År 1917 införde den krigsherre som kontrollerade Manchuriet, Zhang Zuolin, en ny valuta, känd som Fengtien-yuan eller dollar, som skulle användas i de tre östra provinserna. Den värderades till 1,2 yuan i de tidigare (och fortfarande cirkulerande) ”småpengarsedlarna” och sattes till en början lika med den japanska yenen. Den behöll sitt värde (ibland var den värd lite mer än yenen) fram till 1925, då Zhang Zuolins militära engagemang i resten av Kina ledde till en ökning av sedelproduktionen och ett fall i valutans värde. Valutan förlorade det mesta av sitt värde 1928 som en följd av oroligheterna efter Zhang Zuolins mord. Fengtien-yuanen gavs endast ut i form av sedlar, med sedlar på 1, 5 och 10 yuan som gavs ut 1917, följt av sedlar på 50 och 100 yuan 1924. De sista sedlarna utfärdades 1928.
Antalet banker som gav ut papperspengar ökade efter revolutionen. Viktiga nationella emittenter var bland annat ”Commercial Bank of China” (tidigare Imperial Bank), ”Bank of China” (tidigare Ta-Ch’ing Government Bank), ”Bank of Communications”, ”Ningpo Commercial Bank”, ”Central Bank of China” och ”Farmers Bank of China”. Av dessa var det endast Central Bank of China som gav ut sedlar efter 1943. Ett exceptionellt stort antal sedlar gavs ut under den republikanska eran (1911-1949) av provinsiella banker (både nationalistiska och kommunistiska).
Efter revolutionen gav ett stort antal lokala, nationella och utländska banker ut valuta. Även om de provinsiella myntutgivningarna till största delen upphörde på 1920-talet fortsatte provinsbankerna att ge ut sedlar fram till 1949, inklusive kommunistiska utgåvor från 1930. De flesta av de sedlar som gavs ut för användning i hela landet var försedda med texten ”Nationell valuta”, vilket även vissa av provinsbankerna gjorde. De återstående provinssedlarna var försedda med orden ”lokal valuta”. Dessa cirkulerade till olika växelkurser i förhållande till den nationella valutan. Efter revolutionen kom det, utöver de valörer som redan var i omlopp, att spridas ”småpengarsedlar” med valörer på 1, 2 och 5 cent. Många sedlar utfärdades på engelska denominerade i kontanter (wén).
Under 1930-talet uppstod flera nya valutor i Kina på grund av de invaderande japanernas verksamhet. Den redan existerande, nationella valutan yuan kom att förknippas endast med den nationalistiska, Kuomintang-regeringen. År 1935 genomförde Kuomintang-regeringen valutareformer för att begränsa valutautgivningen till fyra stora regeringskontrollerade banker: Bank of China, Central Bank of China, Bank of Communications och senare Farmers Bank of China. Det var förbjudet att sätta silveryuanmynt i omlopp och privat ägande av silver förbjöds. De sedlar som gavs ut i stället kallades fabi (kinesiska: 法幣; pinyin: fǎbì) eller ”lagligt betalningsmedel”. En ny serie mynt av basmetall började tillverkas 1936 efter reformerna.
Japanerna upprättade två kollaborativa regimer under sin ockupation i Kina. I norr var ”Republiken Kinas provisoriska regering” (kinesiska: 中華民國臨時政府) med säte i Peking (Beijing) inrättade Federal Reserve Bank of China (kinesiska: 中國聯合準備銀行; pinyin: Zhōngguó liánhé zhǔnbèi yínháng). De japanska ockupanterna gav ut mynt och sedlar i li (kinesiska: 釐) (och var värda 1⁄1000 av en yuan), fen, jiao och yuan. Bland emittenterna fanns en rad olika banker, bland annat Central Reserve Bank of China (för marionettregeringen i Nanking) och Federal Reserve Bank of China (för marionettregeringen i Peking (Beijing)). Japanerna bestämde växelkurserna mellan de olika bankernas emissioner och nationalisternas, men sedlarna cirkulerade med varierande grad av acceptans bland den kinesiska befolkningen. Mellan 1932 och 1945 gav marionettstaten Manchukuo ut sin egen yuan.
I efterdyningarna av andra världskriget och under det efterföljande inbördeskriget drabbades det nationalistiska Kina av hyperinflation, vilket ledde till att man 1948 införde en ny valuta, guldyuanen. På 1940-talet dök större valörer av sedlar upp på grund av den höga inflationen. 500 yuan-sedlar infördes 1941, följt av 1000 och 2000 yuan 1942, 2500 och 5000 yuan 1945 och 10 000 yuan 1947.
Mellan 1930 och 1948 gavs också sedlar ut av Kinas centralbank som var denominerade i tullguldenheter. Dessa, som kallas ”guldyuan-sedlar”, cirkulerade som normal valuta på 1940-talet tillsammans med yuanen.
Yuan-sedlar drabbades av hyperinflation efter andra världskriget och ersattes i augusti 1948 av sedlar denominerade i guldyuan, till ett värde av 3 miljoner gamla yuan. Det fanns ingen koppling mellan guldyuanen och guldmetall eller guldmynt och även denna yuan drabbades av hyperinflation.
I 1948 utfärdade Kinas centralbank sedlar (vissa daterade 1945 och 1946) i valörerna 1, 2 och 5 jiao, 1, 5, 10, 20, 50 och 100 yuan. År 1949 utfärdades högre valörer på 500, 1 000, 5 000, 10 000, 50 000, 100 000, 500 000, 1 000 000 och 5 000 000 yuan. Kinas centralbank gav ut sedlar i valörerna 1 och 5 fen, 1, 2 och 5 jiao, 1, 5 och 10 yuan.
I juli 1949 införde den nationalistiska regeringen silveryuanen, som till en början var värd 500 miljoner guldyuan. Den cirkulerade i några månader på fastlandet innan inbördeskriget tog slut. Denna silveryuan förblev de jure den officiella valutan för den republikanska regeringen i Taiwan fram till år 2000.