I dikten guidas Dante genom helvetet av poeten Vergilius, som skickades till honom av hans döda kärlek Beatrice. Vergilius berättar om rundvandringen, som börjar på helvetets översta nivå. Odöpta själar och dygdiga hedningar förvaras i Limbo, som inte är en plats för bestraffning utan snarare en mild plats som inte är himmelriket. De följande fyra nivåerna används för att straffa synder av självförtjusning, vilket inkluderar lust, frosseri, girighet och ilska. Nivå sex och sju används för att straffa våldsamma synder, inklusive våld mot Gud som kätteri och hädelse. Slutligen bestraffar nivå åtta och nio illvilliga syndare, eller de som har begått bedrägeri eller förräderi.

”Inferno” är den första dikten i ”Den gudomliga komedin”, en allegori över en syndares väg mot Gud. Straffen på varje nivå i helvetet är också allegoriska och utformade för att straffa syndare på ironiskt lämpliga sätt, beroende på deras synder. På sätt och vis väljer syndaren sitt eget straff i livet. Anspelningar på Dantes verk finns i hela litteraturen, till exempel i John Keats sonett ”On A Dream”, som hänvisar till de vindar som används för att straffa de lustfyllda.