I följande tabell visas olika stavningar av ljud och deras IPA-transkription. I allmänt bruk är det inte nödvändigtvis så att varje författare gör en ortografisk åtskillnad mellan ljuden eller fonemen. Det kan till exempel hända att en författare endast skiljer vissa vokaler åt efter längd, och de ortografiska anordningarna kan blandas och matchas. När tabellen listar ett långt eller kort fonem /(ː)/, representerar ett specifikt kort // eller långt /ː/ fonem ytterligare stavningar som inte omfattas av reglerna för längdmarkering. På samma sätt listar en fonetisk post endast stavningar som inte används av motsvarande fonem(er). N/A används när ingen specifik stavning används, t.ex. när alla stavningar av långa vokaler hittas med hjälp av reglerna för att härleda stavningar av långa vokaler från den korta vokalen, eller när ingen generell stavning används, t.ex.t.ex. när korta och långa vokaler alltid stavas olika.

Legend:

• U: Obetonad
• E: Huvudsakligen östlig
• (ː): Lång eller kort. Se kolumnerna /Vː/ och /Cː/ för längd- och geminationsmarkering.
• ?:

De låga/låg-midda vokalerna kan markeras på olika sätt:

• /æ/ = /ɛ/
• /ɒ/ = /ɔ/
• /ɑ/ = /a/

Dialektspecifika ljud:

• /ɒː/: Isländska; a, aa, á, o, ó, ǫ́; Normaliserad: á
• /ə/: Danska; e, æ

När dialektala sammanslagningar såsom OEN monoftongering ägde rum, ändrades ofta den regionala stavningen för att återspegla detta. Ibland användes båda fonemens stavningar, men förväxlades.

Den epentetiska vokalen hade olika regionala stavningar. I östnordiskan stavades den vanligen som ⟨e⟩ eller ⟨a⟩, medan den i västnordiskan ofta stavades ⟨u⟩, nästan alltid så på Island.

Stavning i handskrifterRedigera

De ursprungliga isländska handskrifterna, som är den viktigaste källan till kunskap om nordisk mytologi, använde sig inte av ett enhetligt stavningssystem. Under vikingatiden talades många dialekter av fornnordiska. Även om de verkar ha varit ömsesidigt förståeliga resulterade de små variationerna i olika stavningar. Ett och samma namn kunde alltså stavas på flera olika sätt även i originalmanuskripten. Det fanns bokstäver som var unika för språket, t.ex. en modifierad version av bokstaven Wynn kallad Vend som kortvarigt användes för ljuden /u/, /v/ och /w/. Framför allt var vokallängden endast sporadiskt markerad i många manuskript, och olika omlauterade vokaler skiljdes ofta inte från varandra. En annan komplikation är att flera förkortningsformer för vanliga ord, stavelser och grammatiska ändelser utvecklades. Ett exempel är användningen av runan som heter maðr (man) för ordet maðr. Ett annat är användningen av en särskild glyf för de olika r-ändelser som är så vanliga i fornnordiskan. Dessa skriftliga förkortningar kategoriseras enligt följande:

• Suspension, trunkering eller förkortning: Vissa bokstäver i ordet utelämnas, och förkortningen anges med ett överstruket streck (särskilt om man släpper en nasal), punkt(er) bredvid bokstaven eller ibland ett kolon. Exempel: Ꝥ för þat (etc.), ū för um, hō för hón, þan̅ för þann; .kgr. för konungr, .s. för sonr.
• Kontraktion: Förkortning: Första och sista bokstaven skrivs, och förkortningen anges med en punkt eller ett streck i överskrift.
• Särskilda tecken eller brevigrafier: Symboler som ersätter ord eller stavelser. Exempel: Exempel: Tironisk et (⁊) för ok, ᛘ för maðr, syllabisk et (Ꝫꝫ) i mꝫ (með) för /eð/.
• Superskriptbokstäver: Regelbundna bokstäver som ingår i ordet eller bokstäver som är särskilt avsedda för förkortning. Ofta med stavningsinnehåll. Exempel: sᵏ (sik), en sicksackformad symbol främst för er och ir i u͛a (vera).

Dessa förkortningskonventioner och en majoritet av tecknen är nedärvda från det latinska språket självt, och var vanliga i det latinska alfabetet i andra språk. Andra tecken eller konventioner är dock specifikt norrländska, till exempel er zig-zag.

Normaliserad stavningRedigera

”Normaliserad stavning” kan användas för att hänvisa till normalisering i allmänhet eller standardnormalisering i synnerhet. Med normaliserad stavning ändras manuskriptets stavning för att hålla sig till att vara mer strikt och regelbunden. Dessa omstavningar är utformade för att vara fonemiskt exakta snarare än representativa för handskrifterna. Graden av normalisering kan variera, men i allmänhet reduceras texten i slutändan till en begränsad avvikelse från ett reglerat system, kanske på bekostnad av någon dialektal karaktär.

Av olika anledningar kom 1800-talets forskare fram till en standardiserad normalisering av fornnordiskan som fortfarande används. Den är främst baserad på den så kallade första grammatiska traktaten. Vokallängden är markerad och omlauterade vokaler representeras entydigt. I den standardiserade stavningen används några tecken som inte finns i de vanligaste elektroniska teckenuppsättningarna. Ersättningar används ofta, särskilt i elektroniska format. Det mest betydelsefulla är användningen av ö i stället för ǫ.

.