av D.M. Murdock/Acharya S
Utdrag ur och anpassat från
Christ in Egypt: The Horus-Jesus Connection
”Osiris ankomst tillkännagavs av tre vise män: de tre stjärnorna Mintaka, Anilam och Alnitak i Orions bälte, som pekar direkt mot Osiris stjärna i öster, Sirius (Sothis), som betecknar hans födelse.”
Barbara Walker, The Woman’s Encyclopedia of Myths and Secrets (749)
”Så detta var förebudet om den årliga översvämningen av Nilen genom att hon uppträdde tillsammans med den stigande solen vid den tidpunkt då översvämningen skulle börja. Den ljusa stjärnan skulle därför naturligt bli, tillsammans med den sammanfogade stjärnbilden Orion, tecknet och symbolen för den nya vegetation som det då begynnande året ofelbart skulle föra med sig.”
Dr. John Gwyn Griffiths, The Origins of Osiris and His Cult (157)
Mycket har gjorts av evangelieberättelsen om ”stjärnan i öster” som följdes av ”vise män” från fjärran, och som påstods ha förebådat födelsen av världens nyfödda frälsare. Under århundradena har olika förment vetenskapliga teorier lagts fram om detta påstådda fenomen som visar sig vara helt värdelösa, eftersom detta tema visar sig vara ett gammalt mytiskt motiv. Detta faktum påvisas med hjälp av gamla primärkällor och åsikter från kvalificerade experter.
”I själva verket sägs många forntida gudar, kungar och hjältar ha fötts under en ”lysande stjärna” eller någon annan typ av himmelskt tecken.”
I själva verket sägs många forntida gudar, kungar och hjältar ha fötts under en ”lysande stjärna” eller någon annan typ av himmelskt tecken, vilket också indikerar deras storhet och roll som ”frälsare”. Trots protester om motsatsen är detta himmelska tema uppenbart astrologiskt och astrotheologiskt till sin natur, och det härstammar från århundraden till årtusenden före den gemensamma eran. I likhet med så många andra religiösa och mytologiska korrespondenser representerar den ”ljusa stjärnan” och de ”tre kungarna” motiv som länge föregick kristendomen och som återfinns inom den egyptiska religionen, och som symboliserar stjärnan Sirius samt stjärnorna i stjärnbilden Orion, tillsammans med deras förhållande till de egyptiska gudomarna Osiris, Isis och Horus.
I evangelieberättelsen signaleras Jesu födelse av en lysande stjärna och ett besök av vise män eller magiker, som de kallas i Nya testamentet, som representerar persiska astrologer som följer stjärnan. Trots stjärnans briljans och självklarhet var denna spårning uppenbarligen inte en enkel handling, eftersom dessa ”vise män” skildras som ändå ologiskt blir hopplöst vilse och måste be Kristi fiende kung Herodes om hjälp. (Mt 2:1-10) När det gäller denna perikope påpekar Dr. James Orr: ”Man kan… dra slutsatsen av Mt 2 10 att de vise männen på ett eller annat sätt för en tid hade förlorat stjärnan ur sikte. ”1 (Matteus 2:10): ”När de såg stjärnan gladde de sig mycket med stor glädje.”)
”Även om dessa magiker inte räknas i evangelierna räknas deras gåvor till tre, och genom århundradena har traditionen också fastställt dem till tre.”
Herodes visar de vise männen i rätt riktning, men även han blir uppenbarligen så förvirrad att han, i stället för att följa sina egna instruktioner för att hitta Jesus, måste slakta alla barn i byn, en avskyvärd handling som inte återfinns någonstans i de historiska rapporterna och som skulle vara ganska beklagansvärd för den allsmäktige Guden/Jesus att tillåta för att rädda sin egen hals. I vilket fall som helst, även om dessa magiker inte räknas i evangelierna, räknas deras gåvor som tre, och genom århundradena har traditionen också fastställt dem till tre. Därför är den välkända berättelsen att Jesu födelse åtföljdes av en ”stjärna i öster” och ”tre vise män”. Dessa tre vise män sades också vara ”kungar”, som i den populära julsången ”We Three Kings”. Vid en viss tidpunkt fick de tre kungarna namn, Caspar, Melchior och Balthasar, och mytbildningen fortsatte.
Tillfälligt nog råkar det finnas tre mycket iögonfallande stjärnor i ”bältet” i stjärnbilden Orion som också kallas ”de tre kungarna”. Dessutom, som den franska filosofen Simone Weil (1909-1943), som själv var kristen, påpekade: ”De kristna gav de tre stjärnorna i Orion namnet Magi”, vilket avslöjar esoterisk kunskap om kristen astrotheologi, oavsett när den först antogs. Dessutom är en av de ljusaste stjärnorna på himlen Sirius, som tillsammans med Orion var en favorit hos det egyptiska prästerskapet i tusentals år, skarpa observatörer av himlen som de var, och väl medvetna om astronomiska fenomen. Inte få människor har därför likställt denna ljusa stjärna och dessa vise män i den kristna traditionen med dessa vördade himlakroppar inom egyptisk och annan mytologi.
”Snarare än att representera en ”historisk” händelse kring födelsen av en judisk messias, kan stjärnan vid frälsarens ankomst hittas i Egyptens myter.”
I verkligheten kan man snarare än att representera en ”historisk” händelse kring födelsen av en övermänsklig judisk messias och gudomlig Guds Son hitta stjärnans framträdande vid frälsarens ankomst i Egyptens myter, särskilt när det gäller Osiris, Isis och Horus.
En Siriusstjärna
Osiris’ ankomst – Egyptens frälsare – förknippades med ”stjärnan i öster” eftersom egyptierna insåg att Sirius uppgång med solen, eller ”heliakalt”, inträffade kring sommarsolståndet, tiden för Nilens översvämning. L ife längs Nilen var i hög grad beroende av den översvämning som var förknippad med Sirius heliakala uppgång, en översvämning som göts som Osiris, som sades ”födas” vid den tiden.
Detta viktiga samband mellan Sirius – ”Sothis” i grekiskan och ”Sepdet” eller ”Sopdet” i egyptiskan – och den livgivande översvämningen av Nilen började alltså för cirka 5 000 till 6 000 år sedan. ”Stjärnan i öster” förebådade alltså den egyptiska Messias födelse tusentals år före den kristna eran. Denna årliga födelse av Osiris var också en uppståndelse, eftersom gudinnan Sopdet ”väckte honom från de döda.”
När det gäller Sirius/Sothis roll i den egyptiska mytologin, konstaterar Dr. James P. Allen i The Ancient Egyptian Pyramid Texts följande:
”Sothis (spdt ’Sharp’). Morgonstjärnan Sirius som av egyptierna sågs som en gudinna. I Egypten försvinner stjärnan under horisonten en gång om året under en period av cirka sjuttio dagar; dess återkomst vid midsommar markerade början på den årliga översvämningen och det egyptiska året. Stjärnans uppgång sågs också som ett förebud om soluppgången och förknippades därför med Horus i hans solaspekt, ibland specificerad som Horus i Sothis (hrw jmj spdt), Sothic Horus (hrw spdtj) eller Sharp Horus (hrw spd).”
Så, någon gång runt mitten av april kunde Sirius inte längre ses vid horisonten, fram till dess att den återuppstår vid sommarsolståndet, och därmed börjar en ny cykel. Sirius identifieras med Isis: ”Sirius, förebudet om Nilens översvämning, var stjärnan för gudinnan Isis, gemål till den store guden Osiris, som representerades av stjärnbilden Orion.”
I Pyramidtexten 593:1636b/M 206 står dessutom följande: ”Horus den spetsige har kommit fram från dig, i hans namn ’Horus som var i Sothis’.” ”Horus i Sothis” hänvisar därför till när solen går upp med Sirius. I antika texter finner vi alltså Horus solens födelse förknippad med stjärnan i öster.
”I antika texter finner vi Horus solens födelse förknippad med stjärnan i öster.”
Egyptologen Dr. J. Gwyn Griffiths håller med om att ”Nilens översvämning kopplades ofta samman av egyptierna med heliakaluppgången av stjärnan Sothis (Hundstjärnan, Sirius), som ses i stjärnbilden Orion”. Sammanfattningsvis tjänar de tre vise männen som pekare till stjärnan i öster, som i sin tur tillkännager Egyptens frälsare.
Orion och de tre kungarna
Så viktig som Sirius var för livet i Egypten, förknippad med förnyelsen av landet runt Nilen och därmed ihågkommen i den egyptiska religionen och mytologin, så figurerade också Orions stjärnbild framträdande i den egyptiska kulturen. Faktum är att man observerade att, medan Sirius uppgång signalerade början på sommarsolståndet och dess livgivande översvämning av Nilen, signalerade Orions uppgång, med sina tre distinkta stjärnor som fungerar som en pekare, slutet på översvämningen, mot vintersolståndet: ”Nilens översvämning … dess ankomst och avgång som förkunnades av stjärnorna Sirius och Orion var utan motstycke.”
Orions uppstigning kan inte ha undgått att imponera på sina observatörer: ”Orions heliakala uppgång inträffar före Sirius, så stjärna för stjärna avslöjades Osiris av denna magnifikaste av konstellationer som står på tvärs över den himmelska ekvatorn.”…
Och när det gäller förhållandet mellan Orion, Sirius och de egyptiska gudomarna säger egyptologen Dr. Bojana Mojsov:
Stjärnbilden Orion kopplades samman med Osiris: ”Han har kommit i form av Orion. Osiris har kommit som Orion”, förkunnar pyramidtexterna. Sirius och Orion, Isis och Osiris, oskiljaktiga i himlen som på jorden, förebådade livets översvämning och återfödelse. Deras framträdande på himlen var ett mått på tiden och ett förebud av stor betydelse. I historisk tid markerades båda tillfällena alltid med festligheter.
Som vi kan se noterades och uppmärksammades noga både Sirius och Orions årliga uppkomst, vilket innebär att dessa himmelska händelser spelade en viktig roll i medvetandet hos kanske miljontals egyptier under tusentals år. Dessutom utgör ”livets återfödelse” i Osiris – hans uppståndelse på jorden – en årlig händelse, i Nilens översvämning.
I stjärnbilden Orion, ”jägaren”, finns tre ljusa stjärnor som sägs utgöra hans ”bälte”. Om dessa stjärnor anmärker den kände kristne astronomen Elijah Hinsdale Burritt i The Geography of the Heavens:
De kallas ibland de tre kungarna, eftersom de pekar ut Hyaderna och Plejaderna på den ena sidan och Sirius, eller Hundstjärnan, på den andra. I Job kallas de för Orions band…
Den bibliska boken Job (38:32) innehåller också en hänvisning till Mazzaroth, eller ”zodiaken”, och visar på betydande astronomiska kunskaper, ett viktigt faktum med tanke på påståendet att det judiska prästerskapet århundraden senare återupptog den egyptiska astrotheologin i sin ”midrashiska” eller fiktiva redogörelse för Jesus Kristus.
De tre väl synliga ”kungastjärnorna” i den praktfulla stjärnbilden Orion heter Mintaka, Aniltak och Anilam eller Alnilam, varav den sistnämnda betyder ”pärlband” medan de två förstnämnda betyder ”bälte”. Uttalandet i de egyptiska texterna att Sothis ”leder Orion” utgör således motivet för den ljusa stjärnan som följs av dessa tre ”kungar”, som också har kallats ”siarnas tre kungar”, en titel som kan tyda på att denna kungliga benämning är urgammal.
Den ljusa stjärnan Sirius gick upp tillsammans med solen vid sommarsolståndet, vilket signalerade Osiris’ födelse som Nilens översvämning och Horus’ födelse som det dagliga solklotet. På vintern pekade de tre kungarna i Orions bälte mot Sirius på natten före solens årliga födelse, som också är Horus.
”På vintern pekade de tre kungarna i Orions bälte mot Sirius på natten före solens årliga födelse, som också är Horus.”
Det framträdde de tre stjärnorna i linje med Sirius på natthimlen över Egypten för tusentals år sedan, och de pekade mot horisonten när den nya solen föddes vid vintersolståndet. Således kan man hävda att de tre kungarna som följde den ljusa stjärnan tillkännagav frälsarens födelse vid vintersolståndet i Egypten, långt innan samma händelse påstods äga rum i Judéen.
1 Orr, James, ed. The International Standard Bible Encyclopaedia, V. Chicago: Howard Severance Co., 1915, s. 2848.
För mer information, inklusive citat och bibliografi, se Christ in Egypt: The Horus-Jesus Connection.