1932 reducerade en reformrörelse tillfälligt antalet underskrifter som krävdes för att få ansvarsfrihet i USA:s representanthus från den författningsenliga majoriteten på 218 till 145, dvs, från hälften till en tredjedel av medlemmarna i representanthuset. Denna reform avskaffades i en motattack 1935 som leddes av oligarkin inom huset. Den stora depressionens era markerar således den sista övergripande förändringen, om än kortvarig, av de ständiga utskottens autonomi i representanthuset.
Den moderna utskottsstrukturen härrör från Legislative Reorganization Act från 1946, den första och mest ambitiösa omstruktureringen av systemet med ständiga utskott sedan utskottsystemet utvecklades för första gången. Lagen från 1946 minskade antalet utskott i representanthuset från 48 till 19 och antalet utskott i senaten från 33 till 15. Behörigheter för alla kommittéer kodifierades genom regler i respektive kammare, vilket bidrog till att konsolidera eller eliminera många befintliga kommittéer och minimera behörighetskonflikter.
Den gemensamma kommittén för kongressens organisation, en tillfällig kommitté som inrättades 1993 för att genomföra en politisk och historisk analys av kommittéväsendet, konstaterade att även om 1946 års lag bidrog till att effektivisera kommittéväsendet, så misslyckades den med att begränsa antalet underkommittéer som tillåts i en och samma kommitté. I dag begränsar reglerna i USA:s representanthus i allmänhet varje fulltaligt utskott till fem underutskott, med undantag för anslag (12 underutskott), väpnade tjänster (7), utrikesfrågor (7) samt transport och infrastruktur (6). Det finns inga begränsningar för antalet underkommittéer i den amerikanska senaten.
Kongressen har sammankallat flera andra tillfälliga granskningskommittéer för att analysera och ge rekommendationer om hur kommittéväsendet kan reformeras och förbättras. Till exempel ledde Legislative Reorganization Act från 1970 till ytterligare reformer för att öppna kongressen för ytterligare offentlig synlighet, stärka dess beslutsförmåga och öka minoriteters rättigheter. Lagen från 1970 innebar att det infördes inspelade omröstningar med rösträknare i representanthusets helhetsutskott, att minoritetspartiets utskottsmedlemmar fick kalla sina egna vittnen under en förhörsdag, att senatens utskott för veteranfrågor inrättades och att forskningskapaciteten hos två organ för stöd till lagstiftningen förbättrades: Congressional Research Service och General Accounting Office.
Mellan 1994 och 2014 minskades den totala utskottsstyrkan med 35 procent. Antalet utfrågningar i representanthuset minskade från 6 000 utfrågningar per år på 1970-talet, till cirka 4 000 utfrågningar 1994 och till drygt 2 000 utfrågningar 2014. Kommentatorer från båda de stora partierna har uttryckt oro över förlusten av utskottens kapacitet att forska och utveckla lagstiftningsinitiativ.
Senatens utskottRedigera
Det första senatsutskottet inrättades den 7 april 1789 för att utarbeta senatens arbetsordning. Under dessa tidiga dagar arbetade senaten med tillfälliga utvalda kommittéer, som var lyhörda för hela senaten, där hela senaten valde deras jurisdiktion och medlemskap. Detta system gav en stor flexibilitet, eftersom om en kommitté visade sig inte vara lyhörd kunde en annan kommitté inrättas i dess ställe. Senaten kunde också avstå från att hänvisa till utskott när det gällde åtgärder i fråga om lagstiftning eller presidentnomineringar. Dessa tidiga kommittéer bestod i allmänhet av tre ledamöter för rutinärenden och fem ledamöter för viktigare frågor. Den största kommittén som inrättades under den första kongressen hade elva ledamöter och skapades för att fastställa presidentens och vicepresidentens löner. Även under den första sessionen delades hela senatens medlemskår in i två stora kommittéer, med hälften av senatorerna i den kommitté som skulle förbereda lagstiftning om inrättande av det federala rättsväsendet och den andra hälften i den kommitté som skulle definiera straffet för brott mot Förenta staterna.
Detta system visade sig vara ineffektivt, så 1816 antog senaten ett formellt system med elva permanenta kommittéer med fem medlemmar vardera. Tre av dessa kommittéer, finans-, utrikes- och justitieutskotten, existerar i stort sett oförändrade i dag, medan de övriga kommittéernas uppgifter har utvecklats till efterföljande kommittéer. I och med detta nya system kan utskotten hantera långsiktiga studier och utredningar, utöver de vanliga lagstiftande uppgifterna. Enligt Senate Historical Office ”insåg man kanske inte riktigt betydelsen av förändringen från tillfälliga till permanenta kommittéer vid den tidpunkten”. I och med senatens växande ansvarsområden växte utskotten gradvis till att bli senatens viktigaste politiska beslutsorgan, i stället för att bara vara tekniska hjälpmedel för kammaren.
Har senaten år 1906 upprätthållit 66 permanenta och utvalda kommittéer – åtta fler kommittéer än vad majoritetspartiets medlemmar hade. Det stora antalet kommittéer och sättet att fördela deras ordförandeskap tyder på att många av dem endast existerade för att tillhandahålla kontorsutrymmen på den tiden innan senaten skaffade sin första permanenta kontorsbyggnad, Russell Senate Office Building. Det fanns så många kommittéer att den nyblivne senatorn Robert La Follette från Wisconsin tilldelades ordförandeskapet för kommittén för att undersöka tillståndet vid Potomac River Front i Washington. Enligt La Follette hade han ”omedelbart visioner om att städa upp hela Potomacflodens framsida. Sedan upptäckte han att kommittén under hela sin historia aldrig hade fått ett lagförslag till behandling och aldrig hade hållit ett möte”. År 1920 förtecknade Congressional Directory nästan 80 kommittéer, däribland Committee on the Disposition of Useless Papers in the Executive Departments. Den 27 maj 1920 hade Russell Senate Office Building öppnats, och med alla senatsledamöter tilldelade privata kontorsutrymmen avskaffade senaten i tysthet 42 kommittéer.
I dag arbetar senaten med 20 permanenta och särskilda kommittéer. Dessa särskilda kommittéer är dock permanenta och behandlas som stående kommittéer enligt senatens regler.
Husets kommittéerRedigera
Den första kommittén i representanthuset utsågs den 2 april 1789 för att ”förbereda och rapportera om sådana stående regler och förfarandebestämmelser” samt om de uppgifter som en vakthavande sergeant skulle ha för att upprätthålla dessa regler. Andra kommittéer inrättades vid behov, på tillfällig basis, för att granska specifika frågor för hela kammaren. Parlamentet förlitade sig främst på helhetsutskottet för att hantera huvuddelen av lagstiftningsfrågorna. Som svar på parlamentets behov av mer detaljerade råd i vissa frågor inrättades mer specifika kommittéer med bredare befogenheter. En av de första – en kommitté med tre medlemmar ”för att förbereda och rapportera en uppskattning av förnödenheterna … och av nettoprodukten från skatteuppbörden” – inrättades den 29 april 1789. Kommittén för vägar och medel följde den 24 juli 1789, under en debatt om skapandet av finansdepartementet på grund av farhågor om att det nya departementet skulle få för stora befogenheter när det gäller inkomstförslag. Representanthuset ansåg att det skulle vara bättre rustat om det inrättade en kommitté för att hantera frågan. Denna första Committee on Ways and Means hade 11 medlemmar och existerade bara i två månader. Den blev senare en permanent kommitté 1801, en position som den fortfarande innehar idag.
Förfarande för kommittétilldelningRedigera
Utnämningen av senatens kommittémedlemmar görs formellt av hela senaten, och hela kammaren utser formellt kammarens kommittémedlemmar, men valet av medlemmar görs i själva verket av de politiska partierna. I allmänhet hedrar varje parti enskilda ledamöters preferenser och prioriterar på grundval av tjänstgöringstid.
I senaten tilldelas varje parti platser i utskotten i allmänhet i proportion till dess totala styrka i senaten som helhet. Medlemskap i de flesta av representanthusets kommittéer står också i ungefärlig proportion till partiets styrka i representanthuset som helhet, med två större undantag: i representanthusets regelkommitté besätter majoritetspartiet nio av tretton platser, och i representanthusets etikkommitté har varje parti lika många platser.
I varje kommitté fungerar en medlem av majoritetspartiet som ordförande, medan en medlem av minoritetspartiet fungerar som rangordnad medlem. Fyra senatskommittéer hänvisar i stället till den rangordnade minoritetsmedlemmen som vice ordförande: senatens anslagskommitté, senatens kommitté för indianfrågor, senatens särskilda kommitté för etik och senatens särskilda kommitté för underrättelsefrågor. Ordförandena och de rangordnade ledamöterna i varje utskott väljs också av de politiska partierna.
En analys av brev med begäran om utskottsuppdrag från det amerikanska representanthuset från den 92:a, 93:e, 97:e, 98:e, 100:e och 101:a kongressen visade att de vanligaste skälen som anfördes av ledamöter som sökte utskottsuppdrag var tidigare yrkeserfarenhet, geografi och valöverväganden, i nämnd ordning. Ungefär 80 procent av motiveringarna i breven föll in i någon av dessa tre kategorier. Ledamöter som begär en placering i representanthusets försvarsutskott har en större militär närvaro i sitt distrikt, medan ledamöter som begär en placering i representanthusets inrikesutskott i allmänhet tenderar att komma från glest befolkade områden med mer mark som innehas av allmänheten.