Kommissionen har till uppgift att utarbeta lagstiftning och utarbeta EU:s budget. Den skickar dessa förslag till parlamentet och ministerrådet och förhandlar med dem tills den får godkännande från båda institutionerna.

Kommissionen ansvarar också för att se till att EU:s lagar genomförs och att budgeten fördelas på rätt sätt, antingen genom tillsyn av medlemsstaterna eller genom något av EU:s dussintals byråer.

Andra arbetsuppgifter är bland annat att företräda EU i internationella organisationer, främja blockets utrikespolitik och leda handelsförhandlingar. Kommissionen hjälper också till att se till att EU-fördragen efterlevs genom att ta upp rättsliga tvister med EG-domstolen.

Vad omfattar EU-lagstiftningen?

Medlemsländerna gav EU olika nivåer av befogenheter på olika områden, så kallade behörigheter:

• Exklusiva behörigheter är områden där endast EU, och inte de nationella regeringarna, kan stifta lagar. Dessa omfattar många av EU:s kärnverksamheter, bland annat tullunionen, konkurrensregler för företag, handelsavtal och, för euroländerna, penningpolitik.
• Delade behörigheter är områden där de nationella regeringarna kan lagstifta, men bara om EU inte redan har relaterade lagar. Detta gäller den inre marknaden, som ger fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Det gäller också jordbruk, utgifter för regional utveckling, transporter, energi, miljö- och konsumentskydd, folkhälsa samt forskning och teknik.
• Stödjande befogenheter är områden där EU endast kan stödja verksamhet som redan bedrivs av medlemsstaterna. De omfattar kultur, utbildning, idrott och många sociala frågor.

Hur bedriver EU sin utrikespolitik?

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), som EU:s utrikespolitik kallas, handlar i första hand om diplomati, säkerhet och försvarssamarbete.

Den höga nivåns inriktning bestäms av blockets nationella regeringar genom Europeiska rådet och ministerrådet. Men GUSP-beslut måste vara enhälliga, och medlemsstaterna förblir fria att utforma sin egen utrikespolitik. Detta har lett till kritik om att EU:s förmåga att föra fram en gemensam ståndpunkt ofta undergrävs av splittring mellan medlemsstaterna.

Det är Europeiska kommissionen som ansvarar för genomförandet av GUSP, som utförs av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, en befattning som informellt kallas EU:s utrikesminister. Denna position skapades genom Lissabonfördraget för att stärka och centralisera EU:s diplomati.

Fördraget skapade också en diplomatisk tjänst inom EU, Europeiska utrikestjänsten. Den förvaltas av kommissionen, har personal från alla EU:s institutioner och är verksam i mer än 140 länder.

EU:s enighet i utrikespolitiken har upprepade gånger satts på prov under de senaste åren. Blocket spelade en ledande roll i förhandlingarna om internationella avtal, bland annat klimatavtalet från Paris och kärnenergiavtalet med Iran, som båda slutfördes 2015. År 2016 nådde det en överenskommelse med Turkiet om att begränsa flyktingmottagningen, men migrationspolitiken har splittrat medlemmarna djupt och bidragit till att skapa förutsättningar för Brexit, Storbritanniens omröstning om att lämna unionen. I stora konfliktområden, som Libyen, Syrien och Ukraina, har blocket haft svårt att definiera en gemensam politik. Det har upprätthållit sanktionerna mot Ryssland sedan annekteringen av Krim 2014, men EU:s medlemmar är oense om hur nära samarbetet med Moskva ska vara när det gäller energi och andra områden.

Under tiden har Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel haft olika åsikter om EU-institutionernas roll och expansion. Det har också uppstått meningsskiljaktigheter om investeringar i kritisk infrastruktur av företag som Huawei och andra kinesiska företag, och blockets svar på den snabba spridningen av ett nytt coronavirus har testat den europeiska enigheten.

Hur hanteras handelsförhandlingar?

EU:s utrikesministerium skiljer sig från EU:s gemensamma handelspolitik, som genomför handelspolitiken via EU:s handelskommissionär. De nationella regeringarna har kommit överens om att överföra all sin beslutsmakt på detta område, till skillnad från andra utrikespolitiska frågor, till EU.

EU behöver en enhetlig handelspolitik på grund av sin tullunion, som fastställer en enda yttre tullsats för hela blocket, och sin inre marknad, som behandlar alla varor och tjänster som förs in i EU på samma sätt. Därför agerar EU som ett enda organ i handelsförhandlingar och i Världshandelsorganisationen.

För att slutföra ett handelsavtal krävs de flesta av EU:s institutioner.

• För det första måste de nationella regeringarna, genom Europeiska rådet och ministerrådet, gå med på att ge Europeiska kommissionen mandat att förhandla med en viss partner.
• EU:s handelskommissionär tar sedan ledningen och förhandlar fram ett avtal.
• För att ett avtal ska kunna undertecknas måste det godkännas av Europaparlamentet och ministerrådet, i likhet med all annan lagstiftning.

För att ett handelsavtal ska bli särskilt omfattande kan det slutligen också krävas ett individuellt godkännande av varje EU-medlemsstat. Det övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan EU och Kanada (CETA) är ett sådant exempel. CETA undertecknades 2016 och har ännu inte fått full effekt eftersom den italienska regeringen hittills har vägrat att godkänna det. EU var också mitt uppe i förhandlingar om en omfattande handelspakt med USA, det så kallade transatlantiska handels- och investeringspartnerskapet (TTIP), men avtalet lades på is under USA:s president Donald J. Trump, som har kallat EU för en ”fiende” när det gäller handel.

Insisterar EU:s militär?

EU-länderna samarbetar om militära uppdrag, men de genomförs frivilligt och från fall till fall av de nationella militärerna. Det finns ingen stående EU-armé som är oberoende av medlemsländernas arméer.

EU:s säkerhetsinsatser sker inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP), som också drivs av Europeiska kommissionen och leds av EU:s utrikesminister. GSFP omfattar både militärt och civilt arbete, allt från polisutbildningsprogram till fredsbevarande, piratbekämpning och räddningsuppdrag. EU:s nuvarande större militära uppdrag är alla i Afrika, bland annat i Mali, Niger, Sydsudan och på Afrikas horn.

Tillbaka till EU:s militära operationer har dock väckts frågan om hur de förhåller sig till militäralliansen Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato), vars medlemskap delvis överlappar med EU:s. I Lissabonfördraget erkänns Nato som Europas främsta medel för kollektivt försvar och det anges att EU ska spela en stödjande roll. I praktiken har många, inklusive amerikanska beslutsfattare, oroat sig för att arrangemanget innebär dubbelarbete och komplicerar det europeiska försvaret.

Hur stor är EU:s budget?

EU:s budget uppgick till lite mer än 150 miljarder dollar 2017, det senaste år för vilket Europeiska kommissionen släppte sin fullständiga redovisning.

• Den största delen av detta, cirka 40 procent, går till jordbruksprogram. De största utgifterna går till direktstöd till jordbrukare och utveckling av fiske, skog och landsbygdssamhällen.
• Den näst största delen, cirka 25 procent, går till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning för att hjälpa EU:s mindre utvecklade länder att komma ikapp. Utgifterna omfattar investeringar och tekniskt stöd till småföretag, infrastrukturutveckling, sysselsättningsprogram och koldioxidsnål energi.
• Relaterade utgifter för konkurrenskraft, cirka 15 procent, går till EU-omfattande initiativ inom forskning och utveckling, energi, transport och telekom.
• Global Europe täcker EU:s utrikespolitiska insatser, medan säkerhet och medborgarskap till stor del fokuserar på program för migration och brottsbekämpning.

EU-budgeten, som omförhandlas årligen av Europeiska kommissionen, parlamentet och ministerrådet, måste passa in i tidigare överenskomna budgetramar som fastställer ett tak för de totala utgifterna, i allmänhet över en sjuårig tidsperiod. Det nuvarande ramverket omfattar 2014-2020.

EU-budgeten måste vara i balans, eftersom blocket inte har befogenhet att spendera mer än det tar in. Nästan alla inkomster kommer från medlemsstaterna, som bidrar med varierande belopp beroende på deras ekonomiska styrka. Många mindre utvecklade stater är nettomottagare och får mer i EU-stöd än de betalar.

Under 2017 var Polen den största nettomottagaren, med nästan 10 miljarder dollar mer än vad landet betalade, följt av Grekland och Rumänien, med nästan 4 miljarder dollar var.

Hur är det med EU:s andra organisationer?

Förutom EU:s sju officiella institutioner har blocket dussintals andra organ – byråer, kommittéer, kontor, stiftelser, skolor och banker. De bedriver i allmänhet forskning, utfärdar rekommendationer, utför administrativa uppgifter eller hjälper på annat sätt till att genomföra EU:s politik. Det finns också politiska och ekonomiska arrangemang som omfattar vissa men inte alla EU-länder.

Några viktiga exempel är:

• Schengenområdet omfattar länder som har kommit överens om att avskaffa alla gränskontroller mellan dem och stärka samarbetet mellan brottsbekämpande myndigheter. Det omfattar fyra länder utanför EU – Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz – medan fem EU-länder – Bulgarien, Kroatien, Cypern, Irland och Rumänien – inte deltar.
• Eurozonen är den grupp av nitton av de tjugosju EU-medlemmarna som använder euron som valuta. Deras penningpolitik är underställd Europeiska centralbanken, som ger ut och förvaltar euron. Danmark och Storbritannien fick permanenta undantag; resten av EU är juridiskt sett skyldiga att ansluta sig till euroområdet någon gång.

• Den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) är ett EU-organ som ger nödlån direkt till regeringar eller privata banker i svårigheter, på villkor att de genomför ekonomiska reformer, en roll som ECB har försökt att undvika. Den inrättades 2012 och är den permanenta inkarnationen av en rad tillfälliga räddningsfonder som skapades i kölvattnet av finanskrisen 2008. Den har återigen hamnat i centrum under koronaviruspandemin då beslutsfattare har lovat hundratals miljarder dollar i ytterligare utlåning genom ESM.

• Europeiska investeringsbanken (EIB), som grundades 1958, är EU:s officiella investeringsbank och ger ut billiga lån, aktieinvesteringar och annan finansiering till tusentals företag, statliga program och andra initiativ. Dess aktieägare är de tjugosju EU-medlemsstaterna. Den stora majoriteten av bankens investeringar är inriktade på projekt som främjar EU:s ekonomiska och sociala mål, inklusive finansiering av småföretag, energisystem, infrastruktur och program som främjar jämställdhet och miljömässig hållbarhet. Banken finansierar dock även projekt i andra regioner i världen.

• Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är ett avtal från 1994 som utvidgar EU:s inre marknad till tre länder utanför EU: Island, Liechtenstein och Norge. Dessa tre länder, plus Schweiz, utgör Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta), ett separat frihandelsområde.

För det sista antas flera andra organ som verkar i eller är baserade i Europa ofta felaktigt vara EU-institutioner.

• Europarådet är en internationell organisation med säte i Frankrike vars uppdrag är att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Bland dess 47 medlemmar finns många länder utanför EU, däribland Ryssland och Turkiet.
• Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som är en del av Europarådet, finns för att se till att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna efterlevs, ett internationellt avtal om medborgerliga och politiska rättigheter som trädde i kraft 1953.

• Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), som har sitt säte i London, grundades för att hjälpa länderna i det forna sovjetiska östblocket att gå över till kapitalistiska ekonomier. Banken har nu mer än sjuttio medlemmar och är verksam över hela världen, bland annat i Afrika och Asien.

• Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är ett internationellt organ vars medlemskap omfattar stora delar av Europa, Ryssland och andra postsovjetiska stater samt USA och Kanada. Organisationen bildades under det kalla kriget och dess uppdrag är att stärka samarbetet mellan öst och väst när det gäller vapenkontroll, konflikthantering, brottsbekämpning och andra säkerhetsfrågor.
• Interpol, ett nätverk av polismyndigheter från 194 länder, har sitt säte i Frankrike. Det växte fram ur ett tidigare samarbete för brottsbekämpning mellan främst europeiska länder, men har nu ett världsomspännande uppdrag.