Binjurekörtlarna är parvisa endokrina körtlar som finns ovanpå njurarna. De består av en inre märg och en yttre cortex, som i sin tur är uppdelad i tre zoner. Zona glomerulosa är det yttersta lagret av binjurebarken och ansvarar för utsöndringen av mineralokortikoidhormoner som är viktiga för att reglera vätskebalansen. Ytterligare information om binjurarnas anatomi finns här.
I den här artikeln kommer vi att diskutera zona glomerulosas struktur samt funktionerna hos de hormoner som den producerar.
Struktur
Zona glomerulosa är det yttersta lagret av binjurebarken, som ligger strax under den fibrösa binjurekapseln. Det utgör cirka 15 % av cortexens tjocklek.
De sekretoriska cellerna i zona glomerulosa är ordnade i ovalformade kluster – dess namn kommer från det latinska ordet glomus, som betyder boll. Dessa kluster är uppdelade av bindvävsband som kallas trabeculae och som sträcker sig ner i cortex från binjurekapseln. Blodtillförseln till de sekretoriska cellerna går inom dessa trabekler.
Fig 1 – Binjurens histologi.Funktion
Den primära funktionen för zona glomerulosa är syntesen av mineralokortikoidhormoner, som spelar en viktig roll i upprätthållandet av elektrolyt- och vattenbalansen i kroppen. Mineralokortikoider är steroidhormoner och syntetiseras därför från kolesterol.
Den viktigaste mineralokortikoiden är aldosteron, som är ansvarig för att kontrollera upptaget av Na+ och utsöndringen av K+ i kollektorkanalen i njurtubuli. Aldosteron verkar i tubulocellen för att öka transkriptionen av Na+/K+-ATPas och ENaC (epiteliala natriumkanaler), vilket främjar återabsorption av Na+ och utsöndring av K+.
Följande faktorer ökar hastigheten av aldosteronproduktionen inom zona glomerulosa:
- Ökning av plasmakoncentrationen av angiotensin-II
- Ökning av plasmakoncentrationen av K+
- Sänkning av plasma pH (acidos)
- Sänkt blodtryck, som detekteras av atriella stretchreceptorer
Det är också värt att notera att aldosteronutsöndringen följer en dygnsrytm, med högre nivåer som vanligtvis frisätts under sömnen.
Alla ovanstående faktorer är viktiga för produktionen och utsöndringen av aldosteron, men en av de viktigaste är plasmakoncentrationen av angiotensin-II. Frisättningen av aldosteron är därför en viktig del av renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS) som är grundläggande för den långsiktiga regleringen av blodtrycket. Ytterligare information om RAAS finns här.
Klinisk relevans – Conn’s syndrom
Conn’s syndrom uppstår när patienter utvecklar ett adenom (godartad tumör) i zona glomerulosa som utsöndrar överskott av aldosteron, vilket leder till primär hyperaldosteronism. Detta tillstånd är vanligtvis asymtomatiskt, men vissa patienter får muskelkramper, huvudvärk och letargi på grund av elektrolytrubbningar. Viktigast är att njurarnas ökade reabsorption av natrium och vatten leder till hypertoni, vilket ökar patientens risk för sjukdomar som stroke och ischemisk hjärtsjukdom.
Conns syndrom behandlas vanligen genom kirurgiskt avlägsnande av tumören. Patienten kan också få spironolakton (en aldosteronantagonist) för att sänka blodtrycket och lindra eventuella symtom före operationen.