omkring år 1000 e.Kr., särskilt på Newfoundland, där en vikingastad känd som L’Anse aux Meadows upptäcktes på 1960-talet, och St Lawrencebukten. Termen Vinland används ibland för att beteckna alla områden som besöktes av vikingarna i Nordamerika, vilket i så fall även omfattar Labrador, Baffin Island, New Brunswick och Prince Edward Island, alla i dagens Kanada.

Vinland hyllades av nordborna som ett land av rikedomar, som enligt uppgift först beträddes av Leif Erikson, son till Erik den Röde som grundade den första nordiska bosättningen på Grönland, och det blev målet för olika expeditioner som försökte ta med sig dess produkter, timmer och pälsar tillbaka till Grönland och Island. Området var dock inte obebott; kontakten med de infödda, förutom att vara det första kända fallet av ett möte mellan människor från Europa och Amerika, var tydligen inte alltid smidig, och tillsammans med avståndet (cirka 3 200 km) mellan Vinland och Grönland ledde detta troligen till att nordborna drog slutsatsen att rikedomarna inte var värda det extrema besväret. Den nordiska bosättningen vid L’Anse aux Meadows på den norra spetsen av Newfoundland, som troligen fungerade som ett slags inkörsport varifrån man företog resor till andra områden, tycks bara ha varit i bruk i ungefär ett decennium innan den avsiktligt övergavs. Enstaka besök i Labradorregionen för att samla ved verkar dock ha fortsatt.

Vikingarnas upptäckt av Amerika

På 1200-talet e.Kr. nedtecknades två isländska sagor, Grönländarnas saga (Grœnlendinga saga) och Erik den Rödas saga (Eiríks saga rauða). De berättar om vikingarnas resor till Amerika, som påstås ha ägt rum någon gång mellan ca 970-1030 e.Kr., och är kollektivt kända som Vinlandssagorna, även om de skrevs oberoende av varandra. Även om de inte är överens på vissa punkter är deras likheter tillräckligt slående för att stödja idén att dessa sagor – även om de knappast är ögonvittnesskildringar – minns verkliga personer och händelser som åtminstone delvis bevarats genom en muntlig tradition.

Sagan om grönlänningarna börjar med berättelsen om Bjarni Herjólfsson, som när han seglar mot sin far på Grönland, blåses ur kurs till ett okänt land som hade ”små kullar och var täckt av skogar” (Smiley, 637). Eftersom Bjarni bestämde sig för att inte gå i land går äran för den första europé som faktiskt satte sin fot på nordamerikansk mark till Leif Erikson några år efter Bjarnis observation. Först når Leif och hans besättning en glaciärtäckt stenplatta som de kallar Helluland (”Stone-slab Land”), sedan ett flackt och skogbevuxet land som de kallar Markland (”Forest Land”), och så småningom kommer de till ett frodigt land där de hittar en bas som de kallar Leifsbúðir (”Leifs Booths”). När Leif och hans män utforskar de omgivande länderna upptäcker de druvor och timmer som de tar med sig tillbaka till det mindre rikliga Grönland, men inte förrän de har gett det nya området namnet Vinland. Hans bröder Thorvald, Thorstein, syster Freydis och hans svägerska Gudrid med sin make Thorfinn Karlsefni, startar alla efterföljande expeditioner till Amerika, utforskar det ytterligare och kommer i kontakt med infödingarna på både ett positivt och ett negativt sätt.

I Erik den Rödes saga är det faktiskt Leif Erikson som blåser ur kurs till Nordamerika och råkar stöta på ett land med självsådd vete, vindruvor och lönn, samt räddar några skeppsbrutna män och får smeknamnet ”den lycklige”. Denna saga kombinerar de fyra expeditionerna i The Saga of the Greenlanders till en enda stor expedition, ledd av Thorfinn Karlsefni och hans fru Gudrid med en huvudsakligen grönländsk-norsk besättning. Huvudbasen i norra Vinland kallas här Straumfjǫrðr (”strömmarnas fjord”). Det har föreslagits att Karlsefni och Gudrids roll har förstärkts i denna saga på bekostnad av Leif, som nästan utplånas, i samband med en rörelse på 1200-talet e.Kr. som försökte helgonförklara biskop Björn Gilsson, en direkt ättling till dem.

Oavsett om det var Bjarnis, Leifs eller någon annans skepp, är det lätt att föreställa sig – och det är faktiskt ett troligt scenario – att nordmännens upptäckt av Amerika var ett resultat av att fartygen kom ur kurs på den långa sträckan av öppet vatten mellan andra vikingaterritorier och Grönland, och att de av starka vindar drevs till oförutsedda platser. Därefter skulle en expedition verkligen ha startats från Grönland. Leif Erikson är faktiskt en bra kandidat till dess historiska ledare, eftersom resterna av den vikingaboplats som hittades vid L’Anse aux Meadows i norra Newfoundland tyder på att det fanns en viktig hövding. Leif, vars far Erik den Röde styrde det nordiska Grönland vid den tiden, skulle ha varit just en sådan.

Vikingarnas närvaro i Amerika

Att spåra upp nordbornas faktiska historiska närvaro i Nordamerika är inte en enkel fråga om att följa sagorna som om de vore en reseguide, och direkt översätta dess platser till färgstarka prickar på detaljerade kartor. Många diskussioner har gått ut på att pussla ihop vilka områden som vikingarna kan ha berört under decennierna kring år 1000 e.Kr. och där det är möjligt att förena de knappa arkeologiska bevisen med teorier som lutar sig mot sagobeskrivningarna.

Stället L’Anse aux Meadows ger de mest påtagliga bevisen, och det är troligt att denna ovanligt stora boplats användes som en inkörsport där arbetsgrupper kunde gå i land, reparera sina skepp och övervintra för att sedan inleda expeditioner till andra, mer avlägsna områden på sommaren. De butternötter och butternutknölar som hittades på platsen är inte lokala utan växer i det grönskande området längre söderut runt St Lawrencebukten, inklusive New Brunswick, vilket tyder på att nordborna har rest dit. Där växer också vindruvor, som har en framträdande plats i Vinland Sagas och namnet Vínland – Vinland. Det anses därför allmänt att Vinland från sagorna omfattade hela området från Belle Isle-sundet i Newfoundland till Sankt-Lawrencebukten och dess södra stränder, och kanske sträckte sig till Prince Edward Island och New Brunswick. Nordöstra New Brunswick, möjligen Chaleur Bay och Miramichi, skulle kunna motsvara det frodiga och rikliga sagoområdet Hóp.

Nord om L’Anse aux Meadows anses det skogbevuxna Markland från sagorna motsvara det centrala skogsbältet i Labrador. Thorvald, Leifs bror, ska ha mött döden där efter att ha blivit genomborrad av en pil som skjutits av infödingar. Helluland, som fått sitt namn efter stenplattor eller platta klippor, verkar stämma överens med norra Labrador och/eller Baffin Island, medan Kjalarnes eller ”Keel Point”, som fått sitt namn efter kölen på Thorvalds skepp som krossades när det drevs i land där, kan vara en av halvöarna nära Sandwich Bay.

Alla områdets resurser, från god jakt och fiske till druvor, pälsar, järn och rikligt med timmer, och utforskningen av dessa länder utgjorde tillsammans det främsta målet för Vinlandsresorna. Varorna samlades förmodligen in, lagrades i L’Anse aux Meadows och transporterades sedan med färja hem. Att Vinland var ett lönsamt företag betonas också i sagorna: när The Saga of the Greenlanders diskuterar Karlsefni’s framgångsrika resa tillbaka från Vinland till Grönland förkunnar den: ”Det sägs att inget rikare skepp har seglat från Grönland än det han styrde” (citerat i Sawyer, 117). Man tror att varje expedition kan ha varat mellan ett och tre år.

Hursomhelst skulle nordborna inte precis ha gjort dagsturer till Hóp eller Helluland eller utan ansträngning pendlat från Grönland till L’Anse aux Meadows. För att ge en indikation på de enorma avstånden: de två sistnämnda ligger redan mer än 3 000 km från varandra, och resan skulle ha tagit uppskattningsvis minst två veckor (och kanske så mycket som sex veckor eller mer) i ena riktningen. Att fortsätta till New Brunswick eller Labrador för att samla in de produkter som de var ute efter innebär lätt att ytterligare 1 000 km läggs till resan (för att inte ens tala om den avlägsna Baffin Island, även om denna skulle ha varit lättare att nå direkt från Grönland, utan att stanna i L’Anse aux Meadows). Dessa avstånd är betydligt längre än den ”bara” ca 2 500 km långa sjövägen mellan det norrländska Grönland och Bergen i Norge. Även om vikingarnas fartyg var berömda för att vara avancerade skulle resan inte ha varit någon kryssning.

L’Anse aux Meadows

På grund av de slående berättelserna i Vinlandssagorna har intresset för att hitta konkreta arkeologiska bevis till stöd för dem gått långt tillbaka i tiden. Redan i början av 1900-talet e.Kr. pekades fingrarna på norra Newfoundland som en bra kandidat för Leifsbúðir/Straumfjǫrðr, och 1961 e.Kr. upptäckte den norske författaren och upptäcktsresanden Helge Ingstad vad han trodde var resterna av norrländska byggnader, på platsen för L’Anse aux Meadows. Hans fru Anne Stine Ingstad, som var skeptisk, ledde utgrävningar där mellan 1961 och 1968 e.Kr. som bevisade att Ingstads påstående var välgrundat. Från 1973-1976 CE genomfördes ytterligare utgrävningar där, ledda av Parks Canada.

Stället L’Anse aux Meadows ligger på den västra sidan av den nordligaste spetsen av Newfoundlands norra halvö, i en vidsträckt gräsbevuxen vik nära vattnet i Belle Isle-stråket och vetter mot de avlägsna konturerna av Labradors kust. Ruinerna ligger på en smal terrass ca 100 m inåt land, inklämda mellan myrar. Åtta torvmurade byggnader finns, varav sju är grupperade i tre komplex, med den åttonde – en liten hydda – belägen bort från de övriga och närmare stranden. Varje komplex innehåller en imponerande hall med flera rum tillsammans med en liten hydda med ett enda rum, och ett av komplexen har ytterligare en liten hydda. Byggnaderna är nästan alla bostäder och har stora förvaringsutrymmen och eldstäder, medan den södra hallen även innehöll en smidesverkstad och den mellersta hallen en snickeriverkstad. Platsen hade också fartygsreparationsanläggningar men saknade uthus och strukturer för boskap; dessa skulle ha varit tvungna att beta utomhus under hela vintrarna som var relativt milda jämfört med dem på Grönland.

Radiokoldateringar tyder på att L’Anse aux Meadows byggdes mellan 980-1020 e.Kr. Dessa datum stöds av de få artefakter som hittats där och som stilistiskt sett sträcker sig från slutet av 900-talet till början av 1100-talet. Bland dessa finns bland annat en täljstensspindel som visar att det fanns några kvinnor, butternutknölar som bekräftar att resorna gick längre söderut, fartygsnitar och en ringformad nål av Dublinviking-typ som stämmer överens med information från sagorna om att upptäcktsresanden var vikingar med familjeanknytning på Irland. L’Anse aux Meadows var ovanligt stor för en nordisk bosättning och kunde hysa mellan 70-90 personer totalt. Husen liknar dem som finns på Grönland och Island, och det norrländska samhällets sociala spektrum återspeglas också här: de stora salarna passar en hövding, de mer blygsamma salarna hans medarbetare, medan de återstående husen och hyddorna beboddes av handelsmän (som hade egna skepp) och deras besättningar samt kanske några få slavar. Detta företag var ingen familjeangelägenhet utan fokuserade på affärer, även om ett fåtal kvinnor var närvarande för hushållssysslor. Avsaknaden av gravar och den lilla storleken på avfallshögarna tyder på att L’Anse aux Meadows troligen var ockuperad i mindre än tio år totalt.

L’Anse aux Meadows ger oss det tydliga intrycket av att ha varit en portalplats, en landnings- och avfyrningsramp vid vilken expeditioner anlände efter en mödosam resa från Grönland. Förnödenheter kunde lagras vid bosättningen tills de fördes tillbaka till Grönland och vidare. Det stämmer tydligt överens med Straumfjǫrðr och Leifsbúðir från sagorna, som var och en representerar vikingarnas huvudbas i Nordamerika, vilket L’Anse aux Meadows otvivelaktigt var. Eftersom det norrländska Grönland endast hade uppskattningsvis 400-500 personer vid tiden för Vinlandsresorna och L’Anse aux Meadows hyste upp till 70-90 personer, skulle det helt enkelt inte ha funnits tillräckligt med folk för att befolka en andra stor bosättning i Amerika.

Nordborna &Invånarna

Trots alla sina rikedomar var Amerika inte ett oomtvistat land av överflöd för nordborna. I alla de områden de besökte tycks de ha stött på grupper av infödingar. Som Peter Schledermann uttrycker det,

Det var verkligen ett betydelsefullt möte mellan två världar, öst och väst, den gamla världen och den nya; ett möte mellan människor som skiljts åt vid en avlägsen och bortglömd punkt i den mänskliga evolutionens historia. Indianerna som mötte de nordiska resenärerna var ättlingar till människor som hade vandrat genom nordöstra Asien, korsat Berings landbro och trängt söderut och österut i takt med att de väldiga istäcken smälte bort. (Fitzhugh & Ward, 191).

I Newfoundland och södra centrala Labrador fanns omkring år 1000 e.Kr. infödingar som kan ha varit Innu-industrernas förfäder (Montagnais- och Naskapi-indianer), samtidigt som Newfoundland också hyste de troliga förfäderna till Beothuk-indianerna. Samtidigt bodde paläoeskimåer från den sena Dorsetkulturen i norra Labrador och sydöstra Baffin Island. Alla dessa kulturer var skickliga när det gäller jakt och fiske och kände till landet väl.

I sagorna kallas infödingarna för skræling, som norrmännen enligt uppgift handlar med men också har fientliga möten med, t.ex. Karlsefni och Gudrids expedition som först etablerar en god relation med den infödda befolkningen men sedan förstör den när några av de infödda dödas. Vissa norrländska artefakter har hittats i infödda bosättningar, vilket faktiskt kan tyda på direktkontakt, även om de också kan ha hamnat där som ett resultat av plundring. Den exakta karaktären på kontakten mellan de två grupperna kan mycket väl ha varierat från ett tillfälle till ett annat.

Vinlands övergivande

Den norrländska bosättningen vid L’Anse aux Meadows övergavs till synes plötsligt, troligen mindre än tio år efter att den hade byggts, under decennierna kring år 1000 e.Kr. Som vi kan se av de få artefakter som hittats på platsen verkar besättningarna ha tagit med sig all sin utrustning och alla sina verktyg hem, och hela övergivandet framstår som välplanerat. Det finns inget synligt kaos eller störningar på platsen, även om två av hallarna brändes, kanske i ett medvetet drag av nordborna själva som ett symboliskt slut på deras äventyr i Vinland. Om detta är sant eller om något helt annat hände kommer vi kanske aldrig att få veta.

Den lilla befolkningsstorleken på Grönland och den enorma omfattningen av Vinlandssatsningen i kontrast till detta har redan nämnts, liksom de otroliga avstånden som var inblandade. Lägg därtill den korta seglingssäsongen i norra Atlanten och det innebär att det skulle ha varit en enorm huvudvärk att upprätthålla en regelbunden sjöfartstrafik, eller snarare direkt omöjligt. Det faktum att landet dessutom var bebott av mängder av infödingar som skötte sina affärer skulle ha gjort Nordamerikas rikedomar ännu mindre lättillgängliga. På det hela taget, trots de intressanta resurser som Vinland och dess angränsande regioner ställde till med en aptitretande uppvisning för de utforskande nordborna, var Vinland-satsningen förmodligen alltför besvärlig för att vara värd det. Europa var däremot närmare, hade många fler personliga och politiska förbindelser och hade tillräckligt likartade resurser för att trafiken dit utan tvekan skulle ha prioriterats framför resorna till Vinland. Det verkar dock som om Vinland inte helt och hållet gav upp sin lockelse förrän några århundraden efter det att L’Anse aux Meadows övergavs. Resorna till Labrador för att samla timmer verkar ha fortsatt regelbundet åtminstone fram till 1347 e.Kr., för vilket år en isländsk redogörelse slumpmässigt hänvisar till denna resa och behandlar den som en vardaglig händelse.