Den 19 november 1863 höll president Abraham Lincoln ett tal, som senare blev känt som Gettysburgtalet, vid den officiella invigningsceremonin för den nationella kyrkogården i Gettysburg i Pennsylvania, där ett av inbördeskrigets blodigaste och mest avgörande slag ägde rum. Även om han inte var den främsta talaren den dagen skulle Lincolns korta tal bli ihågkommet som ett av de viktigaste talen i amerikansk historia. I det åberopade han principerna om mänsklig jämlikhet i självständighetsförklaringen och kopplade samman inbördeskrigets uppoffringar med en önskan om ”en ny födelse av frihet” samt det viktiga bevarandet av den union som skapades 1776 och dess ideal om självstyre.
Begravning av de döda i Gettysburg
Från den 1 juli till den 3 juli 1863 drabbade de invaderande styrkorna från general Robert E. Lees konfedererade armé samman med Potomac-armén (under dess nyutnämnde ledare, general George G. Meade) i Gettysburg, cirka 35 mil sydväst om Harrisburg i Pennsylvania. Förlusterna var höga på båda sidor: Av cirka 170 000 soldater från unionen och konfederationen hade 23 000 unionssoldater stupat (mer än en fjärdedel av arméns effektiva styrkor) och 28 000 konfederater dödats, skadats eller saknats (mer än en tredjedel av Lees armé) i slaget vid Gettysburg. Efter tre dagars strider retirerade Lee mot Virginia natten till den 4 juli. Det var ett förkrossande nederlag för konfederationen, och en månad senare skulle den store generalen erbjuda konfederationens president Jefferson Davis sin avskedsansökan; Davis vägrade att acceptera den.
Som efter tidigare slag begravdes snabbt tusentals unionssoldater som dödades vid Gettysburg, många i dåligt markerade gravar. Under de följande månaderna ledde dock den lokala advokaten David Wills ansträngningarna för att skapa en nationell kyrkogård vid Gettysburg. Wills och Gettysburg Cemetery Commission hade ursprungligen bestämt den 23 oktober som datum för invigningen av kyrkogården, men sköt upp den till mitten av november efter att deras val av talare, Edward Everett, sagt att han behövde mer tid för att förbereda sig. Everett, tidigare rektor vid Harvard College, tidigare amerikansk senator och tidigare utrikesminister, var vid den tiden en av landets främsta talare. Den 2 november, bara några veckor före evenemanget, skickade Wills en inbjudan till president Lincoln och bad honom ”formellt avskilja dessa marker för deras heliga användning genom några lämpliga kommentarer.”
Gettysburg-tal: Lincoln’s Preparation
Tyvärr var Lincoln ytterst frustrerad på Meade och Potomac-armén för att de misslyckades med att förfölja Lees styrkor i deras reträtt, men han var försiktigt optimistisk när året 1863 närmade sig sitt slut. Han ansåg också att det var betydelsefullt att unionens segrar vid Gettysburg och vid Vicksburg, under general Ulysses S. Grant, båda hade inträffat samma dag: Den 4 juli, årsdagen av undertecknandet av självständighetsförklaringen.
När han fick inbjudan att hålla anföranden i Gettysburg såg Lincoln en möjlighet att göra ett brett uttalande till det amerikanska folket om krigets enorma betydelse, och han förberedde sig noggrant. Även om en långvarig populär legend säger att han skrev talet på tåget när han reste till Pennsylvania, skrev han troligen ungefär hälften av det innan han lämnade Vita huset den 18 november, och avslutade skrivandet och reviderade det på kvällen, efter att ha talat med utrikesminister William H. Seward, som hade följt med honom till Gettysburg.
Det historiska Gettysburgtalet
På morgonen den 19 november höll Everett sitt två timmar långa tal (ur minnet) om slaget vid Gettysburg och dess betydelse, och orkestern spelade en hymn komponerad för tillfället av B.B. French. Lincoln steg sedan upp på podiet och talade till publiken på cirka 15 000 personer. Han talade i mindre än två minuter och hela talet var mindre än 275 ord långt. Lincoln började med att åberopa bilden av de grundande fäderna och den nya nationen och uttryckte vältaligt sin övertygelse om att inbördeskriget var det ultimata testet på om den union som skapades 1776 skulle överleva eller om den skulle ”förgås från jorden”. De döda i Gettysburg hade lagt ner sina liv för denna ädla sak, sade han, och det var upp till de levande att ta itu med den ”stora uppgift” som låg framför dem: att se till att ”folkets regering, av folket, för folket, inte ska förgås från jorden”.
De viktigaste ämnena och till och med en del av språket i Gettysburgtalet var inte nya; Lincoln själv hade i sitt budskap till kongressen i juli 1861 hänvisat till Förenta staterna som ”en demokrati – en regering av folket, av samma folk”. Den radikala aspekten av talet började dock med Lincolns påstående att självständighetsförklaringen – och inte konstitutionen – var det sanna uttrycket för de grundande fädernas intentioner för sin nya nation. Vid den tiden hade många vita slavägare förklarat sig vara ”sanna” amerikaner och pekat på det faktum att konstitutionen inte förbjöd slaveri; enligt Lincoln var den nation som bildades 1776 ”dedikerad till påståendet att alla människor är skapade lika”. I en tolkning som var radikal vid den tiden – men som nu tas för given – omdefinierade Lincolns historiska tal inbördeskriget som en kamp inte bara för unionen utan också för principen om människors jämlikhet.
Text till Gettysburgtalet
Den fullständiga texten till Abraham Lincolns Gettysburgtal är följande:
”För fyrahundrasju år sedan förde våra fäder fram på denna kontinent en ny nation, som var skapad i frihet och som var hängiven propositionen att alla människor är skapade lika.”
”Nu är vi engagerade i ett stort inbördeskrig, där vi prövar om den nationen, eller någon annan nation som är så skapad och så hängiven, kan bestå länge. Vi möts på ett stort slagfält i detta krig. Vi har kommit för att inviga en del av det fältet, som en sista viloplats för dem som här gav sina liv för att den nationen skulle kunna leva. Det är helt och hållet passande och lämpligt att vi gör detta.
”Men i en större mening kan vi inte inviga – vi kan inte inviga – vi kan inte helga – denna mark. De modiga män, levande och döda, som kämpade här, har invigt den, långt över vår stackars makt att lägga till eller avlägsna något. Världen kommer inte att lägga märke till eller länge minnas vad vi säger här, men den kan aldrig glömma vad de gjorde här. Det är snarare upp till oss levande att ägna oss åt det oavslutade arbete som de som kämpade här hittills så ädelt har drivit fram. Det är snarare för oss att här ägna oss åt den stora uppgift som ligger kvar framför oss – att vi från dessa hedervärda döda hämtar ökad hängivenhet till den sak för vilken de gav det sista fulla måttet av hängivenhet – att vi här är fast beslutna att dessa döda inte ska ha dött förgäves – att denna nation, under Gud, ska få en ny födelse av frihet – och att folkets regering, av folket, för folket, inte ska försvinna från jorden.”
Gettysburg-tal: Offentliga reaktioner & Arvet
Dagen efter invigningsceremonin tryckte tidningar över hela landet Lincolns tal tillsammans med Everetts tal. Åsikterna var i allmänhet delade längs politiska linjer, där republikanska journalister hyllade talet som ett innerligt, klassiskt stycke oratoriskt tal och demokratiska journalister hånade det som olämpligt och olämpligt för det betydelsefulla tillfället.
Under de kommande åren skulle Gettysburgtalet bestå som det kanske mest citerade, mest ihågkomna stycke oratoriska talet i USA:s historia. Efter Lincolns mord i april 1865 skrev senator Charles Sumner från Massachusetts följande om talet: ”Det talet, som yttrades på Gettysburgfältet … och som nu helgas av författarens martyrskap, är en monumental handling. I sin naturens blygsamhet sade han ’världen kommer knappast att notera eller länge minnas vad vi säger här; men den kan aldrig glömma vad de gjorde här’. Han hade fel. Världen noterade genast vad han sa och kommer aldrig att sluta minnas det.”