Slagen vid Lexington och Concord, som utkämpades den 19 april 1775, inledde det amerikanska revolutionskriget (1775-83). Spänningar hade byggts upp i många år mellan invånarna i de 13 amerikanska kolonierna och de brittiska myndigheterna, särskilt i Massachusetts. Natten till den 18 april 1775 marscherade hundratals brittiska trupper från Boston till närliggande Concord för att beslagta ett vapenlager. Paul Revere och andra ryttare slog larm, och koloniala milismän började mobilisera sig för att stoppa rödrockskolonnen. En konfrontation på Lexingtons grönområde inledde striderna, och snart retirerade britterna hastigt under intensiv eldgivning. Många fler strider följde, och 1783 vann kolonisterna formellt sin självständighet.

Förberedelse till slaget vid Lexington och Concord

Med början 1764 införde Storbritannien en rad åtgärder som syftade till att höja inkomsterna från dess 13 amerikanska kolonier. Många av dessa åtgärder, däribland Sugar Act, Stamp Act och Townshend Acts, väckte stark förbittring bland kolonisterna, som protesterade mot ”beskattning utan representation”. Boston, platsen för Bostonmassakern 1770 och Boston Tea Party 1773, var en av motståndets huvudpunkter. Storbritanniens kung George III ökade den militära närvaron där, och i juni 1774 stängde han stadens hamn tills kolonisterna betalade för det te som dumpats överbord året innan. Kort därefter förklarade det brittiska parlamentet att Massachusetts befann sig i öppet uppror.

Vet du det? Paul Revere ropade aldrig den legendariska fras som senare tillskrivs honom (”Britterna kommer!”) när han passerade från stad till stad under sin midnattstur den 18 april 1775. Operationen skulle genomföras så diskret som möjligt eftersom mängder av brittiska trupper gömde sig på landsbygden i Massachusetts. Dessutom betraktade koloniala amerikaner vid den här tiden fortfarande sig själva som britter.

Den 18 april 1775 fick Joseph Warren, en läkare och medlem av Frihetssönerna, veta från en källa inom det brittiska överkommandot att Redcoat-trupper skulle marschera den natten mot Concord. Warren skickade två kurirer, silversmeden Paul Revere och garvaren William Dawes, för att varna invånarna om nyheten. De tog olika vägar för att undvika att en av dem skulle bli tillfångatagen. Revere korsade Charlesfloden med båt för att ta sig till Charlestown, där patrioter väntade på en signal om de brittiska truppernas förflyttning. Patrioterna hade fått instruktioner om att titta på tornet på Bostons Old North Church, som var synligt för dem eftersom det var den högsta punkten i staden. Om det hängde en lykta i tornet var britterna på väg landvägen. Om det fanns två, kom britterna till sjöss. Två lyktor sattes ut, och den hemliga signalen ihågkoms i den amerikanska poeten Henry Wadsworth Longfellows dikt ”Paul Revere’s Ride”, där han skrev:

”En, om det är till lands, och två, om det är till sjöss;
och jag på den motsatta stranden kommer att vara,
klar att rida och sprida larmet
genom varje by och gård i Middlesex,
för att lantbefolkningen ska stå upp och beväpna.”

Medans Revere utförde sitt uppdrag i Charlestown lämnade Dawes Boston och reste längs Boston Neck-halvön. De två möttes i Lexington, några mil öster om Concord, där de revolutionära ledarna Samuel Adams och John Hancock tillfälligt hade gömt sig. Efter att ha övertalat de två att fly gav sig en trött Revere och Dawes iväg igen. På vägen mötte de en tredje ryttare, Samuel Prescott, som ensam klarade sig hela vägen till Concord. Revere tillfångatogs av en brittisk patrull, medan Dawes kastades av sin häst och tvingades fortsätta tillbaka till Lexington till fots.

Slagsmål bryter ut i Lexington och Concord

I gryningen den 19 april anlände cirka 700 brittiska trupper till Lexington och stötte på 77 milismän som samlats på stadens grönområde. En brittisk major skrek: ”Kasta ner era vapen! Ni skurkar, ni rebeller.” De kraftigt underlägsna milismännen hade just fått order av sin befälhavare att skingra sig när ett skott ljöd. Än i dag vet ingen vilken sida som sköt först. Flera brittiska salvor avlossades därefter innan ordningen kunde återställas. När röken lättade låg åtta milismän döda och nio sårade, medan endast en rödrockare skadades.

Britterna fortsatte sedan in i Concord för att leta efter vapen, utan att inse att de allra flesta redan hade flyttats. De bestämde sig för att bränna det lilla de hittade, och elden blev något okontrollerbar. Hundratals milismän som ockuperade den höga marken utanför Concord trodde felaktigt att hela staden skulle brännas. Milismännen skyndade sig till Concords norra bro, som försvarades av en kontingent brittiska soldater. Britterna sköt först men drog sig tillbaka när kolonisterna besvarade salvan. Detta var det ”skott som hördes runt om i världen” som senare förevigades av poeten Ralph Waldo Emerson. (Emerson var inte den enda konstnären som fick för sig att skildra slaget; målaren Amos Doolittle, känd som ”The Revere of Connecticut”, skapade fyra berömda gravyrer av slaget vid Lexington och Concord.)

Efter att ha sökt igenom Concord i cirka fyra timmar förberedde sig britterna på att återvända till Boston, som låg 18 mil bort. Vid den tiden hade nästan 2 000 milismän – kända som minutemen på grund av sin förmåga att vara redo på ett ögonblick – kommit ner till området, och fler anlände hela tiden. Till en början följde milismännen helt enkelt den brittiska kolonnen. Striderna började dock snart därefter igen och milismännen sköt mot britterna bakom träd, stenmurar, hus och skjul. Inom kort övergav de brittiska trupperna vapen, kläder och utrustning för att kunna retirera snabbare.

När den brittiska kolonnen nådde Lexington stötte den på en hel brigad av färska rödrockare som hade svarat på en uppmaning om förstärkning. Men det hindrade inte kolonisterna från att återuppta sin attack hela vägen genom Menotomy (numera Arlington) och Cambridge. Britterna å sin sida försökte hålla kolonisterna i schack med flankerande grupper och kanoneld. På kvällen hade en kontingent nyanlända minutemen från Salem och Marblehead, Massachusetts, enligt uppgift en chans att skära av rödrockarna och kanske göra slut på dem. Istället beordrade deras befälhavare dem att inte attackera, och britterna kunde nå säkerheten i Charlestown Neck, där de hade stöd från flottan.

Effekter av Lexington och Concord

Kolonisterna visade inte stor skicklighet i skjutning den dagen. Så många som 3 500 milismän som ständigt sköt i 18 mils avstånd dödade eller sårade endast omkring 250 rödrockare, jämfört med omkring 90 dödade och sårade på deras sida. Trots detta visade de relativt låga förlusterna i slaget vid Lexington och Concord att de kunde stå upp mot en av världens mäktigaste arméer. Nyheten om slaget spreds snabbt och nådde London den 28 maj. Några månader senare besegrade britterna knappt amerikanerna i slaget vid Bunker Hill den 17 juni 1775, och det låga antalet förluster visade återigen patrioternas styrka. Sommaren därpå hade ett fullskaligt självständighetskrig brutit ut och banat väg för skapandet av Amerikas förenta stater.