Under min uppväxt var jag känd som ”den tysta, nördiga ungen”. Jag pratade inte mycket under måltiderna, i skolan eller vid sociala sammankomster.

Ofta trodde folk att jag var asocial eller saknade presentationsförmåga. Vissa av mina vänner fick till och med det första intrycket att jag hatade dem när vi träffades första gången. Bara för att jag inte pratade (och med min RBF) antog de att jag inte ville bli vän med dem.

Och det fanns tillfällen i samtal där jag inte engagerade mig i dem och folk trodde att jag i tysthet dömde alla, men i själva verket tänkte jag och tog till mig vad alla hade att säga.

Jag är säker på att om du är en tystlåten person, så antas du under ständigt vara blyg, ohövlig, blyg, eller till och med arrogant. Jag känner med dig. Men i verkligheten passar de flesta tysta personer inte in i dessa antaganden, och anledningen till dessa missuppfattningar och missförstånd är att vi kommunicerar på ett annat sätt.

Det finns inget rätt eller fel när det gäller kommunikation, och jag tycker att det är dags att låta alla få veta hur vi agerar och tänker som tysta personer.

Vi är tysta i verkligheten, pratsamma i tanken.

När vi inte säger något betyder det inte att våra tankar är tomma.

Stephen Hawking har en gång sagt: ”Tysta människor har de mest högljudda tankarna”. Det är sant, vi lagrar många djupa tankar i våra hjärnor, men vi behåller också våra sarkastiska kommentarer och skämt i våra hjärnor.

Vi är vanligtvis tänkare, och ofta övertänkare. Vi skapar konversationer i våra huvuden för att hjälpa oss att tänka, planera, utvärdera och genomföra våra idéer innan vi säger det högt eller dyker ner i handling.

Vi får information på olika sätt.

Men medan en del människor lär sig om andra genom att interagera och utbyta information i konversationer gillar vi att observera andra och allt som händer runtomkring.

Min pappa lärde mig en gång konsten att observera. Han menar att man kan säga mycket om en person bara genom att observera deras utseende och manér.

Säg att du träffar någon ny. Vad personen har på sig, deras kroppsspråk och ögonkontakt kan ge dig en ungefärlig uppfattning om vem personen är.

Självklart räcker det ibland inte med att bara observera, tysta människor startar samtal när vi är intresserade av att veta mer om en viss person.

Vi är inte nödvändigtvis blyga.

Den generella normen är att ju mer du pratar, desto mer säker låter du. Och ibland kategoriserar folk alla tysta människor som att de saknar självförtroende eller är rädda för att presentera sig själva. Men för vissa tysta människor är vi inte rädda för rampljuset, och vi är också sällskapliga. Att tala med oss är en preferens snarare än ett måste i sociala situationer. Vi har inget emot att dela med oss av våra idéer, tankar och erfarenheter.

Vi hatar dig inte för att vi är tysta.

Det enklaste sättet att berätta för den andra personen att du är intresserad av att utveckla en relation är definitivt genom att tala. Men bara för att vi inte är lika pratsamma som andra menar vi inte att vi är oförskämda eller kalla. Det finns fortfarande många sätt och kanaler för att uttrycka vår tillgivenhet till våra nära och kära.

Alla har en annan uppfattning om vad det innebär att vara ”neutral”. Vissa människor tror att de måste le och fråga ”hur mår du” för att förmedla budskapet ”vi mår bra”. Men för andra, som tysta människor, tror vi att indikera ”alla mår bra som när det var för en timme sedan” är att inte göra någonting. I denna mening anses tysta människor vara kalla eller elaka, eftersom vi uttrycker samma budskap på olika sätt.

Vi tar talandet på allvar.

Vi anser att vi måste tänka noga innan vi säger något, eftersom det finns alldeles för många gånger där något sägs vid fel tidpunkt, på fel plats och till fel person.

Och missförstå mig inte, jag säger inte att pratglada människor inte tänker innan de talar. Jag tycker om att lyssna på pratsamma människor som delar med sig av sina historier och fyller rummet med sin närvaro. Det är bara det att vi har olika tankar om vad det bör innebära att tala.

Det handlar inte om att hjälpa en tystlåten person, utan om att förstå.

Från och till vill andra ”hjälpa” mig (med goda avsikter) vid delningstillfällen. De tror att jag har scenskräck, eller att jag inte kan komma på saker att säga, eller att jag har problem med att avslöja information om mig själv. För vissa tysta personer kan dessa antaganden vara sanna, men för mig är det inte svårt att uttrycka mig.

Jag hoppas att den här artikeln ger dig mer insikt om tysta personer och jag är säker på att du får mer perspektiv på hur du själv eller andra tänker!