Encyclopædia Britannica, Inc.

Sedan strax efter klockan sex på morgonen Moskvatid den 19 augusti förkunnade TASS och Radio Moskva att ”dålig hälsa” hade hindrat Gorbatjov från att utföra sina uppgifter och att Janajev, i enlighet med artikel 127-7 i den sovjetiska konstitutionen, hade övertagit presidentens befogenheter. Janayev ledde en nödkommitté med åtta medlemmar. Dess övriga medlemmar var Baklanov, Vladimir Kryuchkov, ordförande för U.S.S.S.R. KGB, premiärminister Valentin Pavlov, inrikesminister Boris Pugo, Vasilij Starodubtsev, ordförande för jordbrukarförbundet, Aleksandr Tizjakov, ordförande för U.S.S.S.R. Association of State Enterprises, och försvarsminister marskalk Dmitrij Jazov. De utfärdade snart resolution nr 1, som förbjöd strejker och demonstrationer och införde presscensur. Det fanns också ett tal till det sovjetiska folket där man hävdade att ”dödlig fara hänger över vårt stora fosterland.”

Det planerade undertecknandet den 20 augusti av ett nytt unionsfördrag som skulle ha försvagat den centrala kontrollen över republikerna verkade förklara tidpunkten för kuppen. Ett skarpt angrepp på unionsfördraget av Anatolij Lukjanov, ordförande för U.S.S.R. Högsta sovjet, spreds av TASS tidigt den 19 augusti. U.S.S.S.R.:s ministerkabinett sammanträdde senare på morgonen, och de flesta av ministrarna stödde kuppen. Alla utom nio tidningar förbjöds.

Tankar dök upp på Moskvas gator, och stadens befolkning började genast försöka avskräcka trupperna från att lyda order. Demonstranter började samlas runt Vita huset, den ryska parlamentsbyggnaden, och började uppföra barrikader. Klockan 12.50 klättrade den ryske presidenten Boris Jeltsin upp på en stridsvagn framför Vita huset, fördömde kuppen och uppmanade till en omedelbar generalstrejk. Han utfärdade senare ett presidentdekret där han förklarade kuppen olaglig och komplotterna ”brottslingar” och ”förrädare”. Ryska tjänstemän fick inte lyda nödkommitténs order. Klockan 17.00 höll Janayev och de andra kuppledarna en presskonferens. Janayev hävdade att landet hade blivit ”ostyrbart” men hoppades att hans ”vän president Gorbatjov” så småningom skulle återvända till sin post. Presidenten var ”mycket trött” och ”behandlades i söder”, förklarade Janayev. Han verkade synbart nervös och hans händer darrade under presentationen.

Jeltsin vädjade till den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, Aleksej II, att fördöma kuppen. Patriarken kritiserade Gorbatjovs häktning och fördömde de inblandade i komplotten. Samtidigt förklarade sig generallöjtnant Viktor Samsonov i Leningrad (numera S:t Petersburg) som ordförande för Leningrad State of Emergency Committee och ställde staden under militär kontroll. Leningrads borgmästare, Anatolij Sobtjak, återvände dock från Moskva med flyg, med hjälp av KGB-agenter som motsatte sig kuppen. Sobchak samlade oppositionen och vädjade till soldaterna att överlämna officerare som hade hjälpt till att organisera kuppen. I processen vann han över Samsonov, som lovade att inte flytta in trupper i staden. I Moskva hoppade några elitstridsvagnsregementen av och intog försvarspositioner runt Vita huset.

Den 20 augusti utfärdade Jeltsin ett presidentdekret där han förklarade att han tog kontroll över alla militära, KGB- och andra styrkor på ryskt territorium. USA:s president George H.W. Bush ringde till Jeltsin och försäkrade honom om att normala förbindelser med Moskva skulle återupptas först när Gorbatjov var tillbaka vid makten. Samma kväll utbröt strider mellan trupper och demonstranter nära Vita huset, och tre demonstranter dödades. Det förväntade angreppet på Vita huset uteblev dock, och det stod klart att kuppledarnas order inte följdes. Den 21 augusti krävde SUKP:s sekretariat i god tid ett möte mellan Gorbatjov och Janayev. Kuppen kollapsade och konspiratörerna greps när de försökte fly. U.S.S.S.R.:s högsta sovjet återinsatte Gorbatjov och upphävde alla dekret från nödkommittén. Jeltsin dekreterade att alla företag i Ryssland stod under hans regerings kontroll.