Inte heller är det någon nyhet att rap är en blixtlåda för kontroverser. Men 1992 överskuggade rapens politik musiken ännu mer än vanligt. Från South Central Los Angeles till Vita huset, kastades rap ofta ut som inget annat än ett soundtrack för anarki i en säsong av ”familjevärderingar” mani.
En del av detta kan tillskrivas avsaknaden av några jättestora steg framåt som togs av dem som gör musiken. Mycket viktigare var dock det exempellösa sätt på vilket rap drogs in på den politiska arenan. Under ett valår då rap blev en central fråga kunde artisterna aldrig sätta sin egen dagordning för svartas egenmakt och medvetenhet; de var för upptagna med att försvara sig mot angrepp.
Det som låg över alla årets händelser var spöket från aprilupploppen i Los Angeles. Rap har länge varit det enda populära forumet för att uttrycka vreden och frustrationen på stadens gator, och vissa observatörer tog dess oförsonliga språk som bevis för att musiken direkt underblåste våldet. Efter att L.A. hade exploderat gick det dock inte att förneka att de brutala rimmen i västkustens gangsta-rap inte bara var machohaveri, utan att de uttryckte de hårda sanningarna i det verkliga livet för en del av samhället som hittills varit osynlig i nyhetssändningarna på tv. Men det politiska etablissemanget vägrade att ta itu med de frågor som togs upp i dessa låtar. Det fanns för många enkla poäng att vinna på att angripa rap.
Året började med en överdriven kontrovers om Public Enemys video till ”By the Time I Get to Arizona”, som föreställde gruppen som mördade delstatens folkvalda för att de vägrade att införa en helgdag för att hedra Martin Luther King Jr:s födelsedag. I juni tog Bill Clinton ett billigt skott mot Sister Souljah genom att citera tvivelaktiga upprorsrelaterade kommentarer som hon gjorde i en intervju med Washington Post. Clintons användning av dessa kommentarer var tydligt ur sitt sammanhang och framställde Souljah som en oförsvarlig rasist. Även om det påstods att det var en prioritet i valkampanjen att bygga rasistiska koalitioner, gjorde Clinton ett splittrande utspel för att få stöd från konservativa Reagan-demokrater.
Populär på Rolling Stone
Ice-T stod inom några dagar med ryggen mot väggen. En polisorganisation i Texas upptäckte ett spår som hette ”Cop Killer” på hans speed-metal-skiva Body Count och hotade med en bojkott av Time Warner, skivans distributör. Snart riktade alla från George Bush till Mario Cuomo in sig på rapparens ”avskyvärda, avskyvärda” (enligt ett brev undertecknat av 60 kongressledamöter) arbete.
Trots att ”Cop Killer” inte var mer rap än ”Achy Breaky Heart”, att den hade framförts utan incidenter under Lollapalooza-turnén 1991 och att den faktiskt hade kommit ut flera veckor före eldstormen i L.A. hade rap blivit synonymt med allt som var skrämmande, hotfullt och svart i USA:s städer. Efter sex veckor under beskjutning beslutade Ice – trött på att förklara att låten var skriven med rösten av en upprörd, ”psykopatisk” karaktär – att dra tillbaka låten från efterföljande pressningar av albumet. En månad senare väcktes talan mot rapparen och skådespelaren 2Pac eftersom hans band 2Pacalypse Now hittades i lastbilen hos en man från Texas som anklagades för att ha dödat en polis.
Det mest oroande är den avskräckande effekt som ”Cop Killer”-affären har haft på nya raputgåvor. Låtar och album av artister som Paris, Tragedy, alias Intelligent Hoodlum, Kool G Rap och DJ Polo har försenats, ändrats och till och med strukits från utgivningsplanerna av skivbolag som skrämts av den pågående upprördheten. Ett politiskt motiverat förtryck av minoritetsuttryck har varit ett sant och sorgligt arv från upploppen.
Videor, rocklåtar, intervjuer … var det verkligen någon som lyssnade på musik 1992? För att vara rättvis så var det knappast ett lysande år för hiphop. Erkända mästare som Public Enemy och Boogie Down Productions släppte nytt material som var en besvikelse. Samtidigt slog de mest begåvade nya artisterna igenom med en singel i taget: Black Sheeps ”The Choice Is Yours”, ”They Want Efx” (sommarens Jeep-favorit) av Das Efx, TLC:s fräcka ”Ain’t 2 Proud 2 Beg”. Ingen av dem lyckades dock leverera ett komplett album.
Årets största crossover-hits – Sir Mix-a-Lots ”Baby Got Back”, House of Pain’s ”Jump Around” och de oundvikliga och dominerande ”Jump” och ”Warm It Up” av Kris Kross’ ungdomsbrottslingar – överträffade den nyhetsstatus som vanligen tillerkänns rap-låtar som förvandlas till popsensationer. Men den mest lovande nya riktningen erbjöds av Arrested Development, vars 3 Years, 5 Months and 2 Days in the Life of… var (trots sin otympliga titel) årets rapalbum. Den Georgia-baserade gruppen, som smälter samman progressiv politik, avslappnad bohemism från södern och en osjälvständig musikalisk blandning av hiphop, melodiös sång, blues-samplingar och funk i Sly Stone-stil, kom med två fantastiska, osannolika smashes, ”Tennessee” och ”People Everyday”. Tillsammans med oklassificerbara album som Check Your Head från Beastie Boys och Play With Toys från nykomlingen Basehead representerade Arrested Development en generation av musiker som räknar rap som ett inflytande bland många som format deras musikaliska känslighet. Dessa grupper bröt ny mark genom att dra nytta av genrens regellösa inställning utan att ge efter för dess oskrivna, självpåtagna begränsningar och formler.
Nya utgåvor från sådana rapsuperstjärnor som Ice Cube, L.L. Cool J, Naughty by Nature och Ice-T kommer att storma topplistorna i början av 1993. Med löftena från dessa kommande verk, den ständigt ökande popacceptansen för kompromisslös hiphop och den nya musikaliska ordning som föreslås av Arrested Development och dess jämnåriga, står det klart att – trots ett år då musiken tog plats i rubrikerna – de numera välbekanta, förutsägbara rapporterna om rappens död än en gång har varit kraftigt överdrivna.