En ”självbehåll” är i praktiken samma sak som en självrisk i ett avtal som utlöses av en försäkringsgivares skyldighet att försvara sig. Detta har en domstol i Ontario beslutat i ett fall som gällde ett avtal mellan en hissentreprenör och fastighetsägaren/fastighetsförvaltaren.
”Även om SIR tekniskt sett inte är en självrisk, är de uppenbarligen likartade och funktionellt besläktade”, skrev James Diamond, domare vid Ontario Superior Court, i målet Henry mot Thyssenkrupp Elevator (Canada) Limited.
”Både en SIR och en självrisk har många gemensamma drag, och eventuella skillnader mellan dem undergräver inte syftet med klausul 1.7.5 i avtalet, eftersom den klausulen är ganska expansiv. Appellationsdomstolen i Ontario har vid flera tillfällen behandlat självrisker och självrisker som i praktiken en och samma sak. Jag ser ingen anledning att avvika från det förhållningssättet.”
I Henry skadades en målsägande när han klev av hissen i ett bostadshus i Toronto. Klaganden hävdade att skadorna uppstod på grund av bristande utjämning mellan hissgolvet och bottenvåningen, vilket orsakade fallet. Domstolen i Henry uttalade sig inte om värdet av påståendena, av vilka inget har bevisats i domstol.
Den klagande stämde fastighetsägaren, Sunder & Company, och fastighetsförvaltaren, Greenwin Inc. Den svarande ägaren och fastighetsförvaltaren framställde ett genkäromål mot Thyssenkrupp Elevator och hävdade att hissentreprenören var skyldig att försvara dem i målet, på grundval av avtalet mellan dem.
I avtalet mellan fastighetsägaren/förvaltaren och Thyssenkrupp stod det att hissentreprenören skulle teckna och bibehålla en heltäckande eller kommersiell allmän ansvarsförsäkring till ett minimibelopp av 5 miljoner US-dollar för att svara på alla täckta incidenter, inklusive personskador.
I klausul 1.7.5 i avtalet står det: ”Eventuella och alla självrisker i entreprenörens försäkringar ska enbart bäras av entreprenören och ska inte återvinnas eller försöka återvinnas från ägaren (Sunder).”
Bifogat till försäkringen fanns ett tillägg om självrisker (Self-Insured Retention Endorsement) som innehöll en självrisk (Self Insured Retention (”SIR”) på 250 000 US-dollar. ”Med andra ord skulle alla försäkrade anta att de själva skulle täcka det behållna beloppet på 250 000 US-dollar, och att inget av försäkringsskyddet enligt policyn ”började gälla” förrän hela beloppet på 250 000 US-dollar hade uttömts och betalats av de försäkrade”, skrev Diamond.
”En självförsäkrad behållning är ett belopp som en försäkrad behåller och täcker innan försäkringsskyddet börjar gälla”, konstaterade Diamond. ”Det är en form av självrisk, eller åtminstone liknar det en självrisk, som gör det möjligt för försäkringsgivaren att inte försvara ett anspråk om inte den försäkrade har för avsikt att åberopa försäkringen.”
Diamond fann till förmån för Sunder att Thyssenkrupp hade en skyldighet att försvara Sunder, på grundval av ordalydelsen i entreprenörsavtalet. Eftersom domstolen fann att det fanns en skyldighet att försvara, utlöste detta Thyssenkrupps avtalsenliga avtal enligt klausul 1.7.5 om att stå för kostnaderna för alla självrisker, inklusive, i det här fallet, det självförsäkrade självbehållet på 250 000 dollar.