Etiopatogenesen för polycystisk ovariesjukdom är inte klarlagd. Därför utgör optimal behandling av hyperandrogena syndrom, menstruations- och fertilitetsstörningar ett svårt problem. Sekventiell terapi med östrogener och progestagener är av värde hos unga kvinnor, som inte planerar att bli gravida, för att minska hirsutism och reglera mens. En minskning av hirsutism, akne och seborré sker inom 3 månader. Avbrytande av behandlingen ger dock symtom på överdriven androgenproduktion. En annan metod är behandling med antiandrogener, särskilt cyproteronacetat. Detta läkemedel hämmar androgenernas biosyntes och har även perifer aktivitet. Spironolakton är ett annat antiandrogen som ofta används, men det är känt som ett i första hand diuretiskt medel. Det verkar främst på androgenreceptorerna. Andra antiandrogener som ketokonazol och flutamid används mer sällan. Det har visat sig att cimetidin – en känd H2-receptorhämmare – också minskar symtomen på hyperandrogenism. Cimetidin har dock inte använts för behandling av polycystisk ovariesjukdom. Vid enzymatiska defekter i den binjurekortikala steroidsyntesen används glukokortikoider, främst låga doser triamcinolon och dexametason. Andra terapier är att föredra vid polycystisk ovariesjukdom hos kvinnor som vill bli gravida. Klomifencitrat och gonadotropiner, främst FSH, används för att framkalla ägglossning. Om läkemedelsbehandlingen inte ger ägglossning måste kilresektion av äggstockarna utföras.