The Wreck Of The Two Brothers

fotografi av: Den 11 februari 1823, när den kryssade väster om Sandwichöarna – numera Hawaii – tillsammans med valfartyget Martha, skildes Two Brothers från sitt systerfartyg och hamnade i en kraftig storm.

Tusentals mil från sitt hem i Nantucket såg kapten George Pollard Jr. med fasa på när den våldsamma stormen slog sitt fartyg med bergiga brytningar och drev Two Brothers in i korallerna på French Frigate-stimulanterna.

En dykare inspekterar ett ankare som tros vara från Two Brothers

Han måste ha känt sig förbannad.

Valfångstkaptenen hade redan överlevt den senaste tragedin med Essex, som träffades av en val i november. 20 november 1820, vars förlisning blev inspirationen till Herman Melvilles litterära klassiker ”Moby-Dick”.

Pollard och hans överlevande besättnings anmärkningsvärda prövning efter Essex-katastrofen kännetecknades av månader i en liten båt som drev runt i Stilla havet, nära svält och kannibalism. Efter att ha återvänt till Nantucket 1821 ombord på Two Brothers fick han en chans till upprättelse och anförtroddes omedelbart befälet över just det valfartyg som hade fört honom hem.

Two Brothers satte segel igen den 26 november 1821, ett år och sex dagar från datumet för Essex-attacken. Thomas Nickerson, hyttpojke på Essex, hade befordrats till båtsman och anslöt sig till Pollard på resan.

Hans förstahandsberättelse om vad som hände, som nu finns utställd på Nantucket Whaling Museum tillsammans med en dikt som han skrev om händelsen, beskrev händelserna:

”Det regnade och blåste hårt vid Seven Bells med ett högt rullande hav, en av männen påpekade att vattnet längs sidan såg vitare ut än vanligt … Jag hade stannat till i hytten för att hämta min vattenrock när jag såg att kaptenen stod på relingen och tittade över daviten ut i havet … Jag hade just lagt min hand på min kappa när fartyget slog till med ett fruktansvärt brak som virvlade mig med huvudet före till andra sidan av hytten. Jag tog mig upp så fort jag kunde och antog att vi hade kört in i något förbipasserande fartyg. Jag sprang upp på däck och ni kan bedöma min förvåning över att se att vi var omringade av brytare som tydligen var bergshöga, och att vårt skepp karréade omkull på bredsidan och dunkade så tungt att man knappt kunde stå på fötterna.”

Som vid Essex-attacken frös kapten Pollard fast i det kritiska ögonblicket: ”Kapten Pollard verkade stå förvånad över scenen framför sig…”, skrev Nickerson.

Besättningen på Two Brothers, ledd av förste styrman Eben Gardner, ryckte till och lyckades frigöra valbåtarna, som hade surrats fast för att säkra dem under stormen.

”Under den snabba ledningen av de två styrmännen Eben Gardner och Charles W. Riddell kunde man få loss två båtar från vraket och alla män trängdes in i dem och räddade inget annat än vad de stod i. Kapten Pollard satte sig motvilligt i båten precis när de var på väg att skjuta iväg från fartyget.”

I en anteckning skrev Nickerson: ”Kaptenen kunde knappast förmås att gå ombord när han blev tillfrågad”. Slutligen anslöt sig Pollard till besättningen i båtarna.

Efter att ha tillbringat en ”dyster natt bland rev och brytare, upptäckte vi vid gryningen ett skepp inom revena och till vår glädje kunde vi när vi närmade oss henne konstatera att hon gick lätt till ankar och var fri från botten”, skrev Nickerson. Det var en hemsk prövning, särskilt för en som nyligen hade gått igenom Essex prövning. I en vers som tycks anspela på minnet av hunger skrev Nickerson om natten till sjöss:

”Men här igen, nya fasor griper oss Vi har ingen mat, vår hunger att stilla Och törsten stjäl förgäves över våra uttorkade läppar Bleka dödens stränga ansikte hotar nu igen.”

Din räddning var deras följeslagare, valskibet Martha. Som förste styrman Eben Gardner skrev i sin första personberättelse, som också finns i NHA:s samlingar: ”Vi fick ner vår båt, tog in en sköldpadda och rodde hårt mot fartyget. Vid 13-tiden kom vi ombord på Martha och fann kapten Pollard välbehållen med hela besättningen. Vi hade 11 man i varje båt.”

I skarp kontrast till efterdyningarna av Essex-attacken följde ingen tragedi, bortsett från den materiella förlusten av fartyget.

Nickerson skrev: ”Vi hade inte sett en kvarleva av vårt olycksdrabbade skepp och jag har inte heller hört att en kvarleva av henne någonsin har setts sedan dess.”

Två gånger havererat var för mycket för kapten George Pollard Jr. I en vidskeplig bransch betraktade han sig själv som otursförföljd och valde att hänga upp sin hatt och dra sig tillbaka. Han skulle bli kapten på ett handelsfartyg och sedan återvända till Nantucket för att bli stadens nattvakt. En ärrad man, med Nickersons korta ord: ”Kapten Pollard återvände … och gav upp valfångstverksamheten för alltid.”

Pollard, som träffade Melville sommaren 1852, efter publiceringen av ”Moby-Dick”, var illa ansedd av sina grannar i Nantucket, men för författaren, som kände till Pollards överlevnadsberättelse, var den före detta valfångstkaptenen en anmärkningsvärd man. Varje 20 november, för att hedra dem som dog på Essex, låste han in sig i sitt rum och fastade för att hedra dem som hade gått förlorade.

Under de senaste 188 åren har vraket av Two Brothers legat begravt i de grunda vattnen vid French Frigate Shoals på de nordvästra Hawaiiöarna. Det upptäcktes av en grupp forskare från National Oceanic and Atmospheric Administration den 23 augusti 2008, och den 11 februari 2011, på 188-årsdagen av vraket, tillkännagav NOAA:s Office of National Marine Sanctuaries formellt att man hade lokaliserat det nationellt betydelsefulla vraket i vattnen i Papahãnaumokuãkeas Marine National Monument, nästan 600 mil nordväst om Honolulu.

NOAA:s Kelly Gleason, den maritima arkeolog som ledde expeditionerna till holmarna, hittade de första valfartygsföremålen på platsen under de sista timmarna av en resa till det avlägsna området 2008, inklusive ett stort ankare, tre försökskrukor och hundratals tegelstenar. Sedan det första fyndet har NOAA-teamet hittat fler artefakter på vrakplatsen, bland annat harpunhuvuden, en slipskiva, en späckkrok och fragment av porslin som visar att vrakplatsen hör samman med ett vrak från början av 1800-talet, troligen Two Brothers.

I mars förra året reste Gleason till Nantucket och utforskade arkiven i Nantucket Historical Associations forskningsbibliotek, där han letade efter sjöräkningar om valfångstresor och lärde sig om den materiella kulturen hos en valfångare från Nantucket från den tiden. Hon återvände till skären senare samma år och upptäckte ännu fler harpunspetsar, lansar och keramik.

Enligt NOAA behandlas många av de arkeologiska artefakterna i ett konserveringslaboratorium. Andra kommer att stanna kvar i det marina skyddsområdet, där de skyddas av federal lag. Gleason hoppas att ett litet urval så småningom kommer att visas upp i Hilo, Hawaii, och eventuellt ligga till grund för en vandringsutställning.

Under tiden har Nantucket Historical Association och Egan Maritime Institute gått samman och bjudit in Gleason att tala på Whaling Museum den 16 augusti.