Den verkställande makten är en av tre primära delar av den amerikanska regeringen – tillsammans med den lagstiftande och den dömande makten – och ansvarar för att genomföra och verkställa landets lagar. USA:s president är chef för den verkställande makten, som också omfattar vicepresidenten och resten av presidentens kabinett, 15 verkställande departement och ett stort antal federala organ, styrelser, kommissioner och kommittéer.
Regeringens grenar
Vid konstitutionskonventet 1787 arbetade författarna till USA:s författning med att bygga upp grunderna för en stark federal regering. Men de ville också bevara enskilda medborgares frihet och se till att regeringen inte missbrukade sin makt.
För det ändamålet fastställer de tre första artiklarna i konstitutionen maktfördelningen och tre regeringsgrenar: den lagstiftande, den verkställande och den dömande.
I artikel II, avsnitt 1 i konstitutionen står det: ”Den verkställande makten skall tillfalla en president för Amerikas förenta stater”. Presidenten leder inte bara den verkställande makten i den federala regeringen, utan är också statschef och överbefälhavare för de väpnade styrkorna.
Det moderna presidentämbetet skiljer sig mycket från vad författarna avsåg; till en början debatterade de det kloka i att ha en enda president överhuvudtaget, och delegerade många av den verkställande maktens befogenheter till kongressen.
Men visionen om en stark nationell ledare som Alexander Hamilton och hans medfederalister förespråkade segrade så småningom över motståndare som Thomas Jefferson och James Madison, som förespråkade en relativt svag och begränsad verkställande gren.
Vad gör den verkställande grenen?
Vicepresidenten stöder och ger råd till presidenten och är redo att ta över ordförandeskapet om presidenten inte kan tjänstgöra. Vicepresidenten är också ordförande i den amerikanska senaten och kan avge en avgörande röst i senaten.
I början röstade elektorerna inte separat på president och vicepresident, utan avgav en enda röst; den kandidat som kom på andra plats blev vicepresident. Men 1804, efter två mycket omstridda nationella val, ändrades röstningsförfarandet genom det 12:e tillägget till det nuvarande systemet.
Den federala regeringen har 15 verkställande avdelningar (inklusive försvar, stat, justitiedepartement, arbetsmarknad, utbildning, hälso- och sjukvård och så vidare). Var och en av dessa avdelningar leds av en medlem av presidentens kabinett, som fungerar som rådgivare till presidenten.
Cheferna för ett stort antal verkställande organ (Central Intelligence Agency, Environmental Protection Agency etc.) är formellt sett inte medlemmar av kabinettet, men de omfattas av presidentens befogenheter. Till den verkställande makten hör också mer än 50 oberoende federala kommissioner, däribland Federal Reserve Board, Securities and Exchange Commission och många andra.
En annan integrerad del av den verkställande makten är Executive Office of the President (EOP), som inrättades 1939 av president Franklin D. Roosevelt. EOP leds av Vita husets stabschef och omfattar Office of Management and Budget, Council of Economic Advisers, National Security Council samt White House Communications and Press Secretary.
Vem ansvarar för den verkställande makten?
I artikel II i konstitutionen anges att en president – som ansvarar för den verkställande makten – ska väljas för en mandatperiod på fyra år. Enligt dess villkor är endast USA:s födda medborgare som är minst 35 år gamla och som har bott i USA i minst 14 år berättigade till landets högsta verkställande ämbete.
Bara en president i USA:s historia – Franklin D. Roosevelt – har suttit i mer än två mandatperioder. År 1951, sex år efter FDR:s död under hans fjärde mandatperiod, ratificerade kongressen det 22:a tillägget som begränsade presidenter till två mandatperioder. Denna begränsning fungerar som en ytterligare kontroll av en enskild persons makt över landets regering.
Vicepresidenten väljs också till en fyraårig mandatperiod, men vicepresidenter kan sitta ett obegränsat antal mandatperioder, även under olika presidenter. Presidenten nominerar kabinettsmedlemmar, som sedan måste godkännas av minst 51 röster i senaten.
Presidentens och verkställande maktens befogenheter
En av presidentens viktigaste ansvarsområden är att underteckna lagar som antagits av kongressens båda kamrar (den lagstiftande makten) och omvandla dem till lag.
Presidenten kan också lägga in sitt veto mot ett lagförslag som antagits av kongressen, även om kongressen ändå kan omvandla lagförslaget till lag genom att åsidosätta presidentens veto med två tredjedelars röster i båda kamrarna. Både presidentens veto och kongressens möjlighet att åsidosätta vetot är exempel på det system för kontroll och balans som upprättats genom konstitutionen.
Den verkställande makten ansvarar också för att bedriva diplomati med andra nationer. Presidenten utser ambassadörer och andra diplomater och kan förhandla om och underteckna fördrag, som sedan måste ratificeras av två tredjedelar av senaten. Presidenten utser också federala domare, inklusive domare i Högsta domstolen, och har befogenhet att benåda personer som dömts för federala brott, utom vid åtal.
Exekutiva order
Förutom att underteckna lagförslag som antagits av kongressen till lag kan presidenten också utfärda exekutiva order, som styr hur existerande lagar ska tolkas och verkställas. I en exekutivorder måste presidenten ange om ordern grundar sig på den amerikanska konstitutionen eller en lag.
Exekutiva order registreras i Federal Register och betraktas som bindande, men de är föremål för rättslig prövning och de federala domstolarna kan fälla dem. Detta är ytterligare ett sätt för systemet med kontroll och balans att fungera.
Nästan alla presidenter ända sedan George Washington har använt sig av exekutiva order. (Den enda presidenten som inte undertecknade en sådan var William Henry Harrison, som dog efter bara en månad i ämbetet). Delvis på grund av sin långa tid i det ovala rummet innehar Franklin D. Roosevelt rekordet för flest exekutiva order, med 3 721.
Några av de mest anmärkningsvärda exekutiva order som utfärdats genom åren är Abraham Lincolns upphävande av habeas corpus under inbördeskriget (1861) och hans emancipationsproklamation (1863), FDR:s New Deal, som skapade Civil Works Administration och andra federala program (1933), men som följdes av hans internering av japanskt-amerikanska medborgare under andra världskriget (1942), och Dwight D. Eisenhower skickade federala trupper för att integrera skolor i Little Rock, Arkansas (1957).